Det är läsaren som skriver boken, Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur

 

Kristoffer Leandoer har skrivit ännu en bok som diskuterar ett ämne som speglas i litteraturen. Varför är det bara män som skriver den här typen av essäböcker där en omfattande bildning demonstreras i en mängd referenser? På rak arm kommer jag att tänka på Aris Fioretos, Carl-Johan Malmberg – båda är aktuella i år med Solar Plexus och Vampyrer, vad gör ni?, samt Mikael van Reis Den röda fläcken, som kom häromåret. Är det en manlig egenskap att samla kunskap, att demonstrera sin bildning så explicit?

Leandoers Det är läsaren som skriver boken är löst sammanhållen med tre tidigare titlar, Barn från 2018, Längta hem, längta bort från 2020 samt Den oavslutade litteraturen från 2023. Han skriver spretigt, men hittar en egen struktur i det som ytligt sett liknar oreda. Trots att han som synes är flitigt publicerad måste jag medge att hans böcker om litteratur är efterlängtade. Det beror på att han skriver så oerhört entusiasmerande – kanske svenskans vackraste ord. Det brukar sägas att lycka smittar mer än olycka – Leandoers sätt att skriva smittar åtminstone mig med en sällsam glädje, tack vare sitt lätta men plikttrogna handlag.

Tesen är ganska enkel, och den återfinns hos många författare, däribland Olof Lagercrantz, Carl Jonas Love Almquist och Joseph Conrad. Den utvecklas i 24 kapitel, som behandlar författarskap som oftast ligger lite vid sidan av kanon. Men vad då kanon hit och dit: den uppenbara och oförfalskade glädjen ligger i själva läsakten, att tillgängliggöra sig något, och den största glädjen ligger i att själv upptäcka det bortom pekpinnar och förmaningar. Leandoer poängterar att läsandet är en aktiv syssla, medan andra framställningssätt och konstarter inte kräver denna egna medverkan: ”endast litteraturen behöver översättas”, som han skriver tidigt i boken.

Boken är i själva verket fulla av nya insikter, för Leandoer är en givmild författare som inte hushållar med sin lärdom. En av hans idéer är att vi läser oss själva när vi läser litteratur. Det må inte heller vara en originell eller unik tanke, men det finurliga är hur Leandoer behandlar denna uppfattning i sin bok, genom att utsätta den för ett tålmodigt resonemang. Jag vet inte hur många gånger jag har stött på föreställningen att vi har fått kortare koncentrationsförmåga, att vi inte längre kan tillgodogöra oss längre och mer sammanhållna texter. Till dessa domedagsprofeter vill jag anbefalla Leandoers bok, då han så effektivt smular sönder detta resonemang: jag sträckläser boken, och sörjer att den inte är längre än sina knappt 300 sidor.

Förvisso är argumentationen inte alltid lika övertygande. Hur fungerar huvudtanken med läsarens egna medverkan när så många i dag lyssnar på ljudböcker? Nja, då föreslår Leandoer att redan Sokrates varnade för skriften … Inte det bästa av argument, känner jag då. Men låt gå för att ljudböcker kan vara ett komplement, även om jag i min bekantskapskrets ser fler exempel på att de som börjar lyssna överger den tryckta boken rätt snart, och ärligt, hur ofta och hur länge handdiskar människor egentligen?

”Litteratur är ett möte, inte ett förhör”, skriver Leandoer i ett kapitel som tar upp diktatorers läsning, med Albaniens Enver Hoxha och Sovjets Josef Stalin som extrema exempel. Hoxha hade 30 000 böcker i sitt bibliotek, Stalin 25 000. Båda lär ha läst timvis varje dag, i Stalins fall 500 sidor om dagen (hur hann de underteckna så många dödsdomar, undrar Leandoer försynt). Ändå skiljer de sig åt, då Hoxha verkar ha läst som förströelse – de många deckarna i hans bibliotek talar för det – medan Stalin verkar ha läst mer instrumentellt, för att tillägna sig idéer, men hur han förvaltade denna kunskap kan vi ha synpunkter på: ”Han förföljde, fängslade och sköt författarna, men behöll deras böcker.”

Leandoers skrivande liknar att hoppa från tuva till tuva, och som läsare kan jag tycka att han sjunker ibland. Fast den kritiken förekommer han, med ett exempel från Mäster Eckhart, som menade att skriften är ett djupt vatten där det är bättre att vara ett enfaldigt lamm som sjunker ned i det än en högfärdig elefant som bara sjunker ned med benen (minns Nick Caves metafor: ”You leapt into the abyss, but find / It only goes up to your knees”). Eller så här: liknar han ibland inte trollkarlen som plockar exempel lika frekvent som trollkarlen plockar fram kaniner ur sin hatt? Med andra ord: blir vi inte lite duperade?

Det är befriande att läsa en författare som aldrig underskattar sin läsare, utan delger sina kopplingar och samband med en upptäckarglädje som utövar sitt stillsamma men pådrivande inflytande, med sina många ögonöppningar: ”Om litteraturen är en spegel så är det inte sig själv man ser i den.” Så ja, här finns så många slutsatser som tveklöst måste kallas vackra i sin kombination av lärdom och humor.

De bästa konstnärerna lämnar luckor åt mottagaren att fylla i. Leandoer skriver också initierat och – ja, vackert – om David Bowies läsvanor, som leder fram till slutsatsen att Bowies bästa album – ”Station to Station”, Berlin-trilogin och ”Blackstar” – är de ”mest genomsläppliga, de som lämnar utrymme för läsaren att fylla i sin egen svärta.” Så illustreras tesen även där, att det är läsaren som skriver boken, lyssnaren som skapar skivan.