Vad återstår att göra i en vidrig värld? Kanske bemöter man det vidriga, ställer sig öga mot öga med det. I chapbookserien Pamphilus, en underavdelning till förlaget Ars Interpres, utges nu en tunn diktsamling av Christer Boberg: Passet. Den skildrar de vidriga omständigheterna vi lever i, med krig och osäkerhet.
Jag uppfattar titeln som en anspelning på ett vaktpass. Någon bevakar en position, som verkar ligga vid ett bergspass, eller snarare ett floddelta. Dikterna arbetar med ellipsen, alltså de tre punkterna: ”Vittnesbördet … / Har ingen … / Verkan … / Endast … / Värde …” Boberg, förlagsman på Trombone, har också verkat som ljudkonstnär, och i den här dikten fungerar de enskilda raderna nästan som ett hörspel, eller en monolog.
De romantiska poeterna längtade bort – en inställning Baudelaire tog med sig med sin formel ”Anywhere out of the world” (han lånade den engelska frasen från den obskyre poeten Thomas Hood). Vårt predikament är att vi behöver uppfinna en konstruktivare hemlängtan som inte tar hänsyn till nostalgin. Den situation som Bobergs dikt uppställer innehåller en signal, som kan uppfattas som en varning. Det är en arkaisk grundförutsättning, med någon som upprätthåller bevakning för att förhindra eländet eller vidrigheten att sprida sig.
Kanske budskapet ligger i avkodning. Det slår mig att många av de ord som förekommer i boken har med osäkerhet att göra, ord som ”kanske”, ”eller”, ”tänk om” och ”borde”. Något har bevittnats, och en kuslig födelse bildar fond i en av dikterna, ett barn med två huvuden. Det kanske (ligger inte poesins själva väsen i ordet ”kanske”?) anspelar på myten om Janus, han med två ansikten, där det ena blickade bakåt och det andra skådade in i framtiden – också det något av poesins väsen, att både bevara en tradition och skapa en ny.
Narrativet är symboliskt mättat, med det som visar sig ha två huvuden och som diktjaget försiktigt vidrör:
Det är som …
Att smeka …
Ljummet vatten …
Eller aska …
Eller solkatter …
Senast utgav Boberg två böcker – Ljusprolog och Ändå – som var både mer konventionella och mer originella än gängse diktsamlingar. Passet befinner sig någonstans däremellan, och tekniken med de korta raderna som följs av ellipsen var ett inslag redan i Ändå. Dikterna här har en saklig precision som kan leda tanken till Magnus Dahlströms prosa: den rigorösa blicken på tingen, där allt laddas med något olycksbådande. Men jag tänker också på en annan scen med en vakt: Sam Colby i Twin Peaks: The Return, han som vaktar en mörk glaslåda med maliciöst innehåll.
Riktigt så illa går det inte (än!) i Bobergs dikt, men nog går det att läsa den som ett varsel. Dikterna blir en kod för läsaren att förhålla sig till, där budskapet smyger fram sitt ”kanske” som en uppfordrande hälsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.