Om
du vill lära dig något om hur översättningspraktik har förändrats
inom skönlitteraturen kan du jämföra en nyutkommen bok med någon
som översattes för cirka 100 år sedan. Så här lyder en av
inledningsmeningarna i Virginia Woolfs Jacobs
rum,
från 1922: ”Slowly welling from the point of her gold nib, pale
blue ink dissolved the full stop; for there her pen stuck; her eyes
fixed, and tears slowly filled them.” Siri Thorngren-Olins
översättning från 1927: ”Det ljust blåa bläcket, som långsamt
flöt ut genom reservoarpennans guldspets, gjorde en plump av
punkten, för där hejdade hon pennan och stirrade framför sig,
medan hennes ögon sakta fylldes av tårar.”
Vad
hände med Woolfs legendariska semikolon? Jämför så med en av
inledningsmeningarna i Samantha Harveys roman Orbital,
från 2023: ”Raw space is a panther, feral and primal; they dream
it stalking through their quarters.” Eva Åsefeldts översättning
som kommer nu i höst, i boken Omloppsbanor:
”Ren rymd är en panter, vild och ursprunglig; de drömmer att den
smyger fram i gångarna om natten.” Översättning handlar förstås
om andra saker än om interpunktion, men något har skett i
mellantiden från Woolf till Harvey, och hur deras böcker tas om
hand av svenska översättare. (Den hugade kan för all del jämföra
de olika översättningarna av
Ett eget rum,
Orlando,
Åren,
Vågorna
och Mrs
Dalloway.)

Det
är kanske förmätet att jämföra Samantha Harvey med Virginia
Woolf. Harvey
nominerades till Bookerpriset redan med sin debut Wilderness,
men Orbital
vann alltså priset i fjol. Jag läste den på engelska i februari,
och tyckte då att det var en av senare års allra bästa vinnare.
Modernista har gett den en snygg utformning, och lyfter man på
omslagspappret är den ännu finare, med sin blåa nattliga
stjärnhimmel och ett svävande jordklot.
Det
här är helt enkelt en strålande roman. På 140 tätt skrivna sidor
lyckas Harvey berätta inte bara om en rymdfärd, utan också om
jorden
och dess historia. Det sker i en uppsluppet underhållande
skapelseberättelse som på ett par sidor avhandlar cirka fjorton
miljarders historia, från energi, atomer, materia och gravitation,
bakterier, alger, dinosaurier, däggdjur, Buddha, de hinduistiska
gudarna, Kristus och Allah, och till sist Ada Lovelace, plast, pizza,
Bob Dylan, Higgspartikeln och – ja, Virginia Woolf.
Romanen
skildrar alltså en rymdfärd med sex astronauter och kosmonauter
från USA, Japan, Storbritannien, Italien och Ryssland – två
kvinnor och fyra män.
De skjuts upp på fotogenbomber ”genom atmosfären i brinnande
kapslar med en tyngd motsvarande två svartbjörnar mot bröstkorgen.”
Harvey har nitiskt undersökt sitt ämne, och det verkar inte finnas
anledning att resa invändningar mot hennes insatta redovisningar av
rymdfysik. Mest imponerar ändå det mänskliga perspektivet, som att
de har två olika toaletter som landkrabborna vill ska vara
separerade från de ryska och de som tillhör den andra falangen
(något de struntar blankt i, kanske eftersom de är så beroende av
lydnad i så många andra avseenden), eller hur det känns att vakna
i tyngdlöst tillstånd med en hjärna som för några sekunder
förgäves saknar sin arm och skickar ut nervsignaler som frågar
efter var armen har blivit kvarglömd någonstans.
Romanen
är strukturerad efter de sexton varv som rymdfärjan företar under
ett dygn. Jules
Verne skrev 1872 romanen Jorden
runt på 80 dagar.
Tänk om han hade vetat det här blir Jorden
runt 16 gånger på ett dygn
… Totalt
ska de tillbringa nio månader i rymden. Är det en tillfällighet
att det är just nio månader, alltså lika lång som en graviditet?
”Jorden är en mor som som väntar på att hennes barn ska komma
hem, fulla av historier och hänryckning och längtan”, som Harvey
skriver så där lagom hemlighetsfullt. Den som vill får gärna läsa
romanen allegoriskt, där de sex representerar olika mänskliga
aspekter, kanske. De har i uppdrag att bland annat reparera
rymdskador och notera väder, och följer och
dokumenterar en
tyfons framfart. På jorden dör en av astronauternas mamma.
Tillvaron
styrs av exakthet, och livet mäts i siffror och decimaler. Frågor
av existentiell art ställs: kan man vara i rymden och
tro på Gud? Kan man vara i rymden utan
att tro på Gud?
De sex
rymdfararna är
instängda bakom titan, kevlar och stål. Allt påminner dem om att
de är i rymden, och ändå, på ett djupt paradoxalt sätt, handlar
det om livet på jorden. Livet i rymdraketen är ett
undantagstillstånd. Harvey
skriver om relationen mellan närhet och avstånd, om hur vi hör
ihop, hur vi människor på jorden oavsett bakgrund och
förutsättningar delar planetens öde. Kanske det krävs en blick
från rymden för att inse det futtiga i trätorna, krigen och den
giriga skövlingen av resurser. Med distansen kan vi se klarare och
sannare.
Till
sist vill jag inte undanhålla er en otroligt stark mening, som
illustrerar något av Harveys ärende att göra oss uppmärksamma på
hur vi behandlar vår egen planet:
Varje
försvinnande eller försvunnen eller upplöst glaciär, varje
granitklippa och bergstopp som nyligen avklätts på snö som aldrig
tidigare har smält, varje nedbränd och brinnande skog, varje
krympande istäcke, varje flammande oljeutsläpp, missfärgningen i
en mexikansk reservoar orsakad av invasiva vattenhyacinter som frodas
i orenat avloppsvatten, en utbuktande översvämmad flod i Sudan
eller Pakistan eller Bangladesh eller North Dakota, de rosa
lämningarna av en torrlagd sjö och Gran Chakos bruna boskapsfarmer
som breder ut sig över mark som en gång var regnskog, de
expanderande grönblå bassängformer där litium utvinns ur
saltlösning och Tunisiens cloissonérosa saltmarker, de förändrade
kustlinjer där havet en meter i taget tas över och förvandlas till
land för att ge plats åt fler och fler människor, eller de
förändrade kustlinjer där havet en meter i taget tas över av ett
hav som inte bryr sig om att fler och fler människor behöver plats,
en borttynande mangroveskog i Mumbai eller de tusentals hektar
växthus vars plasttak får hela Spaniens sydspets att lysa vit i
solen.
Det
här är Harveys femte roman, och jag har som sagt läst den med stor
behållning, två gånger nu dessutom. Den blir inte mindre
fantastisk på svenska, där den också blir en påminnelse om
svenska författares brist på ambitioner (vad skriver de om, sina
problematiska, sjuka eller döda föräldrar …?). Harvey använder
romanformen som ett sätt att utforska det ingen annan gjort,
åtminstone inte lika övertygande. Vad är det hon gör? Hon lyfter
blicken, bokstavligt och bildligt. Resultatet är en vacker
meditation över vad som gör oss till människor, och en spännande
och experimentell roman som lämnar ett oförglömligt intryck.