Kan en författare som två gånger nominerats till Augustpriset kallas underskattad? Det tycks mig att Lyra Ekström Lindbäck har för få läsare i förhållande till hur bra böcker hon skriver. Genom delning är hennes sjunde roman, och den pekar liksom de tidigare ut en ny riktning för hennes skrivande – hon tillhör inte de författare som skriver samma roman hela tiden (host! Alex Schulman!), men lyckas hela tiden skriva läsvärt.
Nu handlar det om tvillingarna Cilla och Clara. De är kanske inte varandras motpoler, men inte heller så identiska som tvillingar sägs vara. Genom romanen förs en diskussion kring tvillingskapet och vad som är arv eller miljö, och hur beroende vi är av både vår fixerade personlighet och vår ombytliga omgivning. Clara försöker få barn med sin relativt nyblivne pojkvän August, något som väcker Cillas svartaste avund. För att straffa sin syster börjar hon flirta med dennes ex Isak, och en listig plan iscensätts.
För Cilla föraktar August, en kille som utifrån vår synvinkel verkar mest oförarglig. Men vi har inget val, för drygt halva romanen berättas ur Cillas giftdrypande synvinkel. Hon känner sig sviken av sin syster, och långsamt börjar vi fatta att här är det något som inte stämmer. Ekström Lindbäck fortsätter utforska olika aspekter av moral, dygd, och lojalitet. Hon låter sig inte hejdas inför våra mest olämpliga egenskaper.
Liksom i hennes tidigare romaner dominerar en viss typ av elak humor, men har den någonsin varit lika vass som nu? Det här framgår allra mest frekvent i den inledande delen där Cilla är huvudpersonen. Det kanske stämmer att människor vid en viss ålder upptäcker aforismen och lockas att skriva sådana – kanske en behöver uppnå en viss nivå av livsleda först? Det blir sällan lyckat, men Ekström Lindbäck har en förmåga att med få ord fånga beskt obehagliga sanningar. Här bara några få exempel:
Hur lät det när den biologiska klockan ringde? Ett hest skrällande genom hela kroppen, som blev till en obehaglig tinnitus om man försökte ignorera det? […] Att samtala var ett torftigt substitut för människor som inte förstod varandra. […] Bara stalkers och boomers lämnade röstmeddelanden. […] Ingen yrkesgrupp tycktes vara mindre intresserad av riktig kunskap än psykologer. […] författare är bara kommunikatörer utan social kompetens.
Det är skrivet med en nykter blick på det mänskliga, och i en stil som vi lärt oss känna igen som kyligt distanserad, beräknad och faktiskt intellektuell. Jag skriver ”faktiskt” eftersom det är en så sällsynt ingrediens hos den svenska samtidsromanen. Om det finns något att klaga på är det kanske den brist som infinner sig i snart sagt alla romaner som växlar berättarperspektiv, att den inledande delen är starkast och överskuggar de andra – eller är bara Clara en himla trist person, och därför tråkigare att följa än den oberäkneligt illvilliga Cilla? Är det vidare nödvändigt med en rancune mot Picassos konst? Nä, men det är roligt, och intelligent humor är en bristvara, så vi får ta till vara den när den väl framskymtar.
Nä, det är inte heller någon uppbygglig roman, med en huvudperson som drabbas av dåliga människor i sin omgivning. Har vi inte läst tillräckligt många romaner om en ensidigt hygglig och rekorderlig huvudperson som blir till offer för andras egoism eller ondska? Cilla är en genuint otrevlig bekantskap, som alltmer hålla på att tappa det, medan Clara vill vara en egen individ, vill frigöra sig från den symbios Cilla vill bevara. Och vi kan inte klandra Clara för att hon ryggar tillbaks inför Cillas utstuderade beteende, som inleddes redan när hon som barn grävde en grop och hällde ned solkräm för att släppa ned myror där för att se hur de förgäves försökte klättra upp innan det dödliga kladdet.
Jag kallade inledningsvis Ekström Lindbäck läsvärd, ett adjektiv som inte förpliktigar till mycket, förutom att hon skriver romaner med uppenbar bladvändarkvalitet. Men låt säga så här: när du gör i ordning te medan du läser och sedan sjunker in i läsningen så djupt att du först efter trekvart kommer på teet och upptäcker att det är både för kallt och för starkt – då läser du en bra roman. Det här hände när jag läste hennes bästa romaner, Ett så starkt ljus och Moral, och inget får mig att tvivla på att det kommer att hända igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.