En spegel i rymden, Johan Holmlund, Ellerströms text & musik

 

Varför skriver rockartister så dålig poesi? Medan jag inte för mitt liv vill undvara sångtexter från till exempel Lana Del Rey och Patti Smith, tycker jag att deras utgivna diktsamlingar är skräp. Eller är det en tillfällighet att både Eva Dahlgren och Olle Ljungström vid något tillfälle haft kontrakt på att ge ut diktsamlingar men att det resulterade i intet? Här kanske du vill inflika Leonard Cohens namn, men jag vet inte vad i hans många diktsamlingar som kan överträffa raderna ”I can’t make the hills / The system is shot / I’m living on pills / For which I thank God”.

I så fall är Johan Holmlund undantaget. Han var sångare i Jönköpingsbandet Easy i skarven mellan 80- och 90-talet, på vippen att slå igenom i England sekunden innan ett annat Jönköpingsband – the Cardigans – gjorde det. Bandet har återuppstått under 2000-talet, och Holmlund har under tiden gett ut ett knippe diktsamlingar. Nu utkommer på det lilla förlaget som Jonas Ellerström startade efter att ha lämnat Ellerströms, Text & musik (de har bland annat gett ut William Blake och Ellerströms och Isabella Nilssons underbara Verskonsten), diktsamlingen En spegel i rymden.

Kanske Holmlunds poesi underlättas av språkbytet – att han skriver sångtexter på engelska och poesi på svenska. Det skapar ett större avstånd mellan de olika konstnärliga uttrycken. Och på tal om musik: på 80-talet gav det kortlivade bandet Zoo ut singeln ”33 kulor i bröstet”. Här har Holmlund samlat 33 sådana kulor, eller ampuller, som tar sig rätt in i ens blodomlopp. För det här är en stark bok. Jag har läst Holmlunds tidigare böcker och tyckt att de har varit bra – den här är mer än så, en ganska fantastisk diktsamling, faktiskt.

Dikterna är mestadels korta och slagkraftiga (hur var det Nabokov sa, ”lita alltid på en rocksångare när det gäller slagkraftiga ord”?). Holmlund skriver med en precision som aldrig blir nitisk eller sökt. I dikterna unnar han sig en frihet, som förstås titeln implicit antyder. Här finns rum, rytm och rymd. Samt ödmjukhet, kanske en författares viktigaste egenskap. Vi behöver bli mer ödmjuka, och här blir det ett särdrag som präglar dikterna. Och poesin blir ett medel mer än ett mål.

Holmlund har successivt rört sig mot ett skrivsätt som lyckas vara både mer avspänt och mer strängt. De avskalade dikterna är motsatsen till flum:

du föddes i din frånvaro

det jag gör för dig

gör jag inte för någon annan

sida vid sida

utför stupen

vibrerande

Här demonstreras med eftertryck att poesi kan vara det renaste språket. Avståndet mellan poesins språk och offentlighetens språk har förmodligen aldrig varit större. Det politiska språket är korrupt och fördärvat – det journalistiska är vandaliserat av ett intimt kladdande med privatlivets avslöjanden. Vi lever helt enkelt under känslornas tyranni, där frågan ”hur kändes det?” dikterar alla villkor, där varumärket härskar på bekostnad av intellektets reflektion.

Med det sagt upprättar Holmlunds dikter en balans mellan det stillsamma och det hetsiga, och åstadkommer en stark puls, det som också driver den bästa rockmusiken. Som poet gör han ett eget spår som vi läsare bara har att följa, för att upptäcka det sällsamma som uppstår i det mötet mellan författare och läsare. Samförstånd? Ja, men det är något som går djupare än så. Här finns en riktning, en rörelse, i dikter som vågar ställa också de jobbiga frågorna: ”och om vi inte räcker till?”, till exempel.

Ju mindre betydelse litteraturen får i det offentliga, desto viktigare roll ges den i debatten. Men vi är inte betjänta av en litteratur som skruvas fast på en piedestal: böcker ska användas, och fungera som inspiration för ett eget tänkande. Holmlund lyckas förmedla en sådan lust bortom dikternas instrumentella funktion. Då blir dikterna uppfordrande och konfronterar ens egna tillkortakommanden:

ska jag vara helt ärlig?

kan jag vara helt ärlig

med ryggen mot spegeln

omringad, omslingrad på vägen där

dina försvinnanden började

alltid börjar, före barnens snyftningar

kvar i mig

Jag läser Holmlunds nya bok som en nytändning som vitaliserar hans egen produktion, men den gör också den samtida svenska poesin rikare. Den här boken utkommer i minimal upplaga och kan vara svår att få tag på. Jag uppmanar alla med ett seriöst intresse för den svenska poesin – cirka 500 personer – att de genast skaffar den här boken, eller tigger biblioteken att köpa in den.