15 okt. 2025

Vaggvisan från Malanotte, Marco Taddei & Laura ”La Came” Camelli, översättning Joel Nordqvist, Galago

 

1970-talets skräckfilmsestetik är för evigt förknippad med mästerverk som John Carpenters Halloween, Ridley Scotts Alien, Brian De Palmas Carrie, Tobe Hoopers Motorsågsmassakern, Dario Argentos Suspiria – samt förstås Stanley Kubricks The Shining, som även om den kom 1980 var inspelad på 70-talet. Därför är det lovande med den grafiska romanen Vaggvisan från Malanotte, som utspelar sig på den italienska landsbygden under detta 70-tal. Det är folktro, vidskepelse och skrock: bäddat för rusk, med andra ord!

Marco Taddei har utgått från skräckfilmen Pantafa och skrivit en prequel till dess historia. (Tyvärr har jag inte sett den; distributionen av nyproducerad italiensk film är inte vad den borde vara.) Laura Camelli, med artistnamnet La Cama, har tecknat. Hon arbetar med starka kontraster i denna monokroma serie med drag av den gotiska romanen. Och den emblematiska inledningen med en bils långsamma färd i ett skogslandskap kan ge associationer till just The Shining, men även till Michael Hanekes Funny Games och Joakim Ersgårds Besökarna, den enda lyckade svenska skräckfilmen.


Ernesto är en ung etnolog utrustad med rullbandspelare som anländer till en liten by för att intervjua befolkningen om deras tro på det övernaturliga, i synnerhet den onda anden Pantafa. Men de sluter sig allt mer, bevakar varje steg den misstänkte utbölingen tar. En något äldre kvinna börjar flirta med honom. Berättelsen har vissa drag av Kafka, med huvudpersonens förmåga att få kvinnor att fatta tycke för honom.

Handlingen trampar möjligen i välkända (skräck)spår, men behållningen är La Camas elegant horrorsköna illustrationer, där skräcken förmedlas med en stränghet som imponerar. Jämför för all del med hur tafatt det blir när det gjordes skräckserie av Mats Strandbergs Färjan, som går att följa på Svt. Där blir man bara irriterad på vampyrerna (hur många gånger kan de tappa sina tänder innan de förvandlas? hur ofta ska de morra hotfullt? hur ofta ska de slänga sina ondskefulla blickar omkring sig?), och det skapas ingen skräck överhuvudtaget.


La Camas vision är konsekvent mot det otrygghetsskapande, och det är ungefär lika snyggt utfört som när Rolf Gohs – salig i åminnelse – tecknade serien Mystiska 2:an? När var det nu igen? Jo, 70-talet, tackar som frågar. Med andra ord är den här tiden en triumf för kusliga miljöer och luguber stämning. Var världen kusligare under 70-talet? Det fanns åtminstone fler mysterier, fler saker att upptäcka eller avslöja. Förvisso måste vi som gillar skräckgenren bara acceptera vissa långsökta premisser, men det hör till genrens charm. Coleridges formel för fiktion, att frivilligt avstå från sin misstro, är något vi monsterdiggare sväljer med hull och hår.

I gengäld blir vi rikligt belönade av verk som denna skräckserie. Det finns små detaljer som får en att hoppa till, som att pagineringen hoppar över 100 sidor, som kan vara helt medvetet eller ett olycksfall i arbetet. Inom skräckgenren görs det sällan skillnad på det som är planlagt och det som är slumpartat.

14 okt. 2025

Vi är framme snart, Aase Berg, Kaunitz-Olsson

 

För hundra år sedan var det inte ovanligt att medlemmarna i Bloomsburygruppen recenserade varandra, där de hyllade och sågade med lika glatt humör. Olof Lagercrantz kunde något senare också recensera nära vänner. Kanske var författartårna mindre ömma förr? Begreppet jäv var liksom inte aktuellt på den tiden, medan det nu anses som något närmast radioaktivt. Men hur ska jag kunna hålla armlängds avstånd till en författare som skriver böcker jag vill skriva om, när vi samtidigt delar ett juryuppdrag för Borås Tidnings debutantpris?

Den som läser får väl själv avgöra om jag är trovärdig, när jag nu tar mig an den andra av Aase Bergs dagböcker, Vi är framme snart (där jag för transparensens skull kallas rolig och smart). Den tar vid där den förra slutade, och skildrar ett år, från 15 september 2023 till 14 september 2024. Tempot är inte mindre intensivt. Fortfarande letas en permanent bostad, och pengar ska in medelst frilansuppdrag, och en hundvalp ska införskaffas. Den demenssjuka mamman är det stora orosmolnet på himlen.


Genom hela texten löper ett försvarstal för formen, och när den första delen, Jag är aldrig hemma, publicerades i fjol, uppstod en debatt om dagboken utifrån de kvinnliga bidragen. Efter att dagböcker skrivna av bland andra Ulf Lundell, Lars Norén och i viss mån Karl Ove Knasgård hyllats var det dags att utföra räfst och rättarting med de kvinnliga motsvarigheterna skrivna av Linda Skugge, Marianne Lindberg De Geer och Aase Berg.

Berg själv tonar ned sitt politiska engagemang, men det går att se hela hennes pågående projekt som realpolitik. Så framgår engagemanget mer indirekt, som när hon skriver om hur hjortar äter upp fodret som ska gå till hästarna, då det är kapitalister som förökat hjortstammen för att företagsledare ska kunna jaga på området: ”Varför ska den här fattiga, hårt kämpande ridklubben betala extra hö för att de rika svinen ska kunna hobbyskjuta dovhjort.” I berättelsen om vännen Ankie, som jobbar på hemtjänsten för en undermålig lön, finns också en politisk vrede inför den orättvisa fördelningen av samhällets resurser.

Några av de finaste partierna handlar, liksom i den förra boken, om ridning. Det finns också flera separata berättelsespår, där ett handlar om döttrarna, och ett annat om Fredrik Sjöberg, som visserligen reduceras till en neurotiker utifrån att hans Bruno Liljefors-biografi görs redo att möta omvärlden. Det är klart att det finns ett tillrättalagt drag i en dagbok, ungefär som den fiktive doktor Glas menade, att han inte ljuger men inte heller skriver ned alla sina tankar i sin dagbok. Vad som kan sägas om Berg är att hon inte förställer sig.

Att vara medveten behöver inte alltid vara samma sak som att vara självmedveten. Eller så här: du kan se dig i spegeln på två sätt. Antingen som fullblodsnarcissisten eller på det självrannsakande sättet. Med Taylor Swifts ord: ”I’ll stare directly at the sun, but never in the mirror”. Berg gör på något sätt tvärtom: ser rätt in i spegeln. Hon skriver krasst om hur det hårda skal hon har burit på varit en nödvändighet: ”min kropp fick bara fett finna sig i skavet, jag fattar inte hur man kan ta sig genom livet utan att slåss för sin överlevnad, och då funkar det inte att hålla på och vara finstämd och sublimt neurotisk.”

Något som kan förvåna är hur mycket energi hon lägger på att julpynta. Men Berg är mer paradox än doxa. Så tillbringas oväntat mycket tid framför tv-serier, ju meningslösare desto bättre – fast det finns förstås en mening också i det (approved by Gunnar Ekelöf). Det ord som bäst beskriver den här författaren är ”obrydd”, som när hon återger en sak Essy Klingberg skrivit om att ständigt fundera på hur man uppfattas: ”Det där begriper jag inte. Jag tänker typ aldrig på hur jag uppfattas. Ärligt talat skiter jag i det. Och nej, det är inget skryt. Inget sätt att skydda mig från sårbarhet eller oro heller.”

Här omprövas också tidigare kategoriska åsikter. Den shitlist hon har hållit sig med krymper också, i takt med att föremål som Berg har föraktat börjat skärpa till sig. Därmed finns det ett alltmer försonande drag i omvärldsanalysen, och det vore mig främmande att kalla det en omvändelse – Berg är stenhårt ateistisk – men det är ett sätt att ta in världen på som hennes skrivande tjänar på. Då kan jag som troende överse med utfallen mot religionen, eftersom hon skriver så underhållande om de många utropsstecknen i Bibeln: ”Författaren eller Gud eller vem det nu är som har skrivit boken är verkligen en drama queen, en bölande patetiker som tar sig själv på väldigt stort allvar.” Här finns också impulsköp trots att hon i stort sett är pank genom hela boken – det är lätt att känna igen sig, för det är bara den som måste vända på slantarna som har ett genuint behov av shopping.

Taggarna utåt har Aase Berg förstås fortfarande. Hon jämför sig själv ofta med en maskin, och kanske det är en enkel överlevnadsmekanism, eller svår? Det är i vilket fall något en behöver lära för att uthärda verklighetens många störningsmoment och anledningar till irritation. Det är klart att ett alternativ till den här dagboken kunde ha varit att gå i terapi – all fiktion är autofiktion, menar Berg vid ett tillfälle (det måste gå att invända) – och det finns förstås också något terapeutiskt i allt skrivande.

13 okt. 2025

undantagsvis utan titel, Julian Peter Messner, översättning Jörn Lindskog, Thorén & Lindskog

 

Hur ofta kan du säga: ”det här är en bok som saknar motstycke?” Vad du än svarar på det kan det tydas som ett ”inte tillräckligt ofta”. Men jag måste få säga några ord om Julian Peter Messners diktsamling, undantagsvis utan titel, som nu utkommer i Jörn Lindskogs översättning. För hur ofta har du läst en bok av en författare med Downs syndrom?

Downs syndrom är en funktionsnedsättning som beror på en extra kromosom i kroppens celler, enligt 1177. ”Trisomi 21” lyder en teknisk definition, och det är också så Messner inleder diktsamlingen, med upplysningen att upptäckten av det som i många fall leder till abort. Titeln ”vid tveksamhet bortvald” är en stark inledning, men också en bister påminnelse om livets villkor. Hade hans mamma valt att avbryta graviditeten hade vi inte kunnat läsa den här boken, men det är bara början på perspektivskiftet: viktigare ändå är att då hade livet varit utan människan Julian.


Enligt vad man kan läsa sig till är ett genomsnittligt IQ för den som har downs syndrom 35-70. Nå, det säger mig inte mycket, förutom att jag antar att man bör ligga en bit över 100? Av oklar anledning gjorde jag ett IQ-test när jag gick i mellanstadiet, men jag fick aldrig se resultatet: jag misstänker att jag ligger lågt, för logiskt tänkande har aldrig varit min grej. Min poäng är att Messner visar att det går att skriva bra poesi även om ditt IQ befinner sig på tvåsiffrig nivå.

Och vad då ”bra poesi?” Kan det inte räcka med nödvändig poesi? Messner skriver något som fyller en funktion och ett tomrum. Vad jag kan utläsa av de här dikterna är att de berikar min värld, och jag ställer sällan andra krav på den poesi jag läser. Messner ger mig en inblick i sin tillvaro, och den vill jag inte vara utan. Han skriver rakt på sak om sina konstnärliga drivkrafter, som innebär att skriva dikter, att måla tavlor – flera av hans teckningar bifogas i samlingen, och ett par av dem är imponerande utförda – skapa musik. Han är kort sagt en allkonstnär.

Messner är född 1986 i Sydtyrolen i Italien. Han skriver på tyska. En av de teser han framför är att det trots kromosomavvikelsen finns fler likheter än skillnader mellan honom och de som inte har Downs syndrom. Den första självbiografin av någon med Downs syndrom skrevs 2020 av David Egan, och heter just More Alike Than Different. Messner skriver sina dikter med humor och vasst temperament, som i en kortare dikt om vårstädningens våndor:

sorgsenheten tog jag i min famn

gungade och smekte den

då upplöstes den


med ilskan dansade jag

tills den skingrades


men glädjen

har jag spärrat in i mitt hjärta

så att den inte kan försvinna

Jag skulle hävda att Messner erbjuder två saker: dels det nya perspektivet, dels det bekanta perspektivet. Det vill säga: dikter som både utmanar det vi tror oss veta, och också bekräftar det vi tidigare bara har anat. Här finns exempel på dikter som åskådliggör det universella temat om hur vi ska tygla våra tankar. Hur var det Hamlet sa? ”Jag skulle kunna vara innesluten i ett nötskal och ändå kalla mig kung över en oändlig rymd. Vore det inte för att jag hade dåliga … tankar? drömmar?”

Världen är överfull av poeter som skriver en poesi som bara är intresserad av att visa upp sig som poesi. Messner använder formen för att åstadkomma något varaktigt: han skriver inte poesi för att sola sig i glansen som poesin fortfarande åtnjuter. Messner skriver om rädslor, om drömmar, om kärleken som något både enkelt och självklart och något mycket svårt och jobbigt. Kärleken lockar också fram en av de starkaste dikterna: ”hon drömmer i mig / när vi promenerar / går solrosen bredvid”. Några porträttdikter hör också till de starkaste, där han ger var och en unik egenskap, för att visa att han sett dem och deras egenart.

I ett efterord hävdar Elmer Lochler att Messner skriver poesi utan att vara bekant med poesins verkningsmedel. Det må stämma, men på samma sätt som barn kan åstadkomma poesi i sin vardag – en av mina söner när himlen var på väg att bryta ut i ett åskväder: ”Det är ett sår i himlen” – kan förstås poesi skrivas utifrån en högkänslig intuition, något Messner visar med ackuratess. W.B. Yeats ord: ”How can we know the dancer from the dance?”

12 okt. 2025

Air, Christian Kracht, översättning Anna Bengtsson, Ersatz

 

Författare som skriver romaner som alternerar mellan två olika berättelser lyckas sällan lika bra som William Faulkner i De vilda palmerna från 1949. Där berättas vartannat kapitel om ett vårdbiträde som gör en kvinna gravid, och vartannat om en fånge som räddar en gravid kvinna vid en översvämning. Christian Kracht är en schweizisk författare, och samma dag som Schweiz kvaddar Sverige i en fotbollsmatch (2-0) läser jag hans senaste roman Air, som lånar den berättarteknik som Faulkner förädlade.

Fast i ärlighetens namn tillhör Kracht de författare som gärna lånar från lite varstans. Därför är det inte överraskande att Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta här hittas i en bokaffär, då romanen har vissa drag gemensamma med den typ av äventyrsberättelse Lindgren där ägnade sig åt. Det finns också drag av postapokalypsen i Cormac McCarthys Vägen, liksom noveller av Jorge Luis Borges och filmer av David Lynch – samt en del annat. Att romanen inleds med ett citat av Ursula K. Le Guin är förstås också betecknande: det här går att se som fan fiction kring hennes Övärlden-böcker.


Enkelt uttryckt handlar det om inredningsdesignern Paul, som har sin bas i Skottland, men tar uppdrag utifrån. Ett sådant är erbjudandet att dekorera Ingmar Bergmans Fårö, men eftersom han måste bekosta flygresan själv – dessutom är brevet formulerat på dålig engelska – väljer han ett norskt uppdrag i Stavanger, som för honom in i en dataserver som lagrar alla foton som tas i folks mobiltelefoner. Väl där försvinner han.

Eller ”försvinner”. Du känner till uttrycket ”lost in a book” som förklaring till hur du kan uppslukas av en bok. Paul uppslukas och hamnar i en annan dimension, som antingen innebär att han reser i tiden eller i geografin – eller bara mellan olika berättelser. Vartannat kapitel hamnar om en nioårig flicka, Ildr, som vådaskjuter en främmande man som har magi i sin packning – ett vitt pulver som läker sår (antibiotika?), och en 3d-skriven pistol. Båda sakerna ska komma till användning.

Kracht skriver med ett slags behärskat vanvett. Tidigare har jag läst honom sporadiskt, men blir allt mer nyfiken på hans böcker (sju finns översatta till svenska). Air är en roman som förbluffar mer än den imponerar. Den väver samman det hypermoderna med det uråldriga – eller kanske bara att Kracht visar den tidlöshet som är alltets villkor. Han uppnår balans mellan de olika delarna och för samman olika världar, och visar både avvikelser och överensstämmelser.

Många klagar på att jag läser för lite fantasy. Är det här fantasy? Ja, på ett sätt. Den värld Paul hamnar i är lösryckt från vår värld. Men mer är det nog frågan om att han har hamnat på en annan planet. Fast liksom i Krachts tidigare romaner blir ens intryck spretiga. När jag har pratat med andra om boken har de en upplevelse som i väsentliga delar skiljer sig från min. Är det inte så det ska vara? Det här är en roman som uppfyller de önskemål Kristoffer Leandoer påpekar i sin nyligen utgivna Det är läsaren som skriver boken.

Äventyrsberättelsen är fylld av arketyper, och Kracht leker med de slitna troperna hjälten och medhjälparen, dubbelgångaren, skuggan, magikern, den onde fursten, en farsot. Han förnyar sig ändå som författare med den här romanen, som rör sig mellan dimensionerna och främmandegör den bekanta världen. Det är ungefär som att läsa Gunnhild Øyehaugs eller Lydia Davis noveller: en ständig förskjutning av den igenkännbara verkligheten mot knasigare regioner. Dessutom skriver Kracht med mytens obönhörliga kadens, på ett språk som levererar sina slutsatser med samma ofrånkomliga kadens som hos Cormac McCarthy.

När Kracht anger vad några av de skotska bergen heter, Erebus och Terror, kan vi erinra oss hur Joseph Conrad i Mörkrets hjärta snillrikt nog anlade en jämförelse mellan kolonialismen och de tidigare expeditionerna till Nordpolen, där Franklins båda skepp Erebus och Terror förliste 1848 (kuriöst nog skulle båda hittas vid två olika expeditioner under 2010-talet). Paul bor i den skotska hålan där Franklin hämtade sin sista ranson dricksvatten.

Erebus är också i den grekiska mytologin personifieringen av mörker, så Conrad visste vad han gjorde, och Kracht har skrivit en roman som också visar att han är fullt medveten om vad han vill uppnå. I Mörkrets hjärta raljerar Conrads protagonist Marlow över ”den vitmenade staden”, Bryssel, där expeditionen tar sin utgång. Krachts protagonist Paul har i uppdrag att måla svarta ytor vita. Tydligare än så kan inte skuld uttryckas.

11 okt. 2025

Den rena och tillämpade an-arkins grundsatser, Paul Valéry, översättning Horace Engdahl, Faethon

 

Titeln får mig att studsa till: Den rena och tillämpade an-arkins grundsatser. Ett feltryck? Nä, ordet ”an-arkins” upprepas i inlagan och på bokryggen. Det är Paul Valérys säregna stavning i en essä som tar sin utgångspunkt i politisk leda. Texten tillkom 1936-1938, och ingår i de anteckningsböcker som hittades efter hans död 1945, precis innan han skulle ha föreslagits som det årets Nobelpristagare i litteratur. Kaj Schueler menar så i sin nyutgivna bok om priset (som jag skrev om i onsdags), en uppgift som Valérys översättare Horace Engdahl här bekräftar.

Textmassan i Valérys kvarlåtenskap utgörs av cirka 26 000 sidor. Det här skulle kunna ha blivit en bok, bara Valéry hade gett sig tiden att redigera sina intryck. Att den nu föreligger i delvis fragmentariskt skick hindrar inte att det är mestadels fascinerande läsning. Ändå stör jag mig på själva grundförutsättningen, som vill ifrågasätta demokratin och i dess ställe placera ”aristarki” (not till vän av ordning: om det krävs en fotnot för att förklara din ideologi kanske du ska fundera på att byta ut den).


Det är tydligt att här har vi någon som har läst Nietzsche. Även Valéry förespråkar ett alternativ till flockmentaliteten och den fördumning som följer i dess spår. Individualism må vara bra, men om det är något som ska rädda mänskligheten är det snarare att vi i högre utsträckning går samman. Då får man väl svälja att grannen är en idiot, bara hen kan bistå oss i vår vardag, och att vi förhoppningsvis har något själva att tillföra en gemensamhet.

Så Valéry har läst Nietzsche, och ibland undrar jag om han på något anakronistiskt vis läst också Jean Baudrillard, han som en gång hävdade att den som vill lyssna till något ointelligent ska vända sig till någon som har en mikrofon framför munnen. Valérys version: ”Man skall vara på vakt mot dem som talar med megafon […] mot de maktstinna som talar med bokstäver större än de själva.” Överlag visar Valéry misstankar mot offentligheten, och det kanske inte är endast ett nutida fenomen, hur makten har vulgariserats.

Även om Valéry försöker övertyga oss att han strikt håller sig till logiken blir han polemisk, och därmed känslostyrd. Han väljer att ge ironiska citattecken kring några av sina käpphästar, som ”demokrati”, ”naturlagarna”, ”historien”, ”pessimist”. När Gustave Flaubert var ute i samma ärende – att påtala tillvarons befängdhet – lät han kursivera de ord som skulle illustrera hans tes. Och någon gång kan den här boken likna en instruktionsbok till Donald Trumps styre: ”Den som vill ’styra’ dem, det vill säga tro sig göra det, måste se till att likna dem.”

Problemet med cynism är dock att den som anser sig ha genomskådat tillvarons falskheter så lätt blir osexig. Och Valéry påminner i viss mån om den överskattade dysterkvisten E.M. Cioran (alla osnutna gymnasisters favoritfilosof). Det som utger sig vara skadligt och samhällsomstörtande blir så lätt tandlöst och bara gnälligt. Det Valéry gör bra – bättre än Cioran åtminstone – är att visa hur människan är en pragmatisk varelse. Makt utgår till den som visat den största viljan och den största kraften; det är inte den som har de bästa idéerna som vinner några val (för att ingen ska missförstå finns brasklappen Hitler med i några av de sista anteckningarna tillkomna detta olycksbådande 1930-tal).

Men att vara pragmatisk innebär, enligt Valéry, att vi anpassar oss efter det som är bäst för stunden och bäst för oss själva, och inte i längden och för det gemensamma goda. Och vad skedde efter att han avslutat anteckningarna till den här boken? Jo, kriget, liksom för att demonstrera riktigheten i hans reflektioner om den mänskliga naturen. Och framställningen lyfter när han diskuterar hur ett tänkande endast låter sig göras utanför de etablerade institutionerna. Något den svenska offentligheten aldrig har fattat, hur själva idén med den intellektuella människan bara kan existera för den som kapat alla band till makten.

Men hur bra är det egentligen med elitism? Den starkes rätt? Färska undersökningar visar hur rätt Valéry hade, med ungdomar som längtar efter en stark ledare som pekar med hela handen (skit samma vad han heter, bara han heter Jimmie Åkesson). Fördelen med Valéry är kvickheten i hans tankar, som om han tänkte på uppstuds. Denna snabbhet hindrar inte en del långsamt framvärkta slutsatser: ”’Medelklassen’, människor som fruktar och hatar åt två håll, uppåt och neråt. De har två fronter att hålla.”

I sina värsta stunder låter Valéry mer som Alexander Bard än något annat. Det kanske är vad vi förtjänar? Men det finns en stark poäng i hur Valéry påtalar ”genomsnittets herravälde” som en effekt av barbariets epok. Senast det fanns intelligens i den svenska debatten – cirka 2008 – talades det ofta om ”medelmåttans tyranni”, det vill säga att vi styrdes av de som inte var de skarpaste knivarna i lådan. Ack, nu har vi blivit så avtrubbade att vi inte ens orkar protestera mot de plastleksaker som ska sägas vara våra spjutspetsar. Om något skulle vi väl i dag tala om ”likgiltighetens hegemoni” – fast vem vet i dag ens vad hegemoni betyder?

10 okt. 2025

Lászlo Krasznahorkais Nobelpris

 

Det var ingen vild gissning att Nobelpriset skulle hamna i Europa, för vad är väl motsatsen till fjolårets pristagare, en kvinna från Sydkorea? Svenska Akademien bedyrar att de inte tänker i sådana banor, men principen att köra varannan damernas går väl inte att invända mot, eftersom de är nödgade att korrigera eftersläpningen av den dåliga 1900-talsstatistiken.

Nu ska alltså den samlade bildade svenska befolkningen lära sig att bokstavera och stava till det ungerska namnet László Krasznahorkai för att rätt författares bok ska hamna i julklappssäcken. Och det gör de rätt i, för det är en prisvärd författare som belönas. Det var inget oväntat val – hans namn har figurerat i spekulationerna i flera år – men det gör mig trots sin förutsägbarhet upprymd. 

Rimligen konkurrerade Krasznahorkai med sin landsman Péter Nádas. Båda skriver den typ av prosa som Akademien sedan länge gett sitt erkännande till. Båda är tillräckligt gamla, tillräckligt vita och tillräckligt manliga, men också tillräckligt läsvärda. Även om jag inte tycker att någon ska undvika att unna sig nöjet att läsa Nádas är Krasznahorkai faktiskt en mer spännande, mer experimentell och ibland rentav vildare författare.

Av de böcker jag läst av honom håller jag Herscht 07769 högst. Det är en munter skröna som successivt övertas av obehag, och visar hur glidningen från naiv godhet så lätt övergår i besinningslöst våld. Det sker med hjälp av Bach, vars förmåga att ge musiken nya höjder att utforska blir något Krasznhorkai indirekt undersöker med sitt skrivande.

Bra romaner ska väl i någon mån göra just detta: vara en del av ett utforskande arbete, ett experiment där resultatet inte är givet på förhand. Florian Herscht i Krasznahorkais roman är en litterär figur av det snitt som en annan Nobelpristagare, John Steinbeck, etablerade med Lennie i Möss och människor. Med andra ord är hans kroppsliga styrka överlägsen hans mentala förmågor. Så blir Florian ett lätt byte för de onda krafterna i hans samhälle, där Krasznahorkai undersöker gränsen mellan individens ansvar gentemot samhällets ansvar.

Till det experimentella med just den här romanen hör att den är skriven som en enda mening. Det här delar han med en annan av pristagarna från senare år, Jon Fosse. men Krasznahorkai är mer extrem i sin stilkonst. Han är också mer burdus, på gränsen mellan det burdusa och groteska. En författare som han delar DNA med är amerikanen William Faulkner, som fick Nobelpriset 1949 – ett pris som många håller som det bästa av Akademiens alla beslut.

Med det ska genast sägas att somliga författare verkligen inte skriver för alla läsare. När jag har rekommenderat Faulkner brukar responsen bli att han är jobbig, använder för svåra ord, för långa meningar. Ja, och detsamma gäller nog Krasznahorkai, men de som inte räds sådant kommer att bli förtjusta i en författare som vidgar ens universum. Att han dessutom gör det på ett sätt som både roar och oroar är en bonus. För han är en författare som serverar sin svartsynthet med en stark portion humor, en egenskap han delar med några andra Nobelpristagare, som Samuel Beckett och Elfriede Jelinek.

Här vill jag också framhålla Daniel Gustafssons översättning, som prisades som årets bästa översättning av Sveriges Författarförbund. De betonade musikaliteten i Gustafssons försvenskning av det ungerska originalet, och det är lätt att hålla med. Det har blivit en roman som svänger och svingar, som upprättar något egensinnigt och helt nytt.

Den numera avhoppade Akademiledamoten Katarina Frostenson formulerade en gång vad som utgör en typisk Nobelpristagare i litteratur: ”en författare som har lyckats åstadkomma ett nytt språktillstånd. Författare som efter att ha gjort något nytt förändrar litteraturens väg.” Det är inte att säga för mycket om vi påstår att Lászlo Krasznahorkai har åstadkommit just detta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/10 2025)

Omloppsbanor, Samantha Harvey, översättning Eva Åsefeldt, Modernista

 

Om du vill lära dig något om hur översättningspraktik har förändrats inom skönlitteraturen kan du jämföra en nyutkommen bok med någon som översattes för cirka 100 år sedan. Så här lyder en av inledningsmeningarna i Virginia Woolfs Jacobs rum, från 1922: ”Slowly welling from the point of her gold nib, pale blue ink dissolved the full stop; for there her pen stuck; her eyes fixed, and tears slowly filled them.” Siri Thorngren-Olins översättning från 1927: ”Det ljust blåa bläcket, som långsamt flöt ut genom reservoarpennans guldspets, gjorde en plump av punkten, för där hejdade hon pennan och stirrade framför sig, medan hennes ögon sakta fylldes av tårar.”

Vad hände med Woolfs legendariska semikolon? Jämför så med en av inledningsmeningarna i Samantha Harveys roman Orbital, från 2023: ”Raw space is a panther, feral and primal; they dream it stalking through their quarters.” Eva Åsefeldts översättning som kommer nu i höst, i boken Omloppsbanor: ”Ren rymd är en panter, vild och ursprunglig; de drömmer att den smyger fram i gångarna om natten.” Översättning handlar förstås om andra saker än om interpunktion, men något har skett i mellantiden från Woolf till Harvey, och hur deras böcker tas om hand av svenska översättare. (Den hugade kan för all del jämföra de olika översättningarna av Ett eget rum, Orlando, Åren, Vågorna och Mrs Dalloway.)


Det är kanske förmätet att jämföra Samantha Harvey med Virginia Woolf. Harvey nominerades till Bookerpriset redan med sin debut Wilderness, men Orbital vann alltså priset i fjol. Jag läste den på engelska i februari, och tyckte då att det var en av senare års allra bästa vinnare. Modernista har gett den en snygg utformning, och lyfter man på omslagspappret är den ännu finare, med sin blåa nattliga stjärnhimmel och ett svävande jordklot.

Det här är helt enkelt en strålande roman. På 140 tätt skrivna sidor lyckas Harvey berätta inte bara om en rymdfärd, utan också om jorden och dess historia. Det sker i en uppsluppet underhållande skapelseberättelse som på ett par sidor avhandlar cirka fjorton miljarders historia, från energi, atomer, materia och gravitation, bakterier, alger, dinosaurier, däggdjur, Buddha, de hinduistiska gudarna, Kristus och Allah, och till sist Ada Lovelace, plast, pizza, Bob Dylan, Higgspartikeln och – ja, Virginia Woolf.

Romanen skildrar alltså en rymdfärd med sex astronauter och kosmonauter från USA, Japan, Storbritannien, Italien och Ryssland – två kvinnor och fyra män. De skjuts upp på fotogenbomber ”genom atmosfären i brinnande kapslar med en tyngd motsvarande två svartbjörnar mot bröstkorgen.” Harvey har nitiskt undersökt sitt ämne, och det verkar inte finnas anledning att resa invändningar mot hennes insatta redovisningar av rymdfysik. Mest imponerar ändå det mänskliga perspektivet, som att de har två olika toaletter som landkrabborna vill ska vara separerade från de ryska och de som tillhör den andra falangen (något de struntar blankt i, kanske eftersom de är så beroende av lydnad i så många andra avseenden), eller hur det känns att vakna i tyngdlöst tillstånd med en hjärna som för några sekunder förgäves saknar sin arm och skickar ut nervsignaler som frågar efter var armen har blivit kvarglömd någonstans.

Romanen är strukturerad efter de sexton varv som rymdfärjan företar under ett dygn. Jules Verne skrev 1872 romanen Jorden runt på 80 dagar. Tänk om han hade vetat det här blir Jorden runt 16 gånger på ett dygn … Totalt ska de tillbringa nio månader i rymden. Är det en tillfällighet att det är just nio månader, alltså lika lång som en graviditet? ”Jorden är en mor som som väntar på att hennes barn ska komma hem, fulla av historier och hänryckning och längtan”, som Harvey skriver så där lagom hemlighetsfullt. Den som vill får gärna läsa romanen allegoriskt, där de sex representerar olika mänskliga aspekter, kanske. De har i uppdrag att bland annat reparera rymdskador och notera väder, och följer och dokumenterar en tyfons framfart. På jorden dör en av astronauternas mamma.

Tillvaron styrs av exakthet, och livet mäts i siffror och decimaler. Frågor av existentiell art ställs: kan man vara i rymden och tro på Gud? Kan man vara i rymden utan att tro på Gud? De sex rymdfararna är instängda bakom titan, kevlar och stål. Allt påminner dem om att de är i rymden, och ändå, på ett djupt paradoxalt sätt, handlar det om livet på jorden. Livet i rymdraketen är ett undantagstillstånd. Harvey skriver om relationen mellan närhet och avstånd, om hur vi hör ihop, hur vi människor på jorden oavsett bakgrund och förutsättningar delar planetens öde. Kanske det krävs en blick från rymden för att inse det futtiga i trätorna, krigen och den giriga skövlingen av resurser. Med distansen kan vi se klarare och sannare.

Till sist vill jag inte undanhålla er en otroligt stark mening, som illustrerar något av Harveys ärende att göra oss uppmärksamma på hur vi behandlar vår egen planet:

Varje försvinnande eller försvunnen eller upplöst glaciär, varje granitklippa och bergstopp som nyligen avklätts på snö som aldrig tidigare har smält, varje nedbränd och brinnande skog, varje krympande istäcke, varje flammande oljeutsläpp, missfärgningen i en mexikansk reservoar orsakad av invasiva vattenhyacinter som frodas i orenat avloppsvatten, en utbuktande översvämmad flod i Sudan eller Pakistan eller Bangladesh eller North Dakota, de rosa lämningarna av en torrlagd sjö och Gran Chakos bruna boskapsfarmer som breder ut sig över mark som en gång var regnskog, de expanderande grönblå bassängformer där litium utvinns ur saltlösning och Tunisiens cloissonérosa saltmarker, de förändrade kustlinjer där havet en meter i taget tas över och förvandlas till land för att ge plats åt fler och fler människor, eller de förändrade kustlinjer där havet en meter i taget tas över av ett hav som inte bryr sig om att fler och fler människor behöver plats, en borttynande mangroveskog i Mumbai eller de tusentals hektar växthus vars plasttak får hela Spaniens sydspets att lysa vit i solen.

Det här är Harveys femte roman, och jag har som sagt läst den med stor behållning, två gånger nu dessutom. Den blir inte mindre fantastisk på svenska, där den också blir en påminnelse om svenska författares brist på ambitioner (vad skriver de om, sina problematiska, sjuka eller döda föräldrar …?). Harvey använder romanformen som ett sätt att utforska det ingen annan gjort, åtminstone inte lika övertygande. Vad är det hon gör? Hon lyfter blicken, bokstavligt och bildligt. Resultatet är en vacker meditation över vad som gör oss till människor, och en spännande och experimentell roman som lämnar ett oförglömligt intryck.

9 okt. 2025

Lazarustaxon, Hanna-Linnea Hannu, Aska

 

Mycket av det vi i dag kallar poesi skulle vara otänkbar T.S. Eliots dikt Det öde landet förutan. Den väver samman det konventionellt poetiska med det prosaiska, låter det upphöjda genskjutas av vardagliga fraser, klichéer och citat. Ett kollageverk över den moderna människan, helt enkelt. Men varför mansplainar jag T.S. Eliot för dig: eftersom du läser den här texten är du förmodligen redan bekant med honom. (Kanske tänker jag bara på Nobelpriset som delas ut i dag, att han på den tiden Akademien hade för vana att prisa poeter fick det.)

Hanna-Linnea Hannu (tidigare Rengfors) har skrivit en diktsamling som i någon mån skriver vidare på Eliots projekt, utan att det riskerar att bli epigoneri. Lazarustaxon är en udda titel, och precis som Eliot kan vi börja våra fotnoter där. Lazarus är ju mannen som Jesus väckte upp från de döda (bad han om det? nä, skulle inte tro det). Taxon är en underart eller en större systematisk enhet inom biologisk systematik.


Det här är en dikt i tre avsnitt, som rör sig mellan det postapokalyptiska samhället, via fablernas värld, till ett skräckscenario. Men delarna både hör ihop och fungerar separerade från varandra. Hannu debuterade som poet 2020 med den starka Närhetsprincipen, och har sedan dess gett ut tre romaner. Även där har hon närmat sig det postapokalyptiska temat, på ett sätt som är både uttalat och implicit. Hennes skrivande består i att uträtta undersökningar.

Det Hannu också uträttar är ett närmande till andlighet. Det inledande citatet är från en av Karin Boyes mindre kända dikter. Det kastar oss rätt in i efterdyningarna av en katastrof, av ett krig. En sorg manifesteras i dikterna, som utgår från det konkreta och det mest nödvändiga: en förälders omsorg om sitt barn. Senare skriver hon också om det som är otryggt och instabilt: ”Inget skrämmer mig så mycket som de som inte tvivlar. / Som inte verkar veta att de är vilse.”

Vad gör då poesin, och vad förmår den? Här kan det sägas att den både formar och omtolkar världen. Hannu skildrar en prövotid, och gestaltar en allmän erfarenhet av att vara skyddslös. Hon skriver en effektiv varnande dikt. Kanske det är så enkelt att det endast existerar två sorters poesi: den som tar ansvar och den som enbart är intresserad av att vara poesi. Hannus poetik tillhör tveklöst den första sorten. Det skulle också gå att säga att poesi antingen berör eller lämnar dig helt stum. Hannu har åstadkommit en nedtonat klangfull poesi med rik och bred resonans.

I den första sviten, den som fått ge namn åt samlingen, används genom ett par av dikterna en förlängd anafor, där frasen ”Fäst er inte …” återkommer i flera former: ”Fäst er inte vid det här livet. / Bättre lycka till i nästa.” Ofta fungerar Hannus lakonismer så: som en slags summering av något större, där det oväsentliga har slipats bort. Den mest adekvata definitionen av poesi tillhör Emily Dickinson, i ett brev till T.W. Higginson: ”If I read a book and it makes my whole body so cold no fire can warm me I know that is poetry. If I feel physically as if the top of my head were taken off, I know that is poetry.”

Det är inte för stora ord att påstå att Hannu lyckas infria Dickinsons stränga krav. Hon skriver om fantasin, om det vidsynta som ingår i vår verklighet bara vi lärt oss att inte vara för snäva i vår definition av den – hon skriver också om motstånd och monsterviskare. Förlåt för att jag blir tjatig, men jag skriver det här i efterklangen av den senaste av poesidebatterna, huruvida de ironiska poeternas trams ska uppfattas som verklighetsflykt eller som en strategi att ta itu med en trasig omvärld. Både och! vill jag teaterviska, för vem ska styra över hur man reagerar på en osäker värld, men vem lyssnar på mig?

Hannu har ett sätt att skriva som både väcker bryderier och skingrar rökridåer. Det här är definitivt en av poesins möjliga utvägar, och det här är dikter som tar ut nya riktningar. Hon lyckas också väva samman det tramsiga med det allvarliga:

Hull & Hår

Tugga på mitt lena lår

Suga gult ur mina sår

Mina tidiga sår

Mina ärvda sår

Mina förmödrars tuggade lår

Hannu debuterade som sagt som poet 2020, och jag har läst med stor behållning hennes romaner. Den som kom 2022, Tillsammans i mörker, håller jag som en av de bästa svenska romaner jag läst under 20-talet. Det är en underdrift att säga att jag har längtat efter den här boken, och jag är upprymd över denna övertygande poetiska röst, som tillför något väsentligt till den svenska samtidspoesin.

8 okt. 2025

Det är trots allt bara ett pris. Nobelpriset i litteratur – pristagare, kontroverser, förnyelse, Kaj Schueler, Norstedts

 

För litteraturnördar är det en av årets höjdpunkter. Nobelpriset? Nja, den cirkusen är det lätt att tröttna på: vartannat år ett bra val av pristagare, vartannat år en besvikelse – antingen ett förutsägbart eller dåligt val. Nej, jag menar reportagen i Svenska Dagbladet från början av januari, när Kaj Schueler gräver fram de protokoll som befriats från Svenska Akademiens femtioåriga sekretess. Senast handlade det om 1974 års kontroversiella val av Harry Martinson och Eyvind Johnson.

Nu har Schueler skrivit en bok om Nobelpriset med fokus på åren 1958-1974: Det är trots allt bara ett pris. Han är väl skickad att skriva i ämnet; hans gedigna bakgrundsarbete är påtagligt, och det blir därmed ett standardverk om priset, eftersom han också gör en helhetsgenomgång av ledamöters sammansättning historiskt och i nutid. Det enda som är tråkigt är att den hinner bli inaktuell redan i morgon klockan 13, då dess uppräkning av pristagare slutar med Han Kang – därmed saknas årets pristagare (László Krasznahorkai eller Péter Nádas?).


Prisets historia är intressant nog, och Schueler dröjer en stund vid dess uppkomst. I början prisades gärna enskilda verk, medan det sedan länge handlar om ett livsverk. Han skriver också en del om skandalerna 2018-2019, då Svenska Akademien skakades i grunden och hotades att upplösas. Fast det har stormat tidigare, och att döma av Schuelers reportage har gräl och oenighet hört till vanligheterna, med inslag av småaktighet, avund och missunnsamhet. Fast vad som skedde efter den senaste krisen, då många ledamöter avgick sedan stadgarna skrivits om, är att Akademien tappade sin nimbus, sin aura av exklusivitet. Det här skedde parallellt med att genikulten passerade sitt bäst före-datum.

I stora drag följs Kjell Espmarks magistrala tidslinjer, utifrån att exempelvis 1930-talets riktning mot att belöna populära författare med en bred läsekrets mot de mer experimentella banbrytarna från 1946 och framåt (däribland Hermann Hesse, T.S. Eliot och William Faulkner), viljan att vidga priset från 1978 med oupptäckta författarskap till rörelsen mot en global spridning från 1984 och framåt. Att belöna kvinnor låg länge inte i Akademiens intresse: under hela 1900-talet endast nio stycken, medan första fjärdedelen av 2000-talet har belönat lika många.

Schueler liknar Nobelarbetet vid en tratt. Först sammanställs inkomna förslag, cirka 200 namn som kallas långa listan. De bantas ned till en halvlång lista på ungefär 20 namn, innan man innan sommaren väljer ut fem namn som ingår i den korta lista som läses inför höstens omröstning. Vad är det då som utmärker en Nobelpristagare? Anders Olsson citerar vad den nu avhoppade ledamoten Katarina Frostenson sagt: ”en författare som har lyckats åstadkomma ett nytt språktillstånd. Författare som efter att ha gjort något nytt förändrar litteraturens väg.”

Tyvärr är det nästan allt för lätt att kritisera urvalet av Nobelpristagare, och Schueler uppehåller sig en del vid några namn som ofta förekommit men valts bort i sista stund, som W.H. Auden och Jorge Luis Borges. Problemet med priset när man granskar det i efterhand är att så många av namnen inte tillhör 1900-talets klassiker. Där saknas några namn som Schueler tar upp, som den tidiga modernismens fem klarast lysande stjärnor, som inte ens föreslogs: Joyce, Proust, Kafka, Woolf och Rilke, samt de något senare Paul Celan och Inger Christensen. Några namn som också saknas är förstås Thomas Bernhard, Clarice Lispector och James Baldwin. Alla dessa namn är levande klassiker, medan namn som Roger Martin du Gard, Jacinto Benavente och Grazia Deledda hör till dammsamlarnas skara.

Det är onekligen intressant att följa hur ledamöterna grälar om storheten hos namn som nu är helt bortglömda. Det säger förstås något om hur vi ser på litteraturen i dag, att våra omdömen av en tänkt framtids läsekrets kommer att te sig obegripliga: vad såg de hos Karl Ove Knausgård, liksom? Här kan vi ta del av hur Dag Hammarskjöld ogillade Albert Camus, något som kan förvåna oss som håller Camus högt.

När Svenska Akademien under början av 1970-talet krattade manegen för ett delat pris mellan Martinson och Johnson – sina egna ledamöter – visade det sig att fyra ledamöter dog under årets gång. Artur Lundkvist försökte spjärna emot, och föreslog i stället pris till Nadine Gordimer, Doris Lessing, Norman Mailer eller Saul Bellow. Alla utom Mailer skulle senare få priset (Mailer hade också varit förtjänt av det).

Den här boken är skriven med journalistens rappa handlag och en lätthet i steget. Schueler lånar essäns förmåga till djupseende och låter ämnet genomgå ett ordentligt skärskådande. Djupast går Schueler när han skriver om de tre sovjetiska priserna kring mitten av 1900-talet, alltså Boris Pasternak, Michail Sjolochov och Aleksandr Solzjenitsyn. Man kan också notera att mellan 1946 och 1990 fick endast en kvinna priset – Nelly Sachs, som dessutom fick utstå eftergiften att behöva dela det med en i dag bortglömd israelisk författare.

En annan gåta är hur njuggt inställda senare tiders ledamöter varit mot poesin. Under hela 2000-talet har det endast gått till Tomas Tranströmer (olyckligt) och Louise Glück. Bob Dylan tillhör, som Schueler försynt påpekar, en annan kategori författare. Självfallet håller jag mina tummar för en poet i morgon – Anne Carson, till exempel – men gör mig inga större förhoppningar.

7 okt. 2025

The Life of a Showgirl, Taylor Swift, Republic

 

En envis myt hävdar att stor konst föds ur olycka. Inom rockmusiken har skilsmässoalbumen en särskild status som artisternas mästerverk, alltifrån Bob Dylans ”Blood on the Tracks”, Fleetwood Mac ”Rumours” och Abbas ”The Visitors”. Hur ska det då gå för Taylor Swift, som firat sina största triumfer som textförfattare när hon skrivit i efterklangen av avslutade förhållanden, låtar som ”All Too Well” och ”Blank Space”?

För i somras meddelade hon förlovningen med den amerikanska fotbollsstjärnan Travis Kelce, på det sedvanliga sättet mittemellan det sublima och det töntiga (”din engelsklärare ska gifta sig med din idrottslärare”). Går det att skriva intressant och med konstnärlig övertygelse om sin blivande mans fysiska företräden och drömmar om att ha en garageuppfart med basketbollsnät?


Lyckligtvis fokuserar inte hela skivan ”The Life of a Showgirl” på skir romantik i pastellfärger. Men om ungefär hälften av låtarna handlar om hur förälskad hon är i sin kille, så handlar resten om hur jobbigt det är att vara rik och berömd. Som kritiker får man lust att tillverka världens minsta violin över en artist som borde veta bättre än att vara så osunt upptagen av hur omvärlden uppfattar henne.

Swifts bästa texter tillkommer när hon doppar sin penna i giftigt bläck, i låtar som ”Vigilante Shit” och ”mad woman”. Som bekant brukar hon dela in sina sånger i tre kategorier utifrån vilket skrivdon hon bildligt nyttjat: fjäderpennan, reservoarpennan och glittergelé-pennan. Eller, schematiskt uttryckt: de poetiska romantiska låtarna skrivs med fjäderpennan, de berättande novelliknande låtarna med reservoarpennan, och de knasiga smått berusade låtarna med glittergelé-pennan.

De här tre metoderna brukar Swift växla mellan. Så också på den nya skivan. Och giftet då? Det har använts sparsamt, men det är svårt att inte roas av hur elakt hon avpolletterar artistkollegan Charlie XCX på ”Actually Romantic”: ”Stop talking dirty to me / It sounded nasty, but it / Feels like you’re flirting with me”. Och ”Father Figure” osar av storkukslugn: ”I can make deals with the devil because my dick’s bigger”.

På förra skivan ”The Tortured Poets Department” som kom förra året – den här Stachanoviten vilar inte på några lagrar – fick hon mig ändå att dra på munnen oftare, som när hon en passant inflikade att hon hittat en man som kunde kasta en boll medan hon kunde läsa Aristoteles. Hon har också under större delen av sin karriär gjort en kulturgärning genom att få tonåringar att hitta fram till poeter som Dylan Thomas, Emily Dickinson och Robert Frost. Swifts tidigare flirtar med Shakespeare har mest fokuserat på ”Romeo och Julia”, medan hon här anspelar på Ophelia från ”Hamlet” och häxornas ominösa replik från ”Macbeth”: ”Something wicked this way comes”.

Redan tidigare, på låten ”… Ready for It?”, har hon sjungit om Elizabeth Taylor, med ett rim som inte står sig slätt jämfört med den Bob Dylan som fick ett Nobelpris för sina rim: ”And he can be my jailer, Burton to this Taylor / Every love I’ve known in comparison is a failure”. Det är förstås inte konstigt att Swift i giftastankar kontemplerar Elizabeth Taylor, som med drygt tio års mellanrum var gift med Richard Burton två gånger, fast deras totala tid tillsammans inte sträckte sig längre än ett drygt år. Det verkar finnas förutsättningar för Swift att få ett längre giftermål: ”All the right guys promised they’d stay / Under bright lights, they withered away, but you bloom”.

Kristie Frederick Daugherty, professor i litteraturvetenskap som undervisar vid Evansvilles universitet i Indiana, USA, sammanställde i fjol antologin ”Invisible Strings. 113 poets respond to the songs of Taylor Swift”. Hon skriver där hur Swift fungerar som en lärare åt sina fans, där hon lär ut dels en lexikal förmåga – ett utökat ordförråd – och dels en analytisk förmåga. Det Swift lär sina lyssnare är vikten av närläsning, och det börjar bli en truism, men om du som gymnasieelev vill få ett högt betyg i svenska och engelska kan du börja med att lyssna på Taylor Swift.

Musiken på den nya skivan då? Så här bra har popmusiken inte låtit sedan 1989. Och det är också befriande att man för en gångs skull inte behöver ta tjänstledigt varje gång hon släpper en ny skiva (det är den kortaste skivan sedan den eponyma debuten).

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/10 2025)