Det osynliga templet. En vision om Hilma af Klint, Ida Therén, Natur & Kultur

 

De senaste veckorna har vi i DN kunnat följa turerna kring hur Hilma af Klints målningar ska förvaltas. Nu hotas de göras otillgängliga för alla som inte uppfyller kraven för ”andligt sökande”, vilket är ett udda kriterium (är inte alla som bryr sig om konst i någon mening andligt sökande?). Manegen kunde inte gärna ha blivit bättre krattad för Ida Theréns andra roman, Det osynliga templet: en roman om Hilma af Klint. Jung skulle ha kallat det synkronicitet – jag nöjer mig med att kalla det ett sällsynt sammanträffande.

I romanen är Hilma drygt sextio, och vill helst blicka bakåt. Året är 1928, och hon har tagit sig till London, i sällskap med Thomasine, som hon lever tillsammans med. Ett tiotal av hennes målningar ska ställas ut på en spiritistisk konferens organiserad av antroposofer och teosofer. Hilma är nervös, osäker på värdet av sina målningar och om det finns ett intresse – eller förståelse – hos den konstintresserade publiken. Men hon är både neurotisk och kaxig, och som sådan fullt mänsklig för alla vi som vägrar befatta oss med kategoriska förklaringar av vad vi är (säg aldrig orden ”extrovert” eller ”introvert”, till exempel).

Therén gör i romanens undertitel en viktig brasklapp: det här är ”en vision” om konstnären. Alltså inte någon slutgiltigt fastslagen uppfattning om att det var exakt så här det gick till. Det är med andra ord en tolkning – inte tolkningen. De senaste åren har det kommit om denna svenska konstnär en dokumentär, en spelfilm, en biografi, en roman. Behövs ytterligare en bild av Hilma af Klint? Den frågan är felställd, då det handlar om en konstnär med dubbla livsöden – dels den fascinerande storyn om konstnärskapets kontakt med andevärlden, dels efterlevnaden med flera successiva genombrott hos en allt större publik.

Även efter grundlig research måste det klargöras att mycket lämnas på spekulationens konto. Det stämmer att Hilma af Klint efterlämnade åtskilliga anteckningsböcker, och det råder inte brist på dokumentation kring hennes biografi. Ändå måste även den som skriver biografiskt spekulera, måste anta saker. Det Therén gör liknar vad hon gjorde med debuten, Att omfamna ett vattenfall, romanen om June, hon som var gift med Henry Miller: hon skriver helt enkelt exofiktion, och då går det inte att resa invändningar och förnumstigt säga att så där hade minsann inte den riktiga Hilma tänkt … Alla får ha sin egen bild, sin egen vision.

Kort sagt är den här romanens Hilma af Klint ett nervvrak som försöker hålla ihop sin tillvaro i London, i väntan på utställningen. Det är tre synpunkter som dominerar. Där finns relationen till Thomasine, vackert skildrad som en varm relation, där båda tar hand om den andra på ett tillgivet sätt. Där finns också minnesepisoder kring det konstnärliga skapandet, och samvaron med främst kvinnliga kolleger. Där finns till sist också flera dialoger med andevärlden, där döda figurer konverserar med Hilma af Klint.

I minnespassagerna finns för all del också möten med Rudolf Steiner, antroposofins grundare och karismatiske ledare. Han är den enda manliga figuren som blir något annat än bifigur. För det här är en roman som belyser kvinnohistoria, inte endast med en huvudperson i fokus, utan utifrån de insatser som gjordes av andra kvinnliga konstnärer.

Så det här är en feministisk roman? Ja – på ett underförstått sätt. Jag gillar hur Therén har ansträngt sig för att betona det konstnärliga skapandet, att hon verkligen har satsat på att göra Hilma af Klint till konstnär. Det här sker inte på bekostnad av det som lite slarvigt går under beteckningen ”det andliga sökandet”. Så blir romanens Hilma af Klint en komplex figur, och Therén gjuter liv i flera aspekter hos henne: både de adliga privilegierna och det ekonomiska oberoendet, samt det motstånd hon mötte som kvinna i en manligt styrd konstmiljö.

Varsamt och klokt rör sig Therén i dialogerna mellan de döda och Hilma. Allra mest imponeras jag av insikterna i åldrande, hur det tydliggörs att inspirationen kommer till konstnären när hen är mottaglig och tillräckligt redo för det: ”Kanske var det inte meningen att man skulle sysselsätta sig med att söka svaren innan man blev äldre, att man skulle ha fötterna stadigt på jorden innan man vände blicken bortåt, mot himlarna.” Det finns ett ord för det här, ett ord som har blivit allt mer lågfrekvent i vår tid. Det ordet är tålamod. Det är kanske det som är konstens gåta, förmågan att invänta.

Det här är en rappt berättad roman, en bladvändare som skildrar ett begränsat tidspann på en vecka. Therén har inte fallit i fällan att göra Hilma af Klint till vår samtida – hennes våndor och bekymmer är starkt förankrade i ett annat 20-tal än vårt, alltså 1920-talet. Här finns också en omsorg i detaljer, där vi närgånget följer Hilma af Klints oro för att artrosen ska göra henne oförmögen att fortsätta måla, och bedårande men vagt avundsjuka iakttagelser kring hur de unga kvinnorna i London står för en framtid hon är utestängd från, om man enbart räknar till det som inte är andligt.

Däremot läser jag in ett budskap riktat till vår tid, i hur Hilma af Klints rörelse står för något mer inkluderande än det som råder i vår tid. Hennes ideal rör sig bort från ekonomisk vinning, krig och skövling av naturens resurser. Och som konstnär är hon exemplet på hur nödvändigt det är med en stark vilja, stark drivkraft, och stark integritet. Att måla blir för henne mer än ett val. Så måste en konstnär vara något av en fanatiker för att överleva, verkar romanen vilja säga. Men samtidigt en fanatiker som kan arbeta i grupp. Ett av de starka budskapen jag hämtar från Theréns roman är just vikten av samarbete, att hon har skapat en Hilma af Klint som bryter med bilden av henne som isolerad och självtillräcklig. Hon var en del av något större än den egna personen.