Anna-Karin Palm har en distinkt berättarröst, som vi känner igen från främst en roman som Målarens döttrar och en läsvärd biografi över Selma Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse. Hon har också publicerat novellsamlingar, nu allra senast Trakten, bland vars tolv noveller ingår fem stycken som publicerats åren 2015-2022 i olika sammanhang, som radionovell, DN:s julnovell, i tidskriften Balder, samt Novellix.
Novellix-novellen ”Älven” minns jag att den gjorde starkt intryck. Den handlar om en man som kör en skoter ned i älven, och dess konsekvenser för hans fru. Palm gör något originellt här, och skriver i skymningslandet mellan det uppenbara och det som endast kan anas. Denna metod präglar också några av de andra novellerna, som ”Flickan i skogen”, om ett barn som besöks av en varelse med gröna ben – en flicka som lär henne vistas i skogen. Finns flickan? Det finurliga är att novellen kan läsas på två plan, något som går igen i många av de andra: skillnaden mellan världen som den är och hur vi uppfattar den.
Ändå är det en lite ojämn bok, som inte alltid lyckas mota bort ett visst drag av det förutsägbara. Kanske jag störs av att Palm med novellerna vill visa sig duktig, att hon skriver för att demonstrativt ge prov på sin kompetens i att skriva noveller. Skönlitteraturen får inte reduceras till ett gesällprov; då kan novellerna bli en smula strömlinjeformade, och i alltför hög grad likna andra noveller. Och de övernaturliga inslagen blir något att pricka av, som något som korsar vår väg genom livet.
Här finns det mer av stora känslor än starka känslor. Det finns förstås inget att anmärka på vad avser personteckning och miljöskildring. Bildspråket är sällan uppseendeväckande, i vare sig negativ eller positiv riktning. Det finns ändå något befriande i att läsa fiktion som utspelar sig någon annanstans än i storstadsregionerna, som Ljusdal i Hälsingland och Noppikoski i Dalarna. Palm skriver om platsen, om de som blev kvar i mer eller mindre bokstavlig bemärkelse. Det handlar också om hur viktigt det förflutna blir, men det är oklart varför: är inte det förflutnas dörr både stängd och låst av en anledning?
En novell som bryter mönstret är ”Avtalet”, en nervig monolog av en spelman som i svår bakfylla behöver en fiolsträng och möter en kuf som har en sådan att sälja för ett överkomligt pris, vars konsekvenser inte behöver inhämtas förrän köparens själ är redo att hämtas av Hin Håle. Men kopplingen fiolen och Djävulen har gamla rötter – Paganini, ni vet – och det kan även här bli en aning för klyschigt eller rentav lika urvattnat som omslagets gymnasiala akvarellmålning.
Annars skriver Palm som väntat ytterst dugligt, och jag tror att det här är en bok som fungerar ypperligt som ljudbok – något som inte behöver betyda att den är dålig. Men liksom det finns musik som det går att tralla till – Bo Kaspers Orkester, till exempel – är det inte samma sak som att den är något en frivilligt uppsöker. Inom litteraturen är det oklanderliga sällan tillräckligt spännande, och det är möjligt att jag saknar det som skulle göra Palms noveller ovärderliga: något som får dem att skorra, att visa upp det som med Charlotte Brontës fantastiska ord i Jane Eyre – a discord (”ett skärande missljud”, i Ingegärd von Tells översättning) – visar sig bli en relevant mall för hur den bästa litteraturen ska se ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.