Jag visslar i den mörka vinden, Maria Navarro Skaranger, översättning Ninni Holmqvist, Weyler

 

Jag visslar i den mörka vinden är en av de tolv alternativa titlarna till Clarice Lispectos mästerverk Stjärnans ögonblick. Om en ska vara petig är det översatt (av Örjan Sjögren) till ”Vissling i den mörka vinden”, men vi får se – det kommer en nyöversättning i vår! Norska författaren Maria Navarro Skaranger har valt den som titel till sin nya roman, som är en slags fortsättning på den roman som introducerade henne för svenska läsare, Emily forever. Ninni Holmqvist har återigen gjort en klanderfri insats som översättare.

Nu är Emily – Em – en bifigur, och det handlar om hennes mamma Sidsel. En dag krockar hon med bilen två gånger: först med en container, sedan med en skåpbil (lätt hänt). Hon får en skada som liknar en mild variant av whiplash, men hennes bekymmer har förstås börjat långt tidigare. Om något har bilolyckorna utlöst en dissociation, efter en längre tids verklighetsförskjutning. Och världen blir bara fulare.

Hon lever i en familj där det verkar vara tradition att pappan någon gång sjappar. Det är kvinnorna som blir barnens stabila punkt i tillvaron, något som rämnar när Em ställs inför en allt mer opålitlig moderfigur i Sidsel, och som också brister i sin kontakt med barnbarnet, Ems son. För många ser livet ut så här, inte som någon idyll där ytan putsas till perfektion. Sidsels historia involverar en del psykisk sjukdom, utåtagerande gränslöst eller olämpligt beteende. Inget blir varaktigt i hennes liv, vare sig yrken eller relationer.

Maria Navarro Skaranger är en del av en nästan ofattbart stark norsk våg av prosaförfattare som vi kunnat ta del av på senare tid, med namn som Vigdis Hjorth, Gunnhild Øyehaug, Ingvild H. Rishøi, Linn Ullman, Niels Fredrik Dahl, Maria Kjos Fonn, Sandra Lillebø, Carl Frode Tiller, Jon Fosse, Karl Ove Knausgaard … Ja, och Dag Solstad förstås, som bidragit med ett par citat som ger en platsanvisning i förorten Romsås, och erfarenheten av att inte höra hemma, i en gestaltning av någon som har tappat det. Men överlag är också Skaranger en lika originell berättare som Solstad. Även här är tonfallet fullt av motstridiga känslor.

Till de egenheter hon nyttjar hör de dubbla skiljetecknen - ”??” och ”!!” – och rikhaltigt användande av parenteser och versalt skrivna ord. Det här bidrar till det spontana intrycket – eller så blir intrycket bara att det är ännu mer konstfärdigt och utstuderat. Det råder oklarhet, och som bekant är detta vad fiktionen i högre grad borde ägna sig åt: att uppvakta och uppmuntra läsarens nyfikenhet, utan att stilla den. Där ingår också en kommenterande berättare, som ibland helt sonika lägger sig i händelseförloppet:

Sidsel är inte precis någon dröm att skildra (präglad av grått förfall). Det händer ingenting, jag har tråkigt. Jag säger till mig själv att det faktiskt inte behöver hända något. Jag är så arg. Jag tycker att hon är ganska dum som tar emot och tar emot och tar emot (men det måste gå att vara dum och ändå ha ett rikt inre liv).

Vi lämnas med många obesvarade frågetecken, och det är väl också så våra liv ser ut. Varför gör vi det ena eller det andra? Varför är vi så ovilliga att ingripa i vissa situationer? Sidsel är inte unik i att vara en olyckligt lottad människa. Skarangers roman visar att det farliga i oss kan aktiveras av oskyldiga saker, triggas av små obetydliga (obefintliga?) händelser. Det är ett svårt ämne att skriva om deprimerade, eftersom det kan slå över i sentimentalitet eller lyteskomik. Skaranger undviker skickligt alla sådana fällor, och hon har skrivit en sorglig roman som inte ger mig någon ro (på ett bra sätt). Det vill säga, den typen av böcker som du vet att du kommer att bära med dig och fundera vidare på. Jag förutspår att jag flera gånger i år kommer att ställa mig frågan: Varför blev det som det blev med Sidsel?

Her kjem sola, Gunnhild Øyehaug, Kolon

 

För inte så länge sedan nåddes vi av den glädjande nyheten att det på Nirstedt/Litteratur kommer en ny översättning av en av norska Gunnhild Øyehaugs novellsamlingar. Den som inte kan vänta till dess kan med fördel ta sig an den rykande färska romanen Her kjem sola, i sedvanlig nynorsk skrud. Hon växlar mellan novellen och romanen, och har skrivit i runda slängar lika många böcker i vardera genre (typ fyra), samt en hel del finurliga essäsamlingar.

”Here Comes the Sun” är ju en av The Beatles minst outhärdliga låtar (om du tvivlar: har du ens hört Nina Simones omedgörliga cover?), men Øyehaug siktar inte in sig på några lättköpta intertextuella poänger. Nä, för hon tillhör den typen av oförutsägbart vilda författare som inte direkt växer på träd – särskilt inte i den skandinaviska myllan.

Här handlar det om Helga Mork, en svartsynt författare som närmar sig femtiostrecket. Hon jämför sig med en myra som ingen vill ha i sin myrstack, i en av konversationerna med den tålmodiga – men därmed inte okritiska – väninnan Irina. Annars är hon en solitär. I bakgrunden finns sonen Mattis, som hon en gång fick med en svensk författaren. Mattis bor med Lavinia, som mycket riktigt delar namn med Emily Dickinsons syster. Romanens Lavinia ska skriva en masteruppsats om rasande kvinnor i samtidslitteraturen (det borde fler göra!). Ett grannpar flyttar in och stör Helgas jämvikt. De heter Christin och Even Albert, och ska jobba på orten för att sedan skriva om det. En av dem blir föremål för Helgas intresse.

Liksom i Øyehaugs tidigare prosa dominerar excentriska inslag, som framförs i rastlöst korta avsnitt. Det handlar om kärlek och absurd humor: Ludwig Wittgenstein, Franz Kafka och Samuel Beckett är nära till hands – inte enbart för att de omnämns. Øyehaug skriver med intelligent skärpa, men får aldrig läsaren att känna sig dum. Hon bryter mot konventionerna, och som läsare tvingas du ompröva ställningstaganden och utmana världsbilder som du har snickrat ihop. Lager på lager skrivs en tidigare känd historia om åldrande och trånad, utifrån en lek med det självbiografiska och ”den verkliga verkligheten”.

Genom att skriva böcker som denna utvecklar Øyehaug romanen som konstform och ger den nya möjligheter att förbluffa även en luttrad och kräsen läsare. ”Make it new” lyder en av modernismens mest slitna men också slitstarkaste uttryck (Ezra Pound sa det, och vi ska trots allt vara tacksamma över hans insats om vi inskränker det till åsikter om estetik). Det kan behöva inskärpas: romanen måste göra rätt för sig, och inte vila på de lagrar som Balzac och Woolf utformat. Samtidens författare har allt att vinna på att inspireras av den pigghet och vitalitet som föregångarna har visat, och det måste gå att ta vid där deras verk slutar för att bygga något lika hållbart och storartat, utan att det blir epigoneri. För hur ska en författare förhålla sig till sitt skrivande när allt är gjort (”två gånger”, skulle Lars Norén ha tillagt).

Ett stilprov för att illustrera hur originellt Øyehaug tar sig an gestaltning. Så här förmedlas Helgas möte med Even Albert:

Når han ser på meg, kjennest det som om han ser heilt til botns, eg blir forfjamsa, dei er ei blanding av milde og skarpe, han er sårbar og fuck, vi har gitt oss i kast med å skildre eit par auge, som vi aldri vil klare, vi nytta ordet ”sårbar”, vi vil ikkje få til å seie korleis dei auga påverkar meg her eg sit og ser på han.

Kontakten mellan Helga och Even etableras, och växer allt starkare i takt med att hon känner starkare aversion mot Christina. Det är bäddat för drama – men glöm att det blir förutsägbart, för då underskattar du Øyehaugs trick med fantasin. Om det någonstans i den här romanen finns en nyckel till hur den ska läsas kanske följande korta utbyte får illustrera: ”Og dette er eigentleg det verste med historier: at dei må forteljast. / Dei kan ikkje berre kome susande som ein komet og eksplodere på himmelen.”

Så kan romanen fungera som det som bevarar mysterierna utan att det får dig att känna dig snuvad på konfekten. I skildringen av händelseutvecklingen flirtar Øyehaug eventuellt med fantasygenren, och lyckas både skruva ned och skruva upp sitt arbete med pretentionerna (en smula lägre styrka) och ambitionerna (en smula högre styrka). En bra roman känns igen på att den vågar göra bort sig, och det här är en sådan roman som är skriven med hög insats. Utfallet är något som av den här opaka texten kan låta svår eller brydsam, men i själva verket är lika enkel och självklar som naturen. Och vad hette den, sa du? Her kjem sola!

Solar Plexus. Om en författare och hans kropp, Aris Fioretos, Norstedts

 

Den svenska litteraturen är en cerebral historia. De enda författare som jag på rak arm kan komma på som konsekvent och metodiskt har ägnat sig åt kroppen är Sven Lindqvist och Linda Skugge. Få författare är nog lika cerebrala som Aris Fioretos. Därför kan det te sig en smula överraskande – eller tvärtom helt självklart – att hans senaste bok handlar just om kroppen. Solar Plexus. Om en författare och hans kropp tar vid efter ett par hans senare böcker, såsom Nabokovs ryggrad som kom i fjol och den något äldre Vatten, gåshud.

Liksom den senare utgår Fioretos från en föreläsningsserie. Inte för att det märks nämnvärt: det här är i hög grad text, denna essä som ofta tar avstamp i det egna skrivandet, om än med vissa omvägar kring det egna jaget, som lurigt nog skrivs ut i tredje person. Vad vore distanserande effekter utan sin förmåga att rikta strålkastarljuset mot närhet?

Vi som läst Fioretos tidigare vet vad vi får: det är stiligt, trivsamt och lärdomsrikt. Somliga anser nog att det blir docerande, men det är en grund läsning i så fall: man får vara rejält blasé för att undgå att smittas av nyfikenheten och entusiasmen hos Fioretos när han med sedvanlig spänst skriver om badkar, vävnader, åtrå, ätstörningar, elektricitet, Alaska, Rembrandt, grekiska gudar och Kafka – och en hel del däremellan.

Badkar, ja. Jag minns alla mina badkar och hur de brukade ta emot mig och min kropp (allt är relativt): första, tredje och fjärde egna lägenheten, men jag har saknat denna attiralj sedan 2005. Konstären Lucien Freud lär ha badat flera gånger om dagen, får vi veta här. Dennes ledord – ”urgent”, ”subtle” och ”concise” (Fioretos översätter ”angelägen, känslig och koncis”) – bildar utgångspunkt för resonemanget kring kroppen, det Hamlet i en berömd passage kallade ”this mortal coil”. (Vän av oordning inflikar här att This Mortal Coil också är ett postpunkband, medan Fioretos i den här boken skriver en del om protopunkbandet Television.)

Stilens närvaro i allt Fioretos tar för sig är nog – på tal om flytande vätskor – en vattendelare. Allt i hans prosa är så kalkylerad, så väl avvägd och genomtänkt, att det nästan blir påfrestande. Den svindel som uppstår kan nog uppfattas som antingen behaglig eller tröttsam. Det är en svår balansgång mellan tolkning och övertolkning, det sökta och det utsökta, men jag uppskattar hur hemtamt han behandlar sina ämnen. Det går för all del att någon gång sucka över en del långsökta kopplingar när han ägnar sig åt den extremsport som går under namnet ”närläsning” – i synnerhet av personnamn – men i gengäld delar han generöst med sig av allehanda fynd i en rätt eklektisk litteraturhistoria, som vidgar kanonbegreppet.

Det är inte helt lätt att sammanfatta vad det här är för slags bok. En hungerns poetik och grammatik, kanske en någorlunda adekvat summering. När han citerar Patti Smiths ode till outsiderskapet, ”Rock N Roll N****r” kommer han in på The Doors spår ”Break On Through (To the Other Side)”:

Som dionysiker behöver en i alla fall inte heta Jim Morrison, eller för den delen Friedrich Nietzsche, för att veta att det där genombrottet till andra sidan är både lustfyllt och smärtsamt. Våndan är vällustens baksida.

Att han den här gången skriver relativt mycket om musik kan förvåna, men bara den som inte läst hans förra roman De tunna gudarna (som var en parafras på just Televisions historia), eller hörde vilken eminent musiksmak han hade när han en gång i tiden sommarpratade (Massive Attack, minsann). Inte för att Fioretos någonsin går i öppen polemik, men jag kan inte låta bli att uppfatta ett stycke som en pik mot Bengt Ohlssons mediokra roman om Johnny Ramone (hette den verkligen något så andefattigt som Gå, Johnny gå?). Det sker när Fioretos indirekt försvarar varför han inte skriver direkt om Television och Tom Verlaine i De tunna gudarna, helt enkelt för att med de verkliga namnen ”urartar prosan till en finkulturell version av Hänt i veckan.”

Men annars är det på det hela taget verserat och civiliserat, men ändå livfullt och engagerande. Han klarar av att skriva om sina egna böcker utan att direkt låta självupptagen, och han drar också en lans för privilegiet att som läsare ”ryckas hän” – ett ganska viktigt klargörande i dessa tider som antyder att kritikern ska vara som en obducent som rycker och drar i (den döda?) texten. Hänryckningen som estetiskt kriterium för en professionell läsning – jag kan tänka mig värre alternativ.

Sorgens gåva är en vidgad blick, Patrik Hagman, Libris

 

Av en omdömesgill person får jag rådet att läsa Patrik Hagman, och jag får tag på hans bok från 2017, Sorgens gåva är en vidgad blick. Det är en stark titel, som utgår från några traumatiska händelser i Hagmans liv. Hans pappa dog när han var i tjugoårsåldern, och som vuxen gifter han sig och får efter några års svåra prövningar en son. Först dör sonen i cancer, endast sex år gammal, och strax därpå hans fru i en plötslig hjärnblödning.

Kan titeln inte då uppfattas som en provokation? Hur går det att ta emot sådana besked med tacksamhet? Fråga Nick Cave, skulle man kunna säga, vars femtonåriga son först dog för tio årsedan, och senare en annan son som var i trettioårsåldern. På sin blogg The Red Hand Files har Cave skrivit utförligt och vackert om hur sorgen har fått honom att växa som människa och till exempel inte längre vara helt uppslukad av sitt konstnärsskap.

Hagman nämner också Cave i sin bok, men jag kan inte förlåta att ”Rock of Gibraltar” utses till hans bästa låt. När jag samma år som den här boken utkom listade Caves 234 bästa låtar hade den låten plats 234. Nu är visserligen inte det här tillräcklig orsak för mig att bli ogint inställd till boken (eller?), men låt säga att det inte underlättar – att han också lyssnar på 90-talets kanske vidrigaste artist, Jamiroquai, är inte heller till hans fördel när jag ska demonstrera ett par av mina betänkligheter.

Sorg som görs offentlig blir ofta påträngande och kladdig. Att Hagman citerar långa partier från sin frus privata texter får boken att röra sig mot det ibland onödigt intima. Att han skriver från ett uttalat religiöst perspektiv – han är teolog – provocerar säkert somliga, som störs av att han talar om att mamman och sonen ska återses i evigheten (himmel!). Jag har svårt att ställa upp på föreställningen att bönen hjälper – inte i konkret eller bokstavlig mening, i så fall. Eller när Hagman antyder att det som har skett är en del av Guds plan.

Få saker är lika lätta att raljera över, och tro mig, jag har hört många självutnämnda komiker tro att det är vass satir att häckla den som förblir team Gud trots att så mycket tyder på att han är – med Kristina Lugns ord – en psykopatisk jävel. Som om Guds vägar vore fattbara för en svensk ståuppare? Jag ska inte heller gå i fällan att ironisera över att Hagman glömmer de flesta av faserna i sorgeprocessen, men här har ilskan, förnekelsen, depressionen och köpslåendet raderats ut. Är det ett lifehack att gå rätt in i acceptansen? Jag vägrar tro det, men hos Hagman finns inga spår av tvivel i hur han tar sig an tillvaron efter de två dödsfallen i hans omedelbara närhet.

Jag har faktiskt inget principiellt problem med att djupt troende skriver böcker, men det verkar som att ju högre upp i hierarkin de hamnar, desto mer floskulöst skriver de. Tror du mig inte? Har du försökt läsa K.G. Hammars bok om Dag Hammarskjöld? Präster borde lyda den regel Selma Lagerlöf uppställde med sin präst Gösta Berling, poeten som inte skrev poesi (han levde poesi). Hagmans bildspråk lämnar milt sagt en del övrigt att önska.

Bättre lyckas Hagman med att gestalta vardagen och familjelivet, där han skriver ärligt om ett äktenskap som inte alltid var friktionsfritt. Det är tydligt att de var olika: han dogmatisk, hon bohemisk, och där kunde han förstås ha hjälpts av några ord från Rilke: ”[N]när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!” Men vad vet jag, teologer kanske inte får läsa poesi, ens om den skrivits av den mest sakrosankta av dem alla?

Det är inte smickrande för Hagman när han redovisar sin högfärd inför andra föräldrar på lekparken eller att sonen sov både för- och eftermiddagar (wtf?). När han ska vara pappaledig verkar han drabbas av akut leda, och gnäller som en fucking tonåring som bara vill att sonen ska hamna i sina för- och eftermiddagsdvalor så att han kan ägna sig åt sina intellektuella uppdrag (att skriva böcker, I don’t know).

Men för all del, jag ska inte förneka att Hagman också har en del klokt att säga om religionen och sin tro, för den som orkar sila högtravande ordval och en kanslisvenska som jag inte sett maken till sedan jag – just det, läste K.G. Hammar:

För mig handlar inte kristen tro primärt om att skapa ordning i världen för att jag ska känna mig trygg. För mig handlar kristen tro mera om att lära sig se att världen är mycket större och märkligare än jag någonsin kan förstå mig på, att alla lagbundenheter jag kan tänkas skönja bara är små glimtar av en betydligt högre ordning.

Jo, fast vad ska en med "en högre ordning" till? Hagman skriver om sorgen i imperfekt, när han borde ha valt presens (nej, jag menar inte det här bokstavligt, men du fattar). Sorg är något som inte går att skildra i dåtid, det är ett sår som inte läker. ”Time wounds all heels”, som Groucho Marx sa. Medan jag läser driver mina tankar iväg: är sorgen vacker eller ful? Jag får inga svar i Hagmans bok. Han skriver i brist på nyfikenhet inför det svåra och potentiellt stora i sorgen, som om det fasansfulla och avskyvärda i att sörja inte riktigt är något han vågar närma sig. Det är förstås förståeligt, och kan bero på att boken skrevs för tätt inpå det som hände honom.

I stället rationaliserar han sin fantasi och det som är oförutsägbart i tillvaron, och förlåt, men det blir bara tråkig läsning. Närvaro – ett nyckelbegrepp hos Simone Weil – reducerar han till en banalitet: ”ett slags värme inom mig”. Kisar Hagman på författarfotot inte misstänkt likt Deepak Chopra? Han skriver också om att lita på Gud, men det är en bräcklig inställning: om vi kunde lita på honom vore han – jag tvekar att skriva ”mänsklig” här – något annat än Gud, alldeles oavsett.