Hjärta, jägare, Marie Silkeberg, Bonniers

 

Litteraturhistoriens bästa titel är kanske Carson McCullers debutroman The Heart Is a Lonely Hunter, som kom ut när hon var 23. Det må vara mig förlåtet att jag föreställer mig titeln på engelska – Hjärtat jagar allena, som den heter på svenska är tamare. Marie Silkebergs nya diktsamling – hennes tolfte – heter Hjärta, jägare, och är eventuellt en anspelning på McCullers romantitel.

Åtminstone vore det i linje med hennes estetik, där hon gärna anlägger intertextuella spår. Som i raden ”Förlora en kontinent, nycklar”, som förstås är ett brottstycke ur en känd dikt av Elizabeth Bishop: ”Bli inte störd / av brevet eller nyckeln du förlagt […] / Två städer sen, ett land – och allra värst: / en kontinent jag kallade mitt allt.” Bishops rader ingår i den kanske vackraste och smärtsammaste kärleksdikten som skrivits (”Den enda konsten”). Silkeberg frammanar också känslor av smärtsam förlust. Av en kär vän – författaren ”B”, som givetvis står för Beate Grimsrud, som dog 2021 – och av en älskling i ett förhållande som tar slut. Där finns kärnan i dessa dikter: ”En sorg som överskrider tiden”.

Där ingår främst rader från poplåtar av Joni Mitchell, Eva Dahlgren, Mary Margaret O’Hara och Prince. Musiken skär djupa sår i minnet, så som musik har en benägenhet att göra; den både sårar och läker. Det är en intrikat textväv, där Silkeberg prövar olika framställningssätt, som inte nöjer sig med kursiveringar och spärrningar helt i Ann Jäderlunds anda, utan också dramatiska avstavningar som accentuerar avbrott och avtäcker ord som ”hen- / ne”, ”kärl- / ek”, ”be- / gär- / et” och ”be- / rätt- / a”. Det finns en konsekvens i detta, som ger orden nya betydelser och förvandlar dem till något större än simpla spetsfundigheter. Ibland leks det med ord på andra språk, främst engelska: ”scarred scared sacred” blir en vacker men också tung rad.

Där det finns ett hjärta finns det inte bara en jägare, utan också ett byte, verkar dikten vilja säga. Silkeberg är och förblir en ojämn poet, men det verkar inte vara något som bekommer henne. Eller så här: hon skriver en poesi som inte gör jobbet åt läsaren. Ofta lämnas vi i sticket, men att kalla det för svårgenomträngligt är att missförstå hela syftet med att läsa poesi – det är något som uppstår i den hårda friktionens läsning, när en läsare underkastar sig det Shelley kallade ”a difficult pleasure”. När Silkeberg är som knivskarpast kan hon förvalta sådana arv, strunt samma om vi ska kalla det romantik eller postromantik, i rader som denna: ”tills du tror att såret är en kniv”. Så elegant – och fullständigt sant – kan en viss känsla förmedlas.

Sorgen är inte bara vass, utan också tung som bly i dessa dikter. Men det är också en sorg som går att lätta, när Silkeberg skriver om vad som gör livet värt att leva. En av de gripande dikterna berör ett samtal med B om allt de hade föresatt sig, att bli äldre och ges möjligheten att ”djupna”, men hur döden stjäl ens framtid:

Tänker på vad hon sagt om att åldras

Hur vi skulle njuta av varje skiftning i naturen

Alla små subtila njutningar vi varit för unga

För hetsiga och för hungriga för tidigare

Att boken är opaginerad bidrar också till känslan av förlust, som är bokens bärande tema. Sidnumreringen har försvunnit, själva hållplatserna för ens läsning. Jag gör små diskreta blyertsmarkeringar vid dikter som denna:

Eldflugor lyser upp hela slänten i skymningen

Jag fattade ett beslut säger hon i natten

H j ä r t a ,   j ä g a r e

Och sträcker fram sin hand

Det här är en diktsamling om stillheten och vad som bryter den. Det är en diktsamling om arabiska hästar, om ostron och sex, om dans och danserskor, om träd, om drömmar, om liv och kärlek som tar slut, om resor till Istanbul, Paris, Norge, om en älskad ”vars namn betyder hav”. Men det är också en diktsamling som verkar i en erotisk tradition som Rut Hillarp en gång mutade in och som sedan dess varit glest befolkad av svenska poeter, som varit notoriskt vara rädda för det oerhörda som uppstår i begärets centrum.

Silkeberg debuterade 1990. och har som sagt gett ut tolv diktsamlingar – tretton, om pamfletten Komma nej, från i fjol, ska räknas. Den ingår som femte och avslutande avsnitt här, och det är kanske lite synd, för då blir pamfletten ett särtryck som mister sin aura av exklusiv art. Silkebergs 90-talsböcker skrev in sig i en tydligt postromantisk stilart, medan hennes 2000-talsböcker har rört sig mot en mer urban och global spelplan. Det har hela tiden kretsat kring kärlek, eller med ett förlegat svenskt ord: åtrå (om jag inte minns fel använde jag ordet ”åtråns poetik” när jag skrev om hennes förra större projekt, Revolution House). Det slår mig att hon i den boken träffade en man som var Carson McCullers-stipendiat – så kanske allt hör ihop ändå.