En AI hade gjort samma sak på ett par sekunder

 

Äntligen stod kanonutredaren vid pulpeten … När jag senast, i maj, skrev om regeringens beställda kulturkanon, som presenterades under tisdagsförmiddagen, föreslog jag att orden ”halvmesyr” och ”pyspunka” kunde ingå som typiskt svenska företeelser. Att ta del av den fullständiga listan på 100 verk och föremål får mig att önska att jag hade kommit på något starkare invektiv, såsom ”fiasko”. Att följa presskonferensens långa monologer gav otäcka flashbacks till hur Palmeutredningen presenterade ”Skandiamannen” i juni 2020.

Problemet är inte själva listan. Illmarigt leende presenterades den av ordföranden Lars Trägårdh och hejdukarna i kommittéerna, Karin Sildén och Daniel Waldenström. De hoppas på att en livlig debatt ska följa. Vad mig själv anbelangar kan den debatten upphöra här och nu. För vad ska vi ens diskutera?

Foto: Svenska Dagbladet

Listan är ju oklanderlig. Den verkar ha följt den gamla principen ”hängslen och livrem”, för att ingen ska anklaga de ansvariga för att vara exkluderande. Givetvis ska en svensk kanon innehålla Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer, Hilma af Klint, Evert Taube, med flera – en får vara bra mycket rättshaverist för att anföra namn som Gustaf Hellström, hur väl jag än tycker att hans roman Snörmakare Lekholm får en idé illustrerar den svenska folksjälen. Så jag viker mig för denna mer demokratiska lista, men kan inte låta bli att sörja att inte fler ges chansen att läsa ett av den svenska romanens få mästerverk.

Och nog fattar jag poängen med att ta med en av romanerna om poliskommissarien Martin Beck, för att hinta om den stora våg av deckare som vi blivit översköljda med sedan 90-talet. Nog finns det också en form av gudomlig rättvisa att listan innehåller just de två titlar Ebba Busch förgäves försökte identifiera i tv-programmet Aktuellt 2017, Giftas och Gösta Berlings saga. Skadeglädje fick ingen plats på listan, men den klarar sig gott ändå.

Det som stör mig mest är att den här listan har tagit nästan två år att färdigställa. En AI hade gjort det på ett par sekunder, och inget får mig att tro att en sådan hade varit ett uns sämre. För här saknas helt ett urval som hade fått mig att tycka ”wow, så spännande!” eller ”nämen, hur tänkte de nu?” Det är min främsta invändning: vad ska vi ha en lista till om vi redan är överens om vad som är det svenska? Det vill säga, för att slumpa fram några saker ur rubrikerna för företeelser: allemansrätten, IKEA, Nobelpriset, pappaledigheten, 1974 års regeringsform, då kungen myndigförklarades (han fick rösträtt).

Enligt den mycket opedagogiska power point-presentationen ska listan utmynna i en ”folkutgåva i bokform”, utan att det specificerades närmare hur en sådan bok ska se ut (räcker det med 10 000 sidor?). Förhoppningsvis ska det då gå att äntligen läsa böcker som inte direkt tillgängliggjorts på senare år, som Ellen Keys Barnets århundrade eller Johan Turis antologi Muittalus sámid birra. En bok om lapparnas liv. Men alla åtgärder kostar förstås pengar. En hemsida lär vara under uppbyggnad, hur lång tid det nu ska behöva ta att starta en sådan.

Olyckligt för kulturministern Parisa Liljestrand, med den otacksamma uppgiften att vara ett kuttersmycke vid presentationen, är att regeringen redan har fördelat sin höstbudget, som presenteras 22 september. Inga pengar finns just nu – kanske senare. Det beror förstås på hur mycket pengar som går åt till försvaret. För att parafrasera Bertolt Brecht: först ammunitionen, sedan kulturen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/9 2025)