Den tyska sociologen Hartmut Rosa har på senare år blivit en allt flitigare använd referens i samhällsdebatten. Det är säkert en händelse som ser ut som en tanke – som talesättet lyder – att han figurerar i två nyutkomna skandinaviska tidskrifter, alltså både i Vagants och Lyrikvännens senaste nummer. Anledningen till det norska intresset är en ny översättning som samlar olika texter, Akselerasjon og resonans.
Fredrik Wilhelmsen skriver om hur vi kan använda Rosas tänkande för att utreda hur vi ska kunna bli lyckliga, eller bara kunna leva ett gott liv. Att här inflika att vad som når långt är genuin snällhet må låta osexigt, men när vi nu under en tid har provat alternativet – att vara så djävliga vi bara kan mot varandra – kanske det är dags att testa poeten W.H. Audens imperativ från ”September 1, 1939: ”We must love one another or die.” (Raden ingår i en strof som Petter Bergman utelämnade ur sin svenska översättning av dikten.)
Paradoxen att vi skapat teknik som befriar oss från tidskrävande sysslor samtidigt fått oss att uppleva att vi är mer stressade och har mindre tid till vårt förfogande är något som också ingår i Wilhelmssons essä. I numret läser jag också Mats O. Svenssons recension av Hanna Rajs diktsamling Samma, mamma – en läsning som dels får mig att se på boken på ett nytt sätt och dels får min egen läsning att bli ännu mer konsoliderad. Den som missat att det nyligen kommit en ambitiös biografi om Edward Munch i två delar, av Ivo de Figueiredo, kan med fördel läsa Espen Grønlies anmälan.
Ledaren i numret talar om det bistrare klimatet i Norge för kulturtidskrifterna, en situation som förstås också kan appliceras på svenska förhållanden. Vad gör då kulturtidskriften som ingen annan gör? Om Vagants lägesbeskrivning är riktig har media i allt högre utsträckning lierat sig med underhållningsindustrin, och rapporter och referat tränger ut sig på bekostnad av kommentarer och fördjupning. Att läsa Vagant innebär då något som i mångt och mycket liknar något anakronistiskt (föga förvånande att de har en gigantiska klocka på omslaget?), att det liknar en tidsresa: så här såg världen ut innan – tja, innan smarta telefonerna, kanske.
Att läsa Tydningen är också något som liknar en anakronism. Nummer 53/54 är knallgult och text dominerar. Layouten kan ge ett något torrt akademiskt intryck, men det finns bildmaterial som kompletterar de essäistiska delarna. Numret har ”Neutralitet/en” som tema, och har Jennifer Hayashida som gästredaktör. Hon har tidigare översatt bland andra Ida Börjel och Iman Mohammed till engelska, och tillsammans med Andjeas Ejiksson [sic] översatt poeten Kim Hyesson till svenska. Hyesson ingår i numret, på ett indirekt sätt.
%20-%20Skalad%20(69%25).png)
Vägran att anpassa sig är på något sätt poesins väsen, alltså protesten och motståndet. Det behöver inte vara något så konkret som direkt aktivism, men kan bestå i vägran att ingå i ett kapitalistiskt system. Att ta ställning är själva förutsättningen för att skriva poesi. I numret finns ett sjok gula sidor, som är en stafettpinne som övertagits från just Vagant, det vill säga den ambulerande tidskriften Gresshoppene har ingen konge, med den här gången dikter av Victoria Xardel, i Martin Högströms översättning.
Poeten Merima Dizdarevic bidrar med tre kollage, som i sig illustrerar ett slags motstånd. Likaså Filip Lindbergs aktion med bildmaterial från SAAB:s tillverkning av främst vapen, i en bister påminnelse om skillnaden mellan neutralitet och ställningstagande. I texten som bifogas skriver Lindberg sardoniskt sakligt: ”Sverige är idag världens 13:e största vapenexportör. Räknat per capita är Sverige ännu högre på listan. 2024 fanns det knappas något land i Sveriges storlek med så pass många egenutvecklade avancerade vapensystem, förutom Israel.” Ja, och Rysslands invasion av Ukraina har givetvis stärkt SAAB-aktien.
Den största anakronismen av alla är kanske Lyrikvännen, och då syftar jag inte enbart på namnets givna konnotationer till det 1950-tal då den skapades. Nr. 1/2025 spretar i många riktningar: lite William Blake, lite poesikritik, lite översättningar, lite nyskrivet, lite essäer … Fast ”lite” är missvisande, för jag tycker mig märka att främst essädelarna har fått aningen mer utrymme. Det borde vara en framkomlig väg, då det borgar för ännu mer fördjupning. Till exempel i Ellen Nordmarks piggt inlevelsefulla och vackra läsning av just Blake, när hon ger läsanvisningar som uppmuntrar till samverkan. Hon refererar till översättningar av Isabella Nilsson och Jonas Ellerström ingår i ett kretslopp av läsning och skrift: ”Nilssons och Ellerströms tolkning, min essä, din läsning måste vara ett svar, inte en repetition.”
Det återstår att se hur de nya redaktörerna ska förvalta det flaggskepp som går under namnet Lyrikvännen. Adam Westman och Saga Wellander svarar på fyra frågor om poesi, och det lovar gott om Wallanders bild stämmer, att en tidskrift kan erbjuda alternativ till annan media: ”Uppmärksamhetsekonomin som stor del av det offentliga kulturella samtalet präglas av premierar svartvitt tänkande, starka åsikter och övertygelser och extrema hållningar.” Låt oss hoppas att det går att fortsätta tjäna denna motståndshandling mot tidsandan!
20TAL:s senaste nummer, det tolfte sedan 10-talet övergick i 20-talet, har som tema ”Motstånd & medmänsklighet.” Det är ett temanummer om Palestina, lika välbehövligt som förra numret, som handlade om Ukraina. Mer än pliktskyldiga redovisningar blir det en angelägen antologi med dikter, noveller och romanutdrag, som visar bredden i samtida och tidigare palestinsk kultur. Detta är Kholod Saghirs förtjänst, då hon varit gästredaktör, med den uttalade uppmaningen från Edward Said, att låta litterära texter bli ett prisma där olika berättelser sprider sitt ljus, utifrån fyra komponenter som Saghir identifierar ur den palestinska erfarenheten: ”fördrivning och förlorade hem, död och förstörelse, uthållighet, kärlek och medmänsklighet.”
Utöver alla människor som dör sker en materiell ödeläggelse av skolor, bibliotek och boklådor. Det är en hopplös tid, eller med en av poeternas ord, Zakaria Mohammed: ”Jo, det finns hopp, men det är grymmare än förtvivlan själv” (översättning Jonathan Morén). Ida Börjel bidrar med ett utdrag ur den kommande diktsamlingen Röd anemon, som utgår från ett översättningsprojekt i Palestina från 2011 – tyvärr med en tematik som förblivit aktuell, som också samverkar med de fyra komponenter som Saghir föreslog.
Numret handlar givetvis också mycket om översättning, där Saghir förutom sig själv har anlitat Marie Anell, Jasim Mohamed, Jonathan Morén och Ida Börjel. Anells essä om översättning ger nya perspektiv på Camus Främlingen och koreanska fansubbing och fandubbing, det vill säga när fans gör egna undertexter och egna ljudpålägg. Allt detta i ett nummer som är lika upplyftande som det är deprimerande – som livet självt, kanske. Vad var det nu Kafka sa om hoppet? ”Å, massor med hopp, oändligt mycket hopp – bara inte för oss.”
