Flannery O’Connor’s Why Do the Heathen Rage? A Behind-the-Scenes Look at a Work in Progress, Jessica Hooten Wilson

 

Det tog endast 60 år för Flannery O’Connors påbörjade tredje roman att se dagens ljus. De sista av sina år i jordelivet, som ändades i förtid vid 39 års ålder på grund av sjukdomen lupus, ägnade hon åt att skriva romanen Why Do the Heathen Rage? En handfull sidor publicerades i tidskriften Esquire året innan hon dog (de ingår i volymen Complete Stories), men annars har de 378 maskinskrivna manussidorna av de ytterst få som har läst det bedömts sakna kvaliteter för en publicering.

I dag är det 100 år sedan Flannery O’Connor föddes, och i fjol gavs Jessica Hooten Wilsons redigerade urval ut. Flannery O’Connor’s Why Do the Heathen Rage? A Behind-the-Scenes Look at a Work in Progress är en bok som varje fan av O’Connor måste ställas inför. Det betyder inte på långa vägar att det är en oproblematisk bok. Jag läste att en läsare i USA blev upprörd och menade att det var som att ta del av en måltid där en kock började laga rätten och en annan avslutade den. Well, Flannery O’Connor skulle ha haft något att säga om det: ”Some old lady said my book left a bad taste in her mouth. I wrote back to her and said: ’You weren’t supposed to eat it.’”

Så, vad är då det här för bok? Du menar, vad är det här för böcker? För det är dels knappa dussinet kapitel ur den ofullbordade romanen, som Hooten Wilson har sammanställt och satt i ordning, dels kommentarer från Hooten Wilson i essäns form. En del biografi om författaren, kontextualisering, samt en del fantasi. För det som kanske provocerar mest är att Hooten Wilson ger sig på att skriva in egna förslag, och tar sig rätten att avsluta romanen åt O’Connor.

Ett sådant tilltag kan förstås avfärdas. Jag har faktiskt svårare för diskussionen kring O’Connors påstådda rasism. För fem år sedan blev det uppmärksammat att O’Connor inte endast i sina fiktiva verk gärna låter karaktärer ge uttryck åt rasism, utan att hon i sin brevväxling relativt ofta själv reproducerar rasistiska stereotyper. Hooten Wilsons försvar är minst sagt i klenaste laget, när hon går igenom alla de tänkbara argumenten: skilja verk från upphovsperson, skilja karaktärers åsikter från författaren, kalla det inskränkande att sätta etiketter på människor, uppfatta breven som rollspel där hon imiterade andras syn eller tog på sig rollen som clown …

Min tes, som Hooten Wilson närmar sig utan att helt supporta, är att O’Connor hade oerhört svårt att förstå sina egna privilegier. Hon var tveklöst en vit författare som var oförmögen att skriva från svartas perspektiv. Det här var hon själv medveten om, och det ingår i den kritik som till exempel Toni Morrison framförde, mer sympatiskt än vad som blev effekten av debatten 2020, där man helt sonika tog bort hennes namn från universitetens byggnader. Dessa åtgärder utfördes ofta av studenter som inte hade läst Flannery O’Connor, och i intervjuer trodde att hon var en man. (Något säger mig att hon hade uppskattat detta – eller dessa – missförstånd.)

Men precis som med Alice Munro, Roman Polanski och ganska många andra – det blir en smula svårare att uppskatta O’Connor med vetskapen att hon åtminstone flirtade med rasism. Varför var hon då så oförmögen att skriva om svarta utan att reducera dem till stereotyper? Som författare ägde hon annars en outsinlig inlevelse i just människoöden, och en unik talang i att skildra en bred palett av människor – jag känner inte till någon som skrev bättre noveller. Hooten Wilson jämför med Jane Austen, som inte kunde återge två män i privat konversation, eftersom hon som ogift kvinna aldrig hade getts tillfälle att lyssna på två män i enrum (det här var också Virginia Woolfs brist, som hon själv påpekade: en saknad insikt i hur män pratar när inga kvinnor är närvarande).

Borde O’Connor ha läst den ett år äldre James Baldwin, som hon behandlade så styvmoderligt (i brev sa hon att hon bara läst en novell av honom)? Hon var inte nådig i sina omdömen om honom, som vi kan se i ett brev hon skrev till dramatikern Maryat Lee, drygt två månader innan sin död:

About the Negroes, the kind I don’t like is the philosophizing prophesying kind, the James Baldwin kind. Very ignorant but never silent. Baldwin can tell us what it feels like to be a Negro in Harlem but he tries to tell us everything else too. […] If Baldwin were white nobody would stand him a minute.

Här kan inflikas att Hooten Wilson väljer att censurera varje gång O’Connor i sitt manus använder det mer kränkande n-ordet, och skriver ”N______s”, men påpekar också det oriktiga i att till exempel ersätta alla 219 gånger Mark Twain använder det i Huckleberry Finn med ordet ”slave”. Hooten Wilson anför också en tanke att O’Connor skrev för en vit läsekrets – hon kunde inte föreställa sig att svarta skulle läsa henne. Det här kan vi kalla ignorant, men det är inget bra försvar till den som vill se henne som icke-rasistisk.

Anledningen till denna diskussion är förstås romanens tematik. Liksom i så många andra av O’Connors fiktiva verk handlar Why Do the Heathen Rage? om religion, om synd, om omvändelse, om nåd (det svåröversatta begreppet ”grace”). Men också om ras. Huvudpersonen är en 28-årig hemmasittare, Walter, som bor med en dominant mamma och en pappa som fått en stroke och ägnar all sin energi åt att hata sin slöfock till son, som han i fantasin ber Gud om att få byta bort mot en från det svarta tjänstefolket. Walter tillbringar all sin tid i sitt ostädade sovrum, där silverfiskar ilar på golvet och spindlar spinner nät mellan högar av böcker och papper, där han skriver brev – kopiöst och furiöst, ofta om religiösa frågor, som han avvisar – tills en omvändelse inträffar. Han skriver till tidningar och till främlingar. En av dem är aktivisten Oona Gibbs, och han inbillar henne att han är en svart man. Det blir komplikationer när det visar sig att Oona ska resa till en plats i Walters närhet, så han behöver hitta på något för att avstyra ett möte mellan dem.

Med tanke på att det tog O’Connor fem år att skriva färdigt debutromanen Wise Blood och sju år att fullborda sin andra roman The Violent Bear It Away (båda finns i två olika översättningar till svenska: Blodsbunden och Blodsviss, samt Och stormen för oss vidare och Ta himmelriket med våld) är det en rimligt antagande att den här tredje romanen var långt ifrån i färdigt skick när hon dog. Det kan tyckas ofint att trots det publicera, även om det vore hyckleri av mig att yttra något sådant eftersom jag inte drog mig från att läsa boken … Är det rätt att publicera? Både ja och nej, vill jag svara.

Ett argument som kan anföras är väl att vi kan se O’Connors författarskap i delvis ett annat ljus med hjälp av den här – det får ändå betonas – ofullgångna boken. Här finns en större fond för ett politiskt innehåll, samt en diskussion kring dödshjälp och självmord, utifrån ett kapitel om Oona Gibbs och hennes mamma. Men det stämmer också att det inte finns någon egentlig dramaturgisk kurva i de olika kapitlen, att det saknas något som skulle sammanföra dem i en enhetlig berättelse. Viss hjälp får vi av Hooten Wilsons många kommentarer, men även med den hjälpen är det en ohjälpligt strandad roman.

Fast, handen på hjärta, bra litteratur är smittsam, och alla vi som någon gång smittats av O’Connors oförlikneliga prosa, vill förstås inte undvara den särpräglade humor (jag vill kalla den ”unflinching”, men har tappat den svenska motsvarigheten) som hon odlade, som i detta resonemang som Walters mamma för om skillnaden mellan en akademiker och en intellektuell: ”She thought of a scholar as someone who knew too much but remained a gentleman with it all. An intellectual just knew too much.” Hooten Wilson pekar ut de många likheterna mellan Walter och O’Connor (eller ”Flannery”, som hon konsekvent kallar författaren). Det finns också en karakteristik av Walter, som kan gälla som en summativ bedömning av många av O’Connors manliga karaktärer: ”he had been held fast in the snares of his own depravity.”

Mallen till den stomme som manuskripten bärs av finns i novellen ”The Enduring Chill” (”Den bestående kölden”). Titeln Why Do the Heathen Rage? är identisk med en tidningsspalt från Atlanta – men är förstås också känt från två ställen i Bibeln (”Varför är folken i uppror, / varför detta gagnlösa mummel” i Psaltaren 2:1, samt ”Varför förhäver sig hedningarna, / varför smider folken fåfänga planer?” i Apostlagärningarna 4:25 i Bibel 2000). Titelns vrede hör hemma hos dels Walter själv, dels pappan, som återhämtar sig från sin stroke framför tv-apparaten: ”Every evening he recharged his battery of rage before the machine”. I vår tid hade Walter förstås varit ett nättroll, som dagarna i ända spred sin hätskhet på forum som X och Flashback.

Det ska förstås också sägas att Hooten Wilson är mer än förtrogen med O’Connor – både med biografin och böckerna. Hon påpekar att nästan alla barn i novellerna och romanerna är enerverande och störiga. Sina namn – som kan ge intryck av att vara betecknande för karaktärerna (Tom Shiftlet, Hazel Motes, Francis Tarwater, Joy Hopewell, Bevel, John Wesley) plankade hon från gravstenarna i Milledgevilles kyrkogård.

Flannery O’Connor blev som sagt endast 39 år. Det må stämma, som Hooten Wilson påpekar, att hade hon levt längre kunde hennes till rätt stor del fördomsfulla syn på svarta ha utvecklats av samhällsförändringarna under årtiondena som följde – det är en hypotes, och som alla sådana både riktig och oriktig. Hennes mor Regina blev ändå 99 år gammal, och det är en svindlande tanke att hennes dotter i kunde ha varit kvar på jorden ända till förra året.