Tuperad ros och morgon fylld av mången hjärter knekt, Friedrike Mayröcker, översättning Ulla Ekblad-Forsgren, Ellerströms

 

Så vad ska en diktsamling heta om inte Tuperad ros och morgon fylld av mången hjärter knekt? Titeln tillhör österrikiska poeten Friedrike Mayröcker, och hon använder den i en av de dikter som ingår i ett urval av hennes sena poesi, skrivna 2004-2021. Hon tillhörde veteranerna redan 2004, och när jag lyssnade på henne i Nässjö under poesifestivalen det året betraktades hon – 80 år gammal – som en drottning.

Hon återvänder till Nässjö i en dikt skriven senare den hösten, och förtäljer om en efterhängsen svan (kanske det var samma som jag stötte på där under tipspromenaden vid ett studiebesök?). Annars består dikterna främst av två olika motiv: dels ögonblicksbilder som lite slarvigt kan kallas ”vardagsbetraktelser”, dels minnen från ett liv som kastar långa skuggor.

Poeter äger något som får kallas ”särart”, eller så här: alla poeter är annorlunda, men en del poeter är mer annorlunda än andra. Mayröcker hör till de originella poeterna, som gärna begagnar sig av det som vi svenska läsare bör kalla Erik Lindman Mata-metoden – att byta ut alla räkneord med siffror, så ”en” och ”ett” blir ”1”. Vad åstadkoms genom detta? I första hand att dikten bromsas, och att din läsning hejdas. Detsamma gäller den egensinniga interpunktionen. Emily Dickinson la beslag på tankstrecket, Virginia Woolf på semikolonet, och ingen har lika effektfullt som Herta Müller ersatt frågetecknet med punkt. Hos Mayröcker dominerar kommatecknet, för att inskjuta pauser som är lika överraskande som de är självklara.

Hon använder sig också av överklivningar, något Aris Fioretos uppmärksammar i ett precist skrivet förord. Han ger oss också ledtrådar till hur dikterna – som Mayröcker ville benämna ”proem”, som en blandform mellan prosa och poem – ska läsas, som ”försånger till hänryckning.” Det omdömet lånar jag gärna, och rycks gärna hän av det sällsamma som uppstår i dessa dikter. De är skrivna på ett idiom som likt Hölderlins – återigen är det Fioretos iakttagelse – kan sägas vara besläktat med tyskan. Översättaren Ulla Ekblad-Forsgren har arbetat hårt och förtjänstfullt för att hitta en följsam svenska som passar det kantiga och taggiga i originalet.

Överklivningarna eller övergångarna upprätthåller kopplingar mellan dikternas olika led. Även om de är dramatiska visar de hur allt hänger samman i en enhetlig poetik. Det är orättvist att bryta loss stycken och citera, även om dikterna oftast är rätt kort. Varför inte citera en dikt i sin helhet, en dikt som jag fastnar för av den anledningen att den ger uttryck åt en ynklighet som samtidigt bär på styrka:

jag blir ett rö en dam i snö en liten tiggare jag blir

ett rö på knä i snö jag har tåreström i

denna snö vid mina fötter en liten dam i snö hon

visar bägare för mig nu jag på knä i snö jag

är dam i snö bör begråta världen

vintern jag ett rö jag är dam i snö gjuter dessa

tårar världen är kall ruinkall jag räcker handen

räcker henne mynten hon fryser snön sveper om

henne på knä i snö: lidandet i världen eländet i världen

tårarna rinner. Lammet bakom ryggen i dunklet det

knäade hade inte på sig skor dunkel scen tåar hela

tiden

Dikterna anger intryck som förökar sig. Förflyttningen sker inombords, tack vare rader som spride sitt ljus inom en. Det kan nog bli överlastat, men inte i detta begränsade format. Det ska sägas att även om det är en relativt tunn bok tar det sin gruvliga tid att läsa den: dikterna är kompakta, svårgenomträngliga. Men också märkligt häpnadsväckande. Och den kuriösa titeln hämtas alltså från hösten 2004, i en dikt som likt en del andra refererar till en målning. Annars duggar de litterära referenserna tätt, men inte som ett irriterande regn, utan mer som en välgörande svalka. Hon skriver om naturen och djuren också, med en noggrannhet kring blommornas artbestämmelse.

Surrealism är kanske en uttjatad trop, men i Mayröckers underligt välbekanta världsbild finns drag av det obskyra som gör den främmande och, tja, speciell. Hon utnyttjar också språkets fulla potens, och det kanske är så enkelt att det som är skrivet med så hänryckt stil genererar hänryckta läsare. Och Mayröcker har hänryckta fans, ungefär så som Clarice Lispector, en annan hänryckt författare, bara har fans som är besatta av hennes böcker – resten är likgiltiga. Om du har mött någon som gillar Mayröcker eller Lispector förstår du vad jag menar. Dessa författare övar sina läsare i hängivenhetens läsart. Det är också mer sinnligt än cerebralt, i synnerhet de dikter som siktar in sig på att gestalta ett okuvligt begär.

Som helhet utgör boken tvärsnittet av en utspädd men ändå rik åder – det behändiga urvalet är från en bok på 560 sidor – och ger en god uppfattning om hur fantastisk poesi Mayröcker skrev (det här är den åttonde boken som utges av Ellerströms, och har du tur bor du i en bättre kommun än Jönköping, där det är svårt att luska fram hennes böcker i sitt bestånd). Hon skriver dikter som ger oss verktyg att förstå världen bättre och se på den med en mer oförfalskad blick. Kalla det återförtrollning, eller säg bara att det är en vidare definition av verkligheten – en realism som godkänner också det som bara kan an(t)as.