Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

16 dec. 2023

Falsk hare, Fernanda Melchor, översättning Hanna Nordenhök, Tranan

 

Efter att ha läst mexikanska Fernanda Melchors två senaste romaner – mästerverken Orkansäsong och Paradais – vore det lätt att avfärda debuten Falsk hare som en lättviktigare trevare i en likartad genre. Men det skulle vara att underskatta den här författaren, som i mina ögon redan stått för några av 2000-talets mest fängslande läsupplevelser. Debuten utkom 2013, men har reviderats av författaren så sent som förra året.

 

Liksom tidigare har Hanna Nordenhök översatt, och det ska vi vara tacksamma för: Melchors svindlande, böljande, krängande prosa som mer spottas fram av de ettrigt oförsonliga karaktärerna återges på ett konsekvent svenskt idiom som får dem att framträda i all sin otrevliga, smutsiga och våldsamma realism. Det kan nog uppfattas som svårt att komma in i den här världen, även om Melchor här inte riktigt förordar den långa meningsbyggnad som kännetecknar hennes senare böcker.

 


Men det är också på något plan svårt att vistas i Melchors värld, då den verkar göra sitt bästa för att stöta läsaren ifrån sig. Så ja, här kan du bara hamna om du går med på att världen är rutten och ond. Fast jag vill tillägga att det är ännu svårare – för mig – att ta avstånd från hennes världsbild och lämna hennes virvlande värld, som är fiktiv till sin karaktär men liknar också ett slags socialreportage från samhällets dunklaste utkanter. Det skulle förstås inte heller bli lika stor litteratur om det inte vore för att Melchor trots sin svärtade människosyn laddar sina karaktärer med omsorg och medmänsklighet, om än den ofta tar sig missriktade uttryck.

 

De fyra pojkarna (unga männen) här är vinddrivna existenser. Där finns den limsniffande pojkhoran, den blivande tonårspappan som håller på att jobba ihjäl sig i fjortondagarsskift åt tullbolagen, hemmasittaren och småtjuven, och i marginalen troskyldiga gatupojkar och sinistra torskar. Vad som förenar dem är att de är både övergivna och oälskade. Kvinnornas funktion består mest i att göra livet surt för de unga männen (pojkarna). Varför vacklar jag inför vad de borde benämnas som? De är nog i teknisk mening män, men samtidigt beter de sig som små illbattingar.

 

Åtskilligt har sagts om Melchors nerviga och febriga stil. Det är en påtagligt kärleksbefriad värld. Det finns inga tydliga gränser mellan vad som sker på riktigt och vad som är mardröm. Så finns inte heller några tydliga gränsdragningar mellan språkets olika nivåer, där det rör sig mellan det sofistikerat litterära och det burdust vardagliga. Pojkarna agerar ut maskulina stereotyper på ett sätt som närmar sig parodin (samtidigt: är inte maskulinitet i sig, när den skruvas upp så här, redan en parodi?). De här pojkarna, Andrik, Zahir, Pachi och Vinicio, är inga charmtroll direkt, även om Andrik kanske är den det är mest synd om. Sexismen de ger uttryck för är ibland skrattretande, men alltid hotfull och farlig.

 

Konventioner lämnas därhän i Melchors romanvärld, och tillvaron är hård och befriad från moral och regler, både de skrivna och de oskrivna. Allt är framfört på en prosa som befinner sig någonstans mittemellan det svårhejdade och det ostoppbara. Därmed lyckas Melchor visa vad de här gränsvarelserna – fångade i ett limbo mellan barndom och vuxendom – är kapabla till. De saknar hopp, och som bekant kan denna brist på illusioner och framtidstro vara bland det farligaste som finns.

 

Onekligen finns det något monomant över Melchors berättande, ett sätt att skriva som förenar henne med William Faulkners i sina bästa stunder. Det är ingen originell tanke: jag skrev det redan när jag läste Orkansäsong. Både Faulkner och Melchor visar det våld som ligger latent i språkbruket, och båda har en förmåga att förtrolla sin läsare med sin totala närvaro i scener som närmar sig det groteska. Här antar Pachi allt mer drag av den svartsjuke Jason Compson i Faulkners Stormen och vreden, han som i en sällsynt kraftull stilens tour de force försöker jaga rätt på systern och hennes älskare.

 

Lika onekligen vet Melchor mer än lämpligt om mäns sexualitet. Den är nojig, hetsig, instabil, och kan när som helst antingen explodera eller implodera. Här blir sexualiteten en slags dynamo åt romanen och styr berättelsen med sina vingliga begär. Jag vet inte hur hon kan veta så mycket i detta ämne, om det bara är en lyckad kombination av fantasi och inlevelse. Det är långt ifrån resonemang om penetrationens nederlag för kvinnan: ”Han ville ha henne så intensivt att det nästan kändes smärtsamt att dra sig ur henne för att kunna stöta in i henne igen, in i hennes inre rymd som han alltid tyckt kändes som om den var gjord just för honom.”

 

Melchor visar hur manligheten kan bli ett toxiskt fängelse, genom att låta de fyra pojkarna drabbas av den fullbordade kraften i arv, förväntningar och miljö. Och miljön är kort sagt skadlig och skadegörande. Gemensamt för flera av dem är att de hör inre röster, något som liknar Sokrates märkligt suggestiva gestalt ”Daimon”, den som vägleder och kommer med goda råd. Lyssnar de då på råden? Nä, trots att de är skiträdda för konsekvenserna väljer de att lyda en instinkt som inte lärt dem att farhågor nästan alltid besannas. Eller så här: det saknas inte kausalitet till dina inre rösters resonemang.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar