Pizzeria Roma, Elin Persson, Wahlström & Widstrand

 

Vad är Sverige? Inte är det att sitta och glo på en skärm på ett Bröd & Salt dagarna i ända – inte heller att gråta på en Kent-konsert för att de blev som ”dom andra” (eller för att de inte blev det). När Killing-gänget myntade uttrycket ”vanliga människa” som en pejorativ term anade de nog inte hur det skulle övertas i modernare tid av självutnämnda hippa mediemänniskor som ”vanlisar”. Men Sverige består av – och bärs upp av – dessa människor. De som, med Astrid Lindgrens ord, ”knogar på” (”Alfredsvisan” – den enda nationalsången jag erkänner).

Sådana människor – rekorderliga, blyg- och skötsamma – handlar Elin Perssons roman Pizzeria Roma om. Här får vi veta att det egentliga Sverige är något annat än Bröd & Salt och Kent: det är sunkiga pizzerior och ATG-butiker. I centrum finns svetsaren Magnus, som är 60 plus och med värken i rygg och leder, det som gör ”så gröndjuriskt ont”. Platsen är i Hälsinglandtrakten, ”en bra bit utanför Bollnäs” som huvudpersonen själv uttrycker det, i sin naturliga (och fullt rimliga) avsky inför staden som inte är stort mer än ett anagram på ”näsblo”.

Magnus har jobbat fyrtio år på verkstan, och det har tagit ut sin rätt. Sedan många år lever han frånskild, och dottern (”dotra min”) pluggar ”kulturnånting” i Stockholm. Han har – på gott och ont – gamla värderingar, är buttert misstänksam eller fientlig mot storstad, mot modernitet, mot yttre prål, och allt det här gör honom förstås besläktad med figurer i feelgood-romaner av Jonas Jonasson och Fredrik Backman. Men är det för den sakens skull en stereotyp, en karikatyr? Inte enbart, men det är en svår balansgång. Vad Persson gör är att ge Magnus en trovärdighet som jag – sorry – saknar hos Jonassons och Backmans et al figurer.

Det här sker genom en inre monolog som befinner sig vida från den experimentella hos James Joyce. En svensk lagom-variant av hur Lucy Ellmann i mästerverket Ankor, Newburyport porträtterade sin protagonist, kunde man förstås säga med viss bäring på sanningen. Effekten är likartad: både Ellmann och Persson lyckas framställa en person som det är lätt att tycka om, känna sympati för, och föreställa sig ta gestalt inför ens ögon. Som i ett tidigt besök på vårdcentralen:

Det är rätt fint. Fräscht. Gardiner. Doktor Hansson hade jobbat här sedan urminnes tider men nu finns han inte kvar. Död kanske. Han hör ljudet från tangentbordet i repan, hör det igenom reklamen från radion. Det är onödigt med radio. De har säkert tänkt att det kan vara trivsamt med musik, men han hade föredragit om det hade varit tyst bara.

Så tvingas han i en sjukskrivning, och driver allt längre bort från gemenskapen med jobbet, även om det blir några träffar på pizzerian, där han slukar sina pizzor med ett välbehag som väcker ens egna aptit. Allra närmast står han Kenneth, men deras vänskap prövas av sjukdomen hos båda. Fast överlag är det den manliga vänskapen som dominerar framställningen, och i brist på bättre ord kan jag bara säga att det är oerhört fint skildrat. Företagsledare och politiker kan förstås backa arbetslinjen (ett av språkets fulaste ord) och skryta om hur de jobbar mer än 100 timmar i veckan, men det är en kränkning mot sådana som Magnus, som innan pensionen har gjort slut på sin kropp.

Och ärligt, när läste du en roman med en svetsare i huvudrollen senast? Persson har fångat replikskiften och tankar med utsökt precision, och dialekten är varsamt hanterad; den som varit i någon kontakt med orten känner igen otyget att använda ”lär” som hjälpverb till allt (”du lär ordna bilen”) och att förlägga pronomenen ”eller” (”Jag blir inte kvar länge jag eller”) eller ”vi” sist i meningen (”håller på att bygga relaxen där vi”). Bara ibland bryts stilens trovärdighet, för inte skulle väl en man i Magnus ålder kalla Vintergatan för anglicismen ”mjölkgatan”? Tempot är sävligt, men så kan livet också se ut för den som hamnar i en situation som liknar Magnus predikament – att inte längre uppleva sig behövd. Samvaron med dottern är aningen svårhanterad, men Magnus försöker verkligen närma sig henne, trots avstånden – både geografiskt och mentalt.

Förr fanns det något som kallades ”social kontroll”, aka skvallerkedjor, som nogsamt granskade allt som försiggick i mindre orter. Finns det här kvar i småstäder och byar, eller har in- och utflyttning (mest ut förstås) gjort det svårare att hålla koll på alla boende? Utflyttningen kommenteras så här: ”Fler som flyttar in […] på kyrkogården än till byn.” Världen utanför Magnus idyll består av sprängningar och gängvåld från nyhetsrapporteringen. Det går att ana ett stråk av nostalgi här, att Persson tecknar konturerna av ett Sverige som håller på att försvinna, liksom kompetensen hos svetsarna, i Magnus iakttagelse att de unga som efterträder den generation som lärde upp honom inte alls är lika skickliga längre.

Elin Persson visar att det vi kallar otidsenligt kan visa sig vara helt rätt i tiden. Hennes roman landar i kölvattnet av Hans Gunnarssons likaledes läsvärda novellfläta Den smala lyckan med andra vanlisar med yrkeserfarenhet från sådant som ytterst sällan ansetts salongsfähigt i den svenska romanhistorien (brevbärare). Den svenska läsekretsen är bara att gratulera: här finns två goda exempel på hur politisk konst kan formuleras, bortom yttrandet av lättköpta övertydliga självklarheter (som hos Kent, med andra ord).