Dikter och porträtt, Else Lasker-Schüler, översättning Peter Handberg, Faethon

 

Förlaget Faethon har pä senare år skänkt oss översättningsvolymer av tysk modernism, däribland generösa diktböcker av Nelly Sachs och Paul Celan. Nu utkommer en kvartett, och jag hoppas få anledning att återkomma till de övriga inom kort, men jag hoppas jag är ursäktad för att jag kastar mig över Dikter och porträtt av Else Lasker-Schüler, översatt av Peter Handberg.

Det är en utökad utgåva av en volym som Handberg gav ut på förlaget Ersatz 2008. Tre dikter och fem porträtt har tillkommit, men förordet är detsamma – något som kan förklara varför Handberg i sin genomgång av översättningar inte nämner att det faktiskt kom en fin översättning av Lasker-Schüler på svenska så sent som 2022, av Marie Tonkin (boken Pärlor ur min krona). Att Handbergs förra översättningsbok var tvåspråkig är kanske ett tecken på att färre kan tyska nu än för sjutton år sedan.

Handbergs efterord ger goda ledtrådar till människan bakom dessa starkt strålande dikter. Edith Södergran, som givetvis läste på tyska, kallade henne ”överjordiskt härlig”. Franz Kafka och Rainer Maria Rilke, som träffade henne, var mindre imponerade. Peter Hille, excentrisk intellektuell, kallade henne ”Israels svarta svan, en Sapfo, som gick itu i världen.”

Ja, det är mycket smärta i dikterna, där många kretsar kring mamman som dog när Else var 20 år gammal. Mellan polerna ”mor” och ”Gud” vistas diktjaget. Ordet ”mor” är vanligt i dikttitlarna, men också i flertalet av dikterna, som annars i hög grad omgärdas av kärlekens njutningar och våndor. Känslorna sliter verkligen itu diktjaget, som kastas mellan hopp och förtvivlan, salighet och misär – sällan finns någon varaktig viloplats. Hon både levde och skrev äventyrligt. Den första dikten i denna samling inleds: ”Jag vill till det gränslösa”, och det är inte utan att man kan konstatera att det är exakt där dikterna utspelar sig.

Det är ett sätt att skriva som också hittas hos Marina Tsvetajeva, och förstås Södergran (Ebba Witt-Brattström har i monografin Ediths jag skrivit om relationen mellan Lasker-Schüler och Södergran). Det rör sig om poeter som skriver på liv och död, om liv och död, dikter burna av en nästan vådlig begåvning. Så i dikten ”Lösdrivare”: ”Längtade så mycket efter jubel! / Att jag lekte bort mitt liv med jubel.” Dikterna kännetecknas av den kärlek som gått förlorad, men att det ändå måste gå att trotsa dödligheten och tiden. Går det att upphäva livsvillkoret, det vill säga det faktum att vi dör? Ja, kanske för en poet: åtminstone existerar Lasker-Schüler fortfarande för oss.

Dikterna existerar, och det är gott om enskilt starka dikter, som jag inte kan göra annat än beskedligt men bestämt vägleda till. ”Mitt blåa piano”, till exempel, en av 1900-talets starkaste dikter. Men det går att göra nedslag nästan var som helst, och hitta dessa sällsamma ögonblick av sällhet som endast genuin poesi kan prestera. Några rader ur ”I mitt sköte …”:

I mitt sköte

Sover de mörka molnen –

Därför är jag så sorgsen, du ljuvaste.

[…]

Mina armar lägger sig om dina höfter,

För att spegla mig

I din kropps ljus.

Släck ej mitt hjärta –

Du finner nog vägen –

Nu, för alltid.

Den har tidigare översatts av Johannes Edfeldt (1982): ”I mitt sköte / sover de mörka molnen. / Därför är jag så sorgsen, du käraste. / […] Mina armar lägger jag kring dina höfter / för att spegla mig / i din förklarade lekamen. / Släck inte ut mitt hjärta – / vägen finner du / ständigt.”

En annan av de starka kärleksdikterna har Edfelt också översatt, ”Heimlich zur Nacht”. Originalet:

Unsere Lippen wollen Honig bereiten,

Unsere schimmernden Nächte sind aufgeblüht.

An dem seligen Glanz deines Leibes

Zündet mein Herz seine Himmel an –

Alle meine Träume hängen an deinem Golde,

Ich habe dich gewählt unter allen Sternen.

Först Handberg:

Våra läppar vill bereda honung,

Våra skimrande nätter slog ut i blom.

Vid den sälla glansen från din kropp

Tänder mitt hjärta sin himmel –

Alla minda drömmar hänger vid ditt guld,

Jag har valt dig bland alla stjärnorna.

Och Efeldt, som låter dikten heta ”I hemlighet om natten”: ”Våra läppar vill bereda honung. / Våra skimrande nätter har spruckit ut. / På din kropps saliga glans / tänder mitt hjärta sina himlar – / Alla mina drömmar kretsar kring ditt guld, / jag har utvalt dig bland alla stjärnorna.” Jämför Marie Tonkin (2022): ”Våra läppar längtar efter att göra honung, / våra skimrande nätter doftar. / Av din kropps heliga flamma / tänder mitt hjärta sin himmel. / Alla mina drömmar hänger från ditt guld. / Bland alla dessa stjärnor har jag utvalt dig.”

Den som vill läsa mer om och av denna spännande poet kan jag dirigera till Lyrikvännens nummer 1 2022, där Eva Ström skriver en fin introduktion. Där finns också ett knippe dikter översatta av Bodil Zalesky. Dessa olika tolkningar – lägg märke till de stora skillnaderna ovan främst mellan Edfeldt och Tonkin – tar ingalunda ut varandra. Mer är det frågan om att de lägger sig jämte varandra, och som svenskspråkig läsare är vi bara tacksamma över att få olika versioner, där det finns brister och förtjänster i varje översättning, precis som det ska vara.

Jag ska inte bli för långrandig här, då jag skrev tämligen utförligt om Ersatz-utgåvan när det begav sig. En egendomlighet är att sättningen i den här boken inte alltid beaktar indragen i vänstermarginalen, vilket gör dikterna oväntat konforma och tar bort en del av udden i det modernistiska hos Lasker-Schüler. Annars är det ju dikter som med resolut tonfall angriper världsliga och metafysiska frågor. Mina kolleger som är biologilärare hävdar att människan består mest av syre, väte och kol, men jag undrar om inte poeter som Södergran, Tsvetajeva, Sylvia Plath och Else Lasker-Schüler mer består av nerver.

Skogen, Stig Dagerman, Stina Jackson, Sofia Jannok, Andrea Lundgren, Novellix

 

När väl Lars Trägårdhs kanon lanseras hoppas jag att skogen finns med, för finns det något svenskare? Det skulle väl vara att sitta ensam på bussen då. Påpassligt nog har Novellix senaste ask med fyra novellböcker just skogen som tema, och det är inga dåliga namn som radas upp. Både stig (Dagerman) och (Lund)gren finns med!

De fyra författarna har var sitt förhållningssätt till skogen. I Stig Dagermans fall är det två korta. ”Den hängdes träd” är så pass kort att lite utfyllnad krävdes – å andra sidan är texten ”Vårt behov av tröst är omättligt” ingen dålig utfyllnad. Den har en koppling till skogen också, om än aldrig så liten. Dagerman utkom 1947 med en på många plan suverän novellsamling. I den novell som har valts ut här har en man med öknamnet Skeppet (efter ett benbrott i ungdomen) svårt att hantera sin svartsjuka då hustrun kurtiseras av den mer virile Edgar. Spänningen är utomordentligt hanterad av författaren.

Dagerman är ju tyvärr annars nästan för virtuos, nästan för självmedveten, nästan för skicklig i sin kontroll av verkningsmedlen. Därmed får hans prosa ett visst drag av perfektion, av iskall strategi. Han saknar det Leonard Cohen en gång kallade ”the crack in everything, that’s how the light shines in”. Mycket kan sägas om Dagerman, men så värst mycket ljus hittar man inte hos honom. Fast, när jag var ung stördes jag av nostalgiker som menade sig sakna hans patos i samhällsdebatten (sent 80-tal, yuppie-eran). Nu hittar jag i ”Vårt behov av tröst …” formuleringar som någon borde ha yttrat senaste gången Tidölagsregeringen talade om strängare straff och fler fängelser: ”den som bygger fängelser formulerar sämre än den som bygger frihet.”

Stina Jackson har gett ut några spänningsromaner av hög kvalitet, och bidrar här med kollektionens enda helt nyskrivna novell. ”Gläntan” är en kuslig berättelse om oskuld och skuld, om en ung tjej som vantrivs i familjens sommarstugeidyll nära de norrländska skogarna. Det är den varma sommaren 94, när herrarnas fotbollslandslag skapade en fotbollsfeber som aldrig återskapats. Hon bryr sig inte ett iota om fotbollen, men söker sig till en glänta där det finns en spännande kille, alldeles för gammal för henne, och alldeles för farlig.

Till det yttre liknar det här en novell av Sara Stridsberg, och det säger jag verkligen inte för att förminska Jackson. Även här skapas stor spänning, parad med olust, i och med att relationen mellan tjejen och den unge mannen är så uppenbart skev och olämplig. Hon stjäl snacks och öl åt honom, och det brukar bara gå på ett enda sätt i sådana historier. Vuxenblivandet är ju en initiationsrit som tar hårdare på somliga.

I Sofia Jannoks novell ”Guohp´ahkku” är det två pojkar som ”skidrar” på fjället för att hålla koll på renhjorden, och närapå fryser ihjäl i det bistra klimatet. De får oväntat besök av en uråldrig kvinna som de kallar ”Mögelgumman”. Jag är inte särdeles imponerad av den korta berättelsen – även här krävs en utfyllnad, här i form av ett förord av författaren, men det tillför inte så mycket. Själva berättandet gör sig för beroende av tell, på bekostnad av show – det vill säga, för lite gestaltning. Det är ingen dålig novell, men möjligen hämmas Jannok av att ge sig in i mångsysslandets domäner. Säg när det senast blev bra när en artist eller kändis skrev skönlitteratur? Jonas Karlsson, skådespelaren, är en habil författare, men ärligt – hans talanger som skådespelare överträffar vida allt han utfört som författare.

Möjligen hämmas Jannok också av omgivningen. Dagerman, Jackson och kanske allra främst Andrea Lundgren bidrar med utmärkta noveller, så det blir en orättvis jämförelse med en amatör bland proffsen. Lundgrens novell, ”Det som sker med en”, är hämtad från novellsamlingen Nordisk fauna från 2018. Den klarar sig hur bra som helst på egen hand. En kvinna från storstaden sitter på nattåget upp mot norra Norrland, rätt in i skogen. Så, mitt i natten, blir tåget stående. Kvinnan vaknar från en dröm, och alla passagerare verkar ha klivit av tåget – in i skogen? Där dimman är som tätast …

Liksom Dagerman är Lundgren i full behärskning av sin stil och sin berättarteknik. Men hennes noveller blir inte lika stela som hans. Hon lyckas också levandegöra skogen, låta den bli ett väsen med förmåga att inta människans inre tankar och bevekelsegrunder, och påverka oss på djupet med sin skrämmande dragningskraft. Kvinnan tänker om den nordliga skogen: ”här uppe fanns utrymme för vad som helst.” Kanske skogen är vår genuina tillhörighet, och vad säger det om oss i så fall?

Tusen år hos Gud, Stig Dagerman, Bakhåll

 

Det är ofattbart att Stig Dagerman endast var 31 år gammal när han avslutade sitt liv. Han var betydligt yngre än medelåldern hos de 40 debutanter jag de senaste åtta åren nominerat till Borås Tidnings debutantpris (34 år). Vid 26 års ålder hade han gett ut fyra romaner, en novellsamling, en essäbok, samt fyra pjäser. När han dog 1954 hade det dock dröjt sedan han gav ut dessa böcker. Han hade påbörjat en stor ambitiös roman om författaren Carl Jonas Love Almqvists exiltillvaro i USA, som skulle publiceras några veckor efter döden.

Detta romanfragment, Tusen år hos Gud, får väl betraktas som en kuriositet i Dagermans författarskap; vad som månde ha blivit får vi aldrig veta. Nu har Bakhåll gett ut fragmentet, med ett initierat efterord av Hans Blomqvist (som dramatiserat texten för teatern). Och jag tar mig an den med viss bävan, ty Dagerman är en knepig författare på flera plan.

Dels är han notoriskt svårläst med sin intrikata meningsbyggnad, dels ställer sig alltid ångesten i vägen för det han berättar. Han är som en Kafka utan humor, eller en Faulkner med något nyktrare vision. Ändå innebar det ofullbordade projektet en ny riktning för hans skrivande, vilket ter sig mindre konstigt om man tänker på att det gått åtta år sedan den sista romanen, den ojämna Bröllopsbesvär. Fast, ojämnheten är inbyggd i allt hans skrivande, inte minst i hans kanske bästa roman, De dömdas ö, som innehåller partier som vida överträffar allt jag har läst av svenska författare (möjligen om Birgitta Trotzig undantas), men är samtidigt så tillkrånglad och stundtals så långtråkig att jag inbillar mig att den borde ha hetat De dömdas öken.

Nu hinner förstås det här inledande kapitlet knappast ens bli ojämnt. I London söker Gud upp vetenskapsmannen Isac Newton. Det föranleder embryot till ett möte mellan vetenskapen och tron, med estetiken och konsten som bisittare. Hårklyverier avhandlas med klädsam distans från berättarperspektivet, och fysikens lagar utmanas. Det finns hos Dagerman en stilens perfektion, som både kan imponera och irritera, för vad återstår för en läsare här när författaren förbrukat allt syre?

Det är ändå i stora drag en mer uppsluppen författare här, en friare Dagerman än den ångestridne 40-talisten. Det otyglade förhållningssättet passar honom bra, och det är svårt att undvika spekulationer i hur en roman hade sett ut, med den ambitionsnivå han föresatte sig. Eller är det snarare så att en roman med så grandios planering bara hade kunnat sluta i fiasko? Det ligger något storhetsvansinnigt i ambitionen, eller om det bara är vansinnigt.

Jag kan inte låta bli att se Dagerman som en återvändsgränd. Det må vara sant att jag har läst allt av hans penna, somt med stor beundran, men jag har svårt att se hans författarskap som en inspirationskälla för någons skrivande. Kanske det stämmer, som har yttrats någon gång, att han helt enkelt var för fransk för svenska förhållanden? Han har hängivna läsare i Frankrike, men jag märker sällan att yngre svenska författare någonsin har en djup förtrogenhet eller innerlig relation till Dagermans böcker. I viss mån påminner han om en enmansorkester, som drar i en massa tåtar i alla riktningar och får det att låta på ett mångbottnat och nyanserat sätt. Det är imponerande utfört – tänk att en enda författare kan ha ett så rikt formspråk! Men svänger det?

Min själ är inte vek. Dikter i urval, Emily Brontë, översättning Isabella Nilsson, Ellerströms

Av de tre kusligt begåvade systrarna Brontë, som levde kring mitten av 1800-talet, var den näst yngsta, Emily, den som förevisade den kusligaste intelligensen. Hennes roman Wuthering Heights (Svindlande höjder på mjäkig svenska) är en oöverträffad roman i gränslandet mellan poesi och prosa, mellan trånande romantik och brutal realism.

Det är mindre känt att systrarna också skrev poesi. Emily Brontës poesi har högst anseende, men på svenska har översättningarna varit försumbara. Detta korrigeras nu en smula med en nätt volym på nitton dikter, i boken Min själ är inte vek, i Isabella Nilssons piggt egensinniga tolkningar. Det kan förvåna att Josefin de Gregorio i förordet försynt påpekar att det är ett misstag att kalla Wuthering Heights för ”romantisk” – men då glömmer hon att den brittiska romantiken är, för att citera Anthony Burgess, något helt annat än chokladhjärtan och Barbara Cartland-romaner. Att som de Gregorio hävda att Brontës roman var ”påverkad av” romantiken är att säga för lite – den hade varje rad av Byron, Shelley och Keats i sitt blod och DNA.

Ursprungligen sattes volymen med systrarnas dikter, Poems by Currer, Ellis and Acton Bell, samman för att familjen behövde pengar. Emily var ungefär lika skeptisk till att publicera som sin namne, Emily Dickinson (hon som skrev: ”Publication - is the Auction / Of the Mind”). Nesligt nog såldes boken endast i två exemplar. Titeln till Nilssons urval, som skett i samarbete med Sofie Livebrant, Min själ är vek, syftar på Emily Brontës förmodligen mest kända dikt, ”No Coward Soul Is Mine”. Men känns inte svenskan för vek, ställd mot originalets ståtliga proklamation? Det finns gott om tillfällen att jämföra i denna tvåspråkiga utgåva.

Hur förhåller sig då Nilssons tolkningar, jämfört med hur hon tog sig an Dorothy Parker härförleden? Traditionalister får färre anledningar att sätta sin Haworth-marmelad i vrångstrupen, för dessa tolkningar är långt ifrån lika radikala eller anakronistiska – med något signifikant undantag, givetvis. Nilsson tar sig rätten som översättare att då och då infoga något som kunde ha yttrats under 2000-talet. Och varför skulle hon inte? Emily Brontë var inte främmande för att utmana med sina dikter, och om de ska ha en funktion nu är det en bra metod att låta dem hitta nya sätt att utmana.

Medan somliga menade att Nilsson gick för långt i sina Parker-tolkningar har hon här hållit igen, och det är på gott och ont. Blir inte Brontë reducerad till en tamare poet därmed? Kanske är det svenskans fel. Vårt språks förbannelse. Till varje poet hör ett nytt idiom, och Nilssons styrka ligger förstås i hur känsligt hon lyckas hitta en naturlig svensk prosodi till originalets kombination av välljud och det som Charlotte Brontë i en passage i Jane Eyre kallade ”a discord” (som i svenska översättningar omväxlande kallas ”en anomali” och ”ett skärande missljud”). Så kan det möjligen förvåna en smula att Nilssons översättning av ”Den gamle stoikern” inte avviker så mycket från Erik Blombergs gamla översättning.

Så här låter då Emily Brontë på svenska anno 2025:

Syskons fötter springer ystra

genom daggig timotej

Klä dig, damen lilla – lystra!

Sommargrönskan väntar dej

(”Her sister’s and her brother’s feet / Are brushing off the scented dew / And she springs up in haste to greet / The grass and flowers and sunshine too”)

Visst, Nilsson tar sig friheter, men vad vore alternativet? Underlaget kan tyckas snålt, och kanske bilden av Emily Brontë hade behövt fördjupas en aning. Titeldikten lästes på Emily Dickinsons begravning, och den amerikanska poeten hade ett eget exemplar av dikterna av Currer, Ellis och Acton Bell (med andra ord, Charlotte, Emily och Anne Brontë). Emily Brontës dikt, ”I’m Happiest When Most Away”, som inte ingår i det här urvalet, använder tankstrecket på ett sätt som kan sägas förebåda Emily Dickinsons egenartade bruk av detta skiljetecken: ”And the eye can wander through worlds of light – / When I am not and none beside – / Nor earth nor sea nor cloudless sky –”

Ibland undrar jag om svenskan trots allt inte blir rentav svårare för en ung läsare idag: ”Men du har alltid funnits där; / en lisa för ett blint begär –” Hur många gymnasieelever idag vet vad ordet ”lisa” betyder? Min gissning är att de lättare förstår originalet: ”Thou hast found a voice for me – / And soothing words are breathed by thee –” Vi ska inte heller bortse från att Emily Brontë ofta låter modern, före sin tid, så det är ett gott betyg till en översättning att den tar hänsyn till denna förmåga att bevara sin aktualitet.

Det har förstås konstaterats tidigare, men det tål att upprepas, att Isabella Nilsson har en unik språklig förmåga, något som måste kallas absolut gehör. Det är en egenskap som i bästa fall blir synbar vart tionde år. På 90-talet kunde vi avnjuta Lotta Olssons formfulländade sonetter, och på 00-talet Malte Perssons språkekvilibrism. Nilsson, som debuterade på 10-talet, verkar i denna tradition. Genom denna bok återskapar hon en autentisk röst från det förflutna och låter den klinga rätt in i vår tid. Det är ett sällsamt mirakel som sker med en bok som denna.

De sista smekningarna, Kjersti Anfinnsen, översättning Marie Lundquist, Flo

 

Häromåret läste jag Kjersti Anfinnsens Øyeblikk for evigheten, en finstämd roman om en åldrad kirurgs vardag i väntan på att det egna livet ska upphöra. Det slog mig redan då att det syntes märkligt att författaren – född 1975 – kunde vara så insatt i hur en betydligt äldre människa tänker. Men så tänker förstås bara den som underskattar författares fantasi och förmåga att leva sig in i andra människor. Är inte detta ett av skönlitteraturens vackraste mirakel?

Den romanen var del två i vad som liknar en diptyk. Den kommer i svensk översättning senare i vår på Flo förlag, som specialiserat sig på två saker sedan lanseringen 2018: dels litteratur från länderna kring Östersjön, dels nästan undantagslöst fantastiska böcker. Låt mig genast säga att Anfinnsen inte är något undantag från den regeln. Nu har jag läst den roman som föregick Øyeblikk från evigheten, alltså den första boken om den sedan en tid pensionerade kirurgen Birgitte Solheim. De sista smekningarna är en roman som på ett utsökt sätt kombinerar sitt lågmälda anslag med en historia med potential att beröra läsaren i flera aspekter: både hjärtat och hjärnan utgör mottagare av budskapet.

Det är med små medel Anfinnsen berättar, och Marie Lundquist har svarat för en oerhört kompetent översättning. Annars inleds romanen nästan lika dramatiskt som Camus Främlingen: ”Gudrun är död. Min bästa vän från barndomen.” Så har alla omkring Birgitte dött, och hon umgås endast via skärm med sin syster Elisabeth, av förklarliga skäl – Birgitte bor i Paris. De har ingått i något som kunde kallas passiv vapenvila.

I fiktionen blir gamla ofta reducerade till stereotyper: antingen gjorda till åtlöje eller upphöjda som krutgummor och -gubbar, närmast provocerande rekorderliga. Anfinnsens protagonist är ingetdera. Med galghumoristisk svada berättar hon om hur livet ter sig för den som anar att det inte finns så många år eller månader eller veckor och så vidare framför sig, där det förutsägbara slutet får skarpare kontur och tjockare färg. Med sina korta kapitel gör Anfinnsen nedslag i Birgittes liv. Det är en behaglig lunk som rör sig kring polerna ensamhet och minnen av något annat.

Vad var detta ”annat”? Liksom en annan sorgsen åldrad romanprotagonist, butlern Stevens i Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen, har Birgitte valt jobbet framför allt annat. Hon är barnlös, och även om hon dejtar en man som heter Javier är det en ganska håglös romans. Hon läser om hur andra äldre ensamma Parisbor utnyttjas av kriminella som rånar dem, något hon själv aldrig skulle råka ut för. Nä, för hon är smart, och ganska genomcynisk.

Cyniska människor favoriseras i litteraturen, vilket kan förvåna, då de är så impopulära i verkligheten (har du någonsin försökt på allvar att bli vän med en cyniker?). Men det finns trots allt något älskvärt hos Birgitte, som kan få en att tänka på vissa romanfigurer hos Sigrid Combüchen. I En simtur i sundet utbrister en av karaktärerna: ”Jag hatar intimitet mellan främmande människor.” Något liknande sker flera gånger hos Anfinnsen, som när systern berättar om sitt fantastiska blodtryck: ”Det är något makabert med gamla människor som skryter om sin hälsa.”

Men det finns också något vanskligt i att vara intelligent i en medioker omgivning (tror du mig inte, fråga Ibsens Hedda Gabler). Eller med Ida Theréns ord från Det osynliga templet: ”Ingen vill vara vän med ett geni.” Och Birgitte var i sin yrkeskarriär något av ett geni, som en av få kvinnliga hjärtkirurger med internationellt rykte. Så handlar det något om vådan i att vara en smula bättre än andra: plötsligt blir allt du säger uppfattat som en elakhet. Möjligen förväxlar Birgitte sitt eget förfall med världens, men det är i så fall ett förlåtligt misstag. Vi tror gärna att världen upphör med oss själva – vill vi det, rentav? Det finns ju saker som tyder på att detta inom överskådlig tid blir verklighet.

Genom den korta romanens tidspann upplever Birgitte att hon blir alltmer osynlig. Jag vet inte om hennes tillstånd ska kallas depression eller om det bara är vanlig uppgivenhet. Det är förstås svårt att anklaga en gammal människa för att vara för pessimistisk – det borde vara ett privilegium som till exempel poddande söner ska ge fan i att slå mynt av i sentimentalt drypande och strategiskt dramaturgiska dokumentärfilmer. Det finns inte ett uns sentimentalitet i Anfinnsens metod. Egentligen borde bara de gamla få vara bittra, pessimistiska och cyniska – som jag längtar (skojar?)!

Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta, Lukas Moodysson, Wahlströms & Widstrand

 

Det är nästan fyrtio år sedan Lukas Moodysson debuterade som barnsligt brådmogen poet. Sedan dess har han haft en inledningsvis firad karriär som filmregissör, gett ut en handfull romaner av skiftande kvalitet, samt lite då och då och närmast förstrött återvänt till poesin. Senast med Apo kryp hos 2007.

Och så nu ännu en diktsamling, Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta. Som titeln antyder sänker sig mörkret över tankarna och sinnelaget. Dikterna består till största del av ett minnesarbete kring den egna släkten och kompisar från förr. En av dessa kompisar är vapendragaren i den famösa “Malmöligan”, Kristian Lundberg, som dog 2022.

Genom hela boken blandar Moodysson ett docerande tonfall kring nutida samhällsfrågor med resignerade tillbakablickar, mer eller mindre uppgivet hanterade. Vi som läst poeten Moodysson tidigare känner igen oss: här finns en politisk analys som övertydligt och onyanserat demoniserar det som för stunden dominerar nyhetsflödet. De samhällsfrågor som tas upp hade krävt en vassare behandling.

På så sätt antar diktsamlingen formen av oredigerad dagbok. Varje gång det ser ut att bli intressant punkteras det av ett trams som minst sagt har använts förr av den här poeten: “oj där kommer en snygg tjej oj det är ju min fru hon kommer med gelénallar till mig”. Annat pendlar mellan det irrelevanta och det skojfriska, med oklar utgång vad som får sista ordet.

Mörkret smyger sig fram och överlistar diktjaget. Det är ett mörker som saknar riktning, och det kan gälla som rubrik för hela diktsamlingen. Som filmregissör blev Moodysson med rätta hyllad, medan han som poet alltid fått jobba i motvind. Det här har fött en revanschlusta hos honom, och den har jag tidigare uppskattat och sett som en viktig beståndsdel i hans poesi.

Det är också tydligt att Moodysson inte kapat banden med surrealismen. Det står förstås honom fritt att skriva sin poesi på det här sättet, men jämfört med två av hans uttalade förebilder, Gunnar Ekelöf och Bruno K. Öijer, sker hos dem ändå en utveckling från ungdomspoesins yviga dikter till den mognare, mer återhållsamma poetik de båda skriver när de passerat ungdomens obligatoriska sturm und drang-period.

I stora drag sympatiserar diktjaget med konstnärskap som är konträra. Ett sådant är Göran Sonnevi. Vad förebilden har och som Moodysson kunde ha lärt sig, är ett konsekvent förhållningssätt. Han verkar vilja skriva dikter som kommenterar ett samhällsförlopp speglat i den egna upplevelsen, men han avstår från att vila i de känslor som uppstår.

Samtidigt som Moodysson klagar friskt på trivialiseringen av samhället bidrar han till dess spridning med en bok som bara nuddar vid exempelvis det mörker som boktiteln utlovar. Bokens olika trådar bildar inget enhetligt mönster. I ena stunden följer diktjaget slaviskt tv-programmet “Robinson”, och i nästa finns reflektioner kring en utbredande antisemitism. Den egna dödsångesten kan leda till tankar om att hunden behöver matas.

Jag sa inledningsvis att det gått nästan fyrtio år sedan Moodysson först skapade uppmärksamhet med sin poesi. Obeaktat kvaliteten på hans valpiga första diktsamlingar var det ändå en upplevelse att läsa honom; den humor han hade då verkar han emellertid ha slarvat bort. På andra plan verkar tiden ha stått stilla, och det är verkligen på gott och ont. En tonårig poet kommer undan med ganska mycket med påkopplad charm, medan den drygt femtioårige poeten får anstränga sig mer.

Tyvärr märks inte riktigt den ansträngningen här. Då och då anlitas håglösa referenser till Lana Del Rey med fler samtida konstnärer, likväl som återkommande frågor kring The Cures nya skiva och när den ska anlända och vad den ska heta. Otur för Moodysson att den släpptes under tiden boken skrevs, och att den låter precis som man kunde ha förväntat sig efter sexton års uppehåll. En ny diktsamling av Lukas Moodysson efter arton år ger intryck av att ha styrts av lika förutsägbara mekanismer, och jag läser den med en axelryckning.

(Också publicerad i Vi 2/2025)

Blomsterspråket, Maria Margareta Österholm, Dockhaveri

 

Kommer ni ihåg gurlesken? För drygt tio år sedan utkom Maria Margareta Österholm med sin doktorsavhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar, en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som bryr sig ett skvatt om vad som sker i den svenskspråkiga litteraturen. Den tog upp queera och gurleska inslag hos författare som Mare Kandre, Inger Edelfeldt och Monika Fagerholm.

Österholm är också skönlitterär författare, och utkom häromåret med en roman skriven i gurleskens befriande anda, Allra käraste otyg. Nu utkommer på samma förlag en ny roman, Blomsterspråket, och den är exakt så skevt gurlesk som man hade hoppats på. Det är också fint att hon tillägnar boken Aylin, som torde vara doldisen Aylin Bloch Boynukisa, som dog 2013 och förblir kanske 2000-talets mest oinfriade löfte (tips: läs Min käft är fylld av tänder och tid).

Den här romanen är ett sorgearbete. På en utbildning för blivande florister träffas Fauna och Iselin. De planerar en egen blomsterbutik som ska heta Blomsterspråket. Men så insjuknar Iselin i hjärntumörer och dör, och Fauna famlar ensam i ett efteråt av tomhet och sorg. Deras projekt måste överges, och det skulle ha gått i växandets tecken, det som överskrider döden – det som inte låter sig göras. I sin rygg har Fauna en skåra, och i skogen bor mylingarna, som vill locka henne ned till tjärnen. Kroppen görs till både begränsning och möjlighet.

Stilen är överspänd och melodramatisk, och mycket medvetet så. Vad var det nu för ord Nabokov la i Humbert Humberts mun på första sidan i Lolita, för att beskriva dess stil? ”Prunkande”, och sällan har jag lockats så att få använda det ordet om en svensk författares stilblommor, som i den här romanen av Österholm. Det är genrelitteratur för den som gillar till exempel den gotiska romanen: ett stilistiskt överdåd som inte erkänner några begränsningar. Så här kan till exempel Österholm beskriva bifiguren Bastian, första gången Fauna får syn på honom: ”Hon bara dras in i det rostbruna hårets långa mörker, kavajen i stilen morfars soffa, en dovt orange växtlighet, som löven innan de faller.” Vad ska sådant kallas, om inte sällsynt precision? Med andra ord: What’s not to like?

Det konstnärliga utförandet finns så klart i blomsteruppsättningarna – jag skojar inte, det är en underskattad konstform, och Österholm lyckas förmedla något av detta i de blomsterarrangemang som skildras. Det finns en kunskap här som vi borde tillvarata och värdesätta mer, det vill säga uppskatta det som är vackert. Blommorna blir också en idealisk symbol för det flyktiga, och att vi måste bli bättre på att ta vara på det vi har innan det försvinner. I vänskapen finns alltid en morgondag, en framtid, inbillar vi oss.

Här finns också en symbios mellan biologi och botanik, i en konsekvent genomförd analogi. Sorgen är med romanens ord en långdistanssport. Och det är många känslor som ska inrymmas, också de olämpliga och de fula. Att jämföra med författare som Maria Gripe och Selma Lagerlöf är förstås en orättvisa, men det kan också göras för att peka ut några avgörande skillnader. Hos både Gripe och Lagerlöf finns det en berättarröst som skapar trygghet, medan Österholm arbetar mer med att skapa osäkerhet. De svenska författare som jag på rak arm kommer att tänka på är kanske Andrea Lundgren och Helena Österlund (främst den besynnerliga Kari, 1983).

Eller varför inte den kanadensiska Marian Engels (om du inte har läst hennes roman Björnen, vad väntar du på?). Naturen är ingen spegel för människans ego, utan något vi måste lära oss att leva i samverkan med. I springan mellan det kyska och det sexiga utspelar sig Österholms roman, där tryggheten är som allra mest instabil. Håller berättelsen hela vägen? Nja, mot slutet tappar romanen styrfart och en viss matthet infinner sig. Det ska ändå sägas att jag fram till dess tjusats och ängslats i lika mån, och det är ingen dålig kombination för ett konstnärligt arbete.

Det alldeles oavsett finns åtskilligt att som läsare hämta här, bistra sanningar:

Verkligheten var aldrig Faunas förstahandsval men nu bor hon i den.

Det är inte så många som vill kyssa en arg boll av sorg.

Det är inte de vi vill ska spöka som gör det.

Dockhaveri är ett förlag vars utgivning nog går många förbi – de hör till litteraturens undervegetation, men det är beklagligt om inte fler fick upp ögonen för böcker som denna, som berikar och införlivar fantasin i det med förlov sagt lite väl rigorösa svenska prosafloran. Till boken hör Linda Spåmans teckningar av blommor, med korta bildtexter som antar formen av poesi. Till favoriterna hör Spökorkidé, Ögontröst och – ack! – Förgätmigej … (de tre punkterna gestaltar tre tårar på någons kind just nu).

Jordisk, Theis Ørntoft, översättning Johanne Lykke Naderehvandi, Bonniers

 

Vad är kriteriet på en bra roman? Att den får mig att tänka på Ejlert Løvborg. Han är den begåvade författaren som slår den begränsade Jørgen Tesman med häpnad i Ibsens pjäs Hedda Gabler (mästerverk!). Tesman kan inte för sitt liv begripa hur Løvborgs nya bok kan handla om framtiden: den vet man ju ingenting om!

Nå, danska författaren Theis Ørntoft har definitivt fler likheter med den visionäre Ejlert Løvborg än den stationäre Jørgen Tesman. Det här tydliggjordes i diktsamlingen Dikter 2014, och accentuerades i den lyriska romanen Solar. Med sin nya roman Jordisk fullbordas på något sätt de visionära anspråken i en roman som både tecknar ett fullödigt porträtt av samtiden och siktar in sig på framtiden.

Det är en mer konventionell roman än den experimentella och genreutmanande föregångaren. Här handlar det om tre syskon, som var och en lever de gynnades liv i senkapitalismen. Rhea är en radiojournalist som bor i kollektiv och är full av ofullgångna projekt. Joel vikarierar som gymnasielärare i fysik och kemi, och flyttar till Nordnorge. Miriam lever som lyxhustru och upptäcker att mannen är porrmissbrukare. Så inleds åtminstone romanen, med att vi följer dem i olika kapitel: ett beprövat knep, att växla perspektiv. Sådant passar bra för långa romaner – den här är en bra bit över 600 sidor.

Ørntoft hanterar undertext som om han inte gjort annat i hela sitt liv, och det är faktiskt en ren njutning att läsa denna tålmodiga prosa. Det är som det var på 1800-talet, vill man nästan utbrista, innan modernisterna med sina upptåg ställde allt på ända. Men så dör barnens morfar i den höga åldern av drygt 90, och deras berättelser avlöses av hans – Ernsts – livsöde. På det följer mamman Alices levnadshistoria. Så blir romanen en rysk docka, där lager på lager följer på varandra. Barnens pappa? Han var amerikan, och stack tillbaka dit när de var små.

Barnen framstår som missbelåtna och vankelmodiga. Det är inne att ställa diagnoser, har jag förstått, och här kan jag bidra med en som passar dem och rätt många samtidsmänniskor: de lider av bortskämdhet. Den som aldrig haft det knapert vet inget om vare sig livet eller om ödmjukhet, och det är oklart hur medvetet de är, men det finns något avskyvärt i hur de skildras – i synnerhet Miriam, som gift sig rikt och våndas över – ursäkta – skitdrömmar.

Morfadern var bankman, och det föranleder Ørntoft att låta ekonom och kapitalismen inta framträdande roller, samt föreläsningar om hur inflationen uppstod. Det påminner en smula om en annan roman om tre syskon och relationen till pengar – Agri Ismaïls Hyper. Ørntotft har ett annat temperament, men ambitionen är likartad: att säga något om vårt förhållande till pengar, till hälften neurotiskt och till hälften fetischistiskt. Både Ismaïl och Ørntoft visar att vi inte kan leva isolerade från varandra utan att ta skada; den yttre världen tar sig alltid in. Det här är en realitet för många, exempelvis de som jobbar hemifrån – Miriam är en av dem, specialiserad på onlineterapi för olika tvångsbeteenden. Joel har en liten son som han träffar alldeles för sällan, delvis på grund av den överbeskyddande mamman.

Och Miriam verkar ärligt talat ha jobbet mest som en fasad eller ett alibi för sina rika vänner (mannen drar förutsägbart nog in miljonerna i deras hushåll). Ørntoft visar med eftertryck vad pengarna gör med oss (ledtråd: något riktigt dåligt). De gynnade tappar verklighetskontakten. En som det finns hopp för är Joel, om än hans idealism är av det naiva slaget: han genomskådar narrativet kring klimatkrisen som en noggrant paketerad berättelse, att anledningen till att vi uppmärksammar den är för att den är begriplig – den har en dramaturgisk kurva. Medan de egentliga katastroferna är de som inte går att förstå, och att de kommer att vara av värre slag.

Vad kan då vara värre? Tja, vad sägs om mänsklighetens fullständiga kollaps? I romanens förklädnad bedriver Ørntoft sin beska samtidskritik, utifrån att de yrken som västvärlden har uppfunnit blir vår undergång – det vill säga, alla de immateriella yrkena som inte har något med mellanmänskliga relationer att göra. Det är väl globaliseringens pris? Joel summerar: ”Långsam självdestruktion i ett överflöd av privilegier och depression.” Inte undra på att alla är så olyckliga, tycks den här romanen mena. Vi har sett i tur och ordning en värld styrd av naturen, av religionen, av politiken, och nu av ekonomin. Men vad kommer efter ekonomin?

Framtiden erbjuder kanske inga större förhoppningar, men Ørntofts roman vågar ändå snegla ditåt. De goda nyheterna: man läser fortfarande nya romaner av Samanta Schweblin. De dåliga: man fortsätter åka ut i rymden. Men framför allt är det här en roman som hela tiden vidgar sitt fält, och spränger definitionerna av genren. I stället för igenkänning sysslar Ørntoft med annanhet, när han låter tiden inte bara röra sig kors och tvärs, utan också bli föremål för dubbleringar. Syskonens berättelse ersätts successivt av nya individer, som vi först efterhand inser vilka de är och vilken roll de har i Rheas, Joels och Miriams liv. Därmed behöver jag inte nämna vem Nick är i denna passage, som skickligt illustrerar förälskelsens formel: ”Nick kände att han kunde bosätta sig i det leendet, att han kunde klättra in och leva ett liv i dess obegripliga korsning av hårdhet och värme.”

Med den här tekniken förstärks också Ørntofts egentliga uppdrag, att gestalta vilka värden som är de mest nödvändiga i ett anständigt liv. Om det stämmer att Knausgård skildrar det lilla livet och Houellebecq det stora livet, då fungerar Ørntoft som en symbios av dessa betydligt mer omskrivna författare. Världen är orättvis: jag väljer alla dagar i veckan Ørntofts klarsynta analys och omvärldsbeskrivning framför de norska och franska bidragen till bad boys eller enfant terribles. Lennart Hagerfors skrev i november en krönika om hur dagens svenska romanförfattare vänt blicken bort från den stora världen för att skildra det som befinner sig mitt framför dem: det lilla livet. Det här kan Theis Ørntoft inte anklagas för, genom att hans romaner tar in hela omvärlden. Hans karaktärer sammanförs över nationsgränser och över kontinenter. Därmed vill han förstås säga något om konsekvenser, om ringar på vattnet och effekten av de beslut vi tar. Eller att livet fortsätter oberoende av vad vi för tillfället träter om: mammakorvar, hög- och subkultur, om kritiker och tyckare läser de böcker de har åsikter om …

Långa romaner (och tv-serier) betraktas per automatik som seriösa och bra. Så är förstås inte alltid fallet. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av en ny roman av Theis Ørntoft: det är sju år sedan jag läste Solar på danska. Det var en oroande bok: den här är ännu mer akut, ännu mer oroande. Det är sent på jorden, sa Ekelöf för snart hundra år sedan. Det känns nästan förmätet att tillägga något efter de orden. Han byggde sitt författarskap på det – ett bra författarskap, allt bättre ju äldre han blev. Någonting säger mig att Ørntoft är ute i ett liknande ärende, och att han har kapacitet att skriva bättre romaner hela tiden. Om en ändå hade Ejlert Løvborgs gåva att kunna se in i framtiden!

Saker du kan hitta gömda i mitt öra, Mosab Abu Toha, översättning David Zimmerman & Erik Lindman Mata, Aska

 

Palestinske poeten Mosab Abu Tohas diktsamling Saker du kan hitta gömda i mitt öra publicerades 2022. Den föregår alltså händelserna efter 7 oktober 2023, men visar med eftertryck att våldet redan tillhörde vardagen på Gaza. I november fängslades han av israeliska styrkor och torterades i dagar innan han plötsligt släpptes och återvände till Gaza. Nu lever han i exil med sin familj, och tvingas konstatera att stora delar av släkten har mördats under de senaste attackerna.

Vad kan då poesi åstadkomma i en så trasig värld, där vi den senaste tiden bevittnat en upptrappning av anspänningarna mellan de forna Kalla kriget-makterna, alltså Ryssland och USA? Kanske rapporteringen från Gaza – drygt 46 000 döda de senaste 16 månaderna – är tillräckligt för att väcka avsky? Vad Abu Toha tillför är att överföra de döda från siffror i statistiken till levande individer. Som bekant hör civila och barn till flerparten av offren: här får vi ta del av barn som inte kan skilja moln från brandrök.

En värld där sådant normaliseras är en vidrig värld. Abu Tohas inledande dikt är ett ABC över Palestina, där det under bokstaven ”G” bland annat står: ”Gränser är dessa fiktiva linjer som ritats med aska på kartor och som sytts fast i marken av kulor.” Genom hela boken löper sådana förtvivlade enskildheter, som knyts samman av en röst som förefaller hes av att ha förgäves gastat efter hjälp. Det är lätt att misströsta.

Vad kan poesin göra? Allt är bättre än uppgivenhet. Indirekt kan en dikt som den inledande ändå bli en uppmaning till någon slags besinning. Vi behöver uppenbarligen bli påminda om det omänskliga som sker i vår närhet, i dikter som naglar fast scener som görs oförglömliga, i minnen som svider. Just denna kapacitet att bli ett motstånd mot glömskan kan sägas vara diktens primära funktion – som ett tillägg till Wilfred Owens ord under det första världskriget: ”All a poet can do today is to warn”.

Abu Toha närmar sig det ofattbara i krigen (tyvärr ett ord som bara verkar kunna stå i plural – liksom ordet ”gräns” (som Felicia Mulinari nyligen lärde oss). Den här boken är ett vittnesmål, med bäring utöver det dagsaktuella. Abu Toha vittnar om förnedringen och skändligheten som krigen medför, och han visar det vidriga i alla krig. Den som tvivlar på styrkan i ögonvittnesskildringens värde rekommenderas läsa om hur poeten som sextonåring tvingas operera bort granatsplitter i skallen. Eller som den här korta dikten, ”Sju fingrar”:

Varje gång hon träffar en ny person sticker hon

ner sina små händer i jeansfickorna

rör dem

som om hon räknade

några mynt. (Hon har nyss förlorat sju

fingrar i kriget.) Hon drar sig

sen tillbaka,

hopsjunken,

liten som en pyssling.

Hur påverkas man av sådant? Hur ser en tänkbar framtid ut efter att ha blivit traumatiserad av så många ohyggligheter? Hur ser ett efteråt ut? Kan poesin bearbeta och läka? Jag vill gärna tro det, men något givet svar finns ju inte: desto mer av survivor guilt (som inte verkar ha fått någon rimlig beteckning på svenska, typiskt nog). Abu Toha smyger in det som stör och förstör, och på ett ytligt plan verkar hans dikter syssla med bekanta medel. Men det finns också något nyskapande i dessa dikter, suveränt översatta – så vitt jag kan bedöma – av David Zimmerman och Erik Lindman Mata.

Tack vare böcker som denna får vi åtminstone en glimt av vardagen i Gaza, och att den publicerades innan 7 oktober 2023 är i sammanhanget inte helt oväsentligt, men inte heller avgörande för hur innehållet ska mottas. En av de längre dikterna tar upp massakrerna kring 27 december 2008 till 18 januari 2009, då 1330 palestinier mördades – däribland 940 civila och 500 barn. Världen måste ändå gå vidare, på sitt obevekliga sätt. Tillvaron kan skjutas sönder och förintas, men livet fortgår. Kanske det illustreras bäst av ett bildmaterial, där jag fastnar för ett färgfoto av jordgubbar. Dels för att det är en så slående vacker bild – den röda färgen! – och dels för att det utgör en så stark kontrast till resten av innehållet.

Skönheten finns, som Inger Christensen kunde ha sagt. I Alfabet skriver hon: ”ett efteråt finns; eftersmaken och eftertanken / finns”. Abu Toha skriver liksom Christensen i en slags andlös anspänning inför det som hotar att förgöra oss. Han skriver: ”Vad är störst om natten, öknen eller mörkret? / Vad är tyngst mot sanden, foten eller rädslan?” Dikten kan – slutligen – vägra låta fienden få sista ordet, genom att fortsätta ge näring åt drömmen om mer värdighet och mer överlevnad.

Alla dina skingrade barn, Beata Umubyeyi Mairesse, översättning Nils Wadström, Ordfront

 

Till bokcirkeln läser jag Alla dina skingrade barn, Beata Umubyeyi Mairesses debutroman, som tar sin avstamp i folkmordet i Rwanda 1994, då uppemot en miljon tutsier utrotades. Detta trauma och dess konsekvenser för tre personer är vad romanen uppehåller sig vid: mamman Immaculata, dottern Blanche och hennes son Stokely.

Tidigt får vi vetskap om namnens betydelse. Immaculata betyder förstås den obefläckade och Blanche den vita (hennes pappa är vit). Men Stokely? Jo, det är namnet på en av förgrundsfigurerna i de svarta pantrarna, Stokely Carmichael. Så fylls romanen med politiskt sprängstoff – men också av en religiös dimension. Det är förstås jungfru Maria som i den katolska traditionen getts det latinska (och iriska) namnet av obefläckad, Immaculata, och romanens titel anspelar på den katolska mässan: ”Församla i din barmhärtighet alla dina skingrade barn.”

Men förlåt om det här blev en föreläsning. Lite är det romanens eget fel: den är ivrig att förmedla kunskap i dessa frågor, och vem är jag att klandra den för det? Genom romanens handling lär vi känna de tre förgrundsfigurerna, i en historia som länge kretsar kring den dåliga relationen mellan Immaculata och Blanche. Där finns en misstanke hos dottern att mamman favoriserar sin son, Bosco. Syskonen har olika pappor, och däri ligger åtskilligt av den skuffelse Blanche bär på, frustrationen i att inte ha fått lära känna sin pappa – alltmedan avståndet till mamman växer, både geografiskt och mentalt, i och med att hon lyckades fly från folkmordet och hamna i Frankrike.

Det blir också en roman om ansvar, om svek, om förlust. Parallellt med den historia som landet plågas av – folkmordet – sker det dramatiska händelser i den inre kretsen, inom familjelivet. Blanche tvingas konfrontera sin identitet gång på gång, i resor mellan sitt nya franska hemland och sitt gamla rwandiska hemland. Det är en erfarenhet som delas av många som slitits itu av migrationen, att betraktas som främling både i sin nya och i sin gamla hemvist. Blanche är både för lite och för mycket svart, beroende på var hon för tillfället befinner sig.

Genom berättelsen finns också en historia om det våld som utövas av männen, och den som söker hopp kan finna det i den kommande generationen, Stokelys mindre aggressiva framtoning. Mamman Immaculata sammanfattar lakoniskt villkoren: ”Modersinstinkt – vilket dravel. Eftersom vi skänker liv oftare än vi tar liv är vi skyldiga att vara den mänskliga lösningen på männens våld.” Men den feminism som Umubyeyi Mairesse bedriver är oftast finkänslig och subtil.

Det här är en uppenbart fiktiv berättelse, men bygger förstås på Umubyeyi Mairesses egen erfarenhet: när hon var femton lyckades hon undkomma folkmordet, och fick Frankrike som sitt nya hemland. I fjol utkom Le convoi, som lär skildra omständigheter som mer direkt berör hennes flykt. Den får gärna översättas den också.

Visioner i gyttja; Det döda landet, det levande landet, det enda landet; Revolutionen är inställd; ”KUNST” under klarblå kadaver; Vinröda dödsord. Pamflett # 30-34, Herkulesgatans poesiklubb

 

När något har funnits i ett år kan det väl ändå sägas att det har blivit en institution? Åtminstone uppfattar jag den anonyma poeten från Göteborg som går under namnet Herkulesgatans poesiklubb som ett allt mer etablerat uttryck. Nu har fem nya pamfletter anlänt, numrerade från 30 till 34, och med den senaste har det också hunnit gå ett år sedan det hela inleddes med den första, med den betydelsebärande titeln ”Drömmen är oåterkallelig”.

De här fem utgavs från perioden 11 december i fjol till 13 februari i år. Här finns både variation och förnyelse. Några strödda iakttagelser? I nummer 30 dominerar ett visst självförakt. I nummer 34 – samskriven med Aya Kanbar – är sidantalet utökat från de vanliga 12 till 20. Jag ser att detta nummer till skillnad från de övrigas tariff på 30 kronor betingar ett pris på 30 000 kronor: en snygg kommentar kanske till Per Hagmans förhoppning att Ann Jäderlunds poesi ska tryckas i lyxutgåva och vara lika dyr som ett konstverk.

Nu ligger Herkulesgatans poesiklubbs dikter både nära och långt ifrån Jäderlunds sprött eteriska poesi. Det är handgriplighetens poetik, skulle man kunna säga. ”Det här får under inga omständigheter bli en dikt!” heter en av dikterna i nummer 30, ”Visioner i gyttja”. På ett plan verkar dikterna vilja placera sig bortom mening, betydelse och avsikt. Drömmen är kanske att kapa banden till marknaden, så gott som det går. Det är ju en uttalad ambition med detta projekt, att verka vid sidan av det etablerade. Pamfletterna saknar ISBN-nummer, och är svåra att få tag på för den som inte har vägarna förbi Göteborg (fast jag har sett något exemplar i Stockholm också).

Poesins grundförutsättning är väl också den, att inte spela på marknadens pekuniära villkor. ”Baudelärdomar” lyder en annan titel från nummer 30, och skvallrar väl något om upphovspersonens hemvist i Göteborg? Nummer 31 är en cover på T.S. Eliots Det öde landet. ”Det döda landet, det levande landet, det enda landet” har tillkommit som en replik på Eliots död, som inföll för 60 år sedan. Här utlovas många fler volymer, ”max 50 eller minst 100”, med en stolt programförklaring, som jag gärna skriver under på: ”till poesin finns ju inga alternativ”.

Här anspelas på Malte Persson, med anagrammet där ”trams” blir ”smart” baklänges. Är Persson inblandad i Herkulesgatans poesiklubb? Kanske indirekt: det finns ett släktskap i kombinationen av respektlös lekfullhet och sträng lärdom. Möjligen är den nya Det öde landet också en kommentar till Aftonbladets nya giv att sätta plus på sina recensioner, genom att i sviten ”Rysk roulette” ge ++++ till kriget.

Det finns sprängkraft i dikterna, alldeles oavsett. De infiltrerar och ställer till med oreda. Jag uppfattar nummer 32, ”Revolutionen är inställd” som en uppmaning att överge passiviteten, till förmån för ett agerande:

den infernaliska klängtan efter att springa ut i trädgården

och plocka ett äpple och äta det och njuta av dess

sötma och sedan plocka upp enorma massor av

rutten fallfrukt och kasta dessa ruttna frukter i

ansiktet på alla som säger ”jag tänker att”

Sluta tänk, och bara gör i stället. Det behövs nya utopier, och nog tycker jag att Herkulesgatans poesiklubb bistår med några godartade sådana. I nummer 33, ”KUNST under klarblå kadaver”, tydliggörs något av en surrealistisk reträtt. Dikterna hålls ihop av sin oförskämda vilja till förändring. En av dikterna är en ekfras på Dorothea Tannings ständigt aktuella målning ”Insomnias”, som nu går att se på Moderna museet i Stockholm, deras surrealism-utställning. Den är underbar.

Och visionerna upphör inte, utan stegras i det senaste numret, utgiven dagen innan Alla hjärtans dag. Med öppet hjärta finns där sex nya dikter av Aya Kanbar. Om Herkulesgatans poesiklubbs projekt inleddes med en dröm, finns anledning att ställa frågan om allt bara är en dröm, i Calderóns och Schopenhauers anda. Eller om det handlar om att uppvakta det möjliga. Helt sömlöst blir Kanbars bidrag ett inslag i något som liknar ett symbiotiskt skrivande, i skarven mellan det håglösa och det euforiska, i arbetet att ”tänja gränsen tills den blöder”, som det står i en av de vackra dikterna.

Ackumulation av ursprung, Felicia Mulinari, Bonniers

 

Selektering – smaka på det ordet, kanske ett av svenskans fulaste. Om detta handlar mycket om debatten efter de senaste årens gängvåld, och den utsiktslösa desperation som är dess förutsättning. När jag diskuterar frågan med vita hävdar de att privilegier är avskaffade, att strukturell rasism inte existerar i Sverige, att meritokratin tillåter vem som helst att bli vad som helst, bara hen är tillräckligt duktig. Med blodig panna läser jag Duraid Al-Khamisis uppgivna text i DN från i torsdags, om hur förföljelsen mot rasifierade ser ut från den drabbades perspektiv: ”En tid i vilken politiker genom sin retorik och sina beslut underblåser ilska, hat till och med, mot människor som redan exkluderas, diskrimineras, segregeras och utsätts för sociala orättvisor.”

Fiktionen kan utgöra en lämplig yta för att debattera sådana aspekter av samhället, och så uppfattar jag Felicia Mulinaris roman Ackumulation av ursprung. I något som förefaller vara ett dystopiskt framtida Sverige är befolkningen inrättad i zoner. I fyra berättelser speglas erfarenheten av att befinna sig utanför den där omtalade meritokratins gunster. En mor berättar om sin dotter som flydde hemifrån vid tretton års ålder och nu återvänt, tio år senare – stum, sovande, apatisk. En bror berättar om sina problem, om hur det är att torteras så att kroppen blir ödlelik. En poet skriver till Carlitos Marx i ettriga versaler om förföljelserna, besvikelserna, och hoppet. Ett slags centrum eller mittpunkt är Dorothy, dottern som passiviserats till sömn.

Det Mulinari har åstadkommit är en märklig hybrid mellan romanen, dikten, myten och sagan – samt förstås samhällskritiken, inlindad i transparent science fiction. Det är en svindlande roman om det tänkbara och om det sannolika. Dottern Dorothy må vara döpt efter poeten (och geniet) Dorothy Parker, men hon har också lånat drag av hjältinnan Milde i Balsam Karams dystopi Händelsehorisonten. Att Mulinari är poet märks i allitterationerna och i bildspråket: debuten Det som inte kan utplånas var en övertygande uppväxtskildring som tog den egna erfarenheten och gjorde den kollektiv.

Det här är en roman som liknar besvärjelsen och bönen. Det är en vädjan. Mulinari skriver om hunger och ömhet, om svarthet och utanförskap. Hon skriver om skral ekonomi och överlevnad, om svarta vaggvisor och trötthet. Hon skriver om misstänksamhet och rasism, om prövningar och omsorg. Hon skriver om pragmatism och efterapning, om tillit och svek. Hon skriver om tystnad och utopi, om flykt och förvandling. Hon skriver om åldersbedömningar och klasskamp, om tacksamhet och att lovas ETT LIV MED STORA BOKSTÄVER. Hon skriver om Europas stölder och att vara en värdkropp för ett kolonialt system, om ursprung och Attentat. Hon skriver om historia och framtid, om bortkittlade tårar och att leva på en remsa av brist. Den är tillägnad barnen, som en uppenbar varning: akta er, så inte det här blir er framtid. En av kvinnorna i romanen skildras så här: ”Hon ser ut som någon som har överlevt och tänker fortsätta överleva, och de vet alla att överlevnad inte har rum för sorg.”

I familjen är mormodern död, men närvarande hos främst den trasiga dottern, med förmaningar och varningar. Genom hela romankroppen skär budskapet om ambitioner, om önskningar, om visionen av en bättre värld än den vi håller på att skapa. För tillfället nedmonteras demokratin i USA av en galen president. I rask följd ersätts statlig myndighetspersonal av lojala lakejer, och allt vad mångfald och HBTQ+ undanröjs. Vad talar för att något liknande inte kan ske i Sverige?

I Mulinaris tänkta framtida värld visas hur drömmarna är nödvändiga men också nedbrytande. Den onda politikens främsta trick är att göra befolkningen hopplös, i ordets fulla bemärkelse. Mulinari är frikostig med starka kursiveringar i sin roman, och jag läser dem som appeller från en värld som håller på att gå sönder: ”gräns är ett ord som bara existerar i plural […] Om maktlösheten hade haft en gräns så hade den varit placerad runt vår strupe. Om gränsen hade haft fötter hade den använt dem för att stampa mervärde ur oss.” Tendensen är tydlig: vi är på väg mot ett mer cyniskt och segregerat samhälle.

Det här är en finurlig och påhittig roman, vars språkliga energi smittar och kan få en att vilja göra revolution. Mulinari går ut hårt, och upprätthåller detta tempo. Det här brukar ses som en svaghet, eller jag kanske bara förväxlar svensk litteraturkritik med dålig läskondition. Den ilska som bultar genom hela denna roman är besläktad med hur Maja Lee Langvad skrev sin adoptionsbok Hon är arg. I ett land som berömmer sig av inte bara meritokrati (gäsp), utan också av värdet av konsensus, brukar vrede räknas som en karaktärsbrist. Låt mig, med den här romanen som bevismaterial, redovisa en avvikande uppfattning.

Bra romaner ska skava och irritera, och vara motsatsen till inställsamma. Det kan inte tillräckligt inskärpas hur angelägen Mulinaris vackra och sorgliga roman är, hur mycket av puls, blod och nerver den innehåller – kort sagt: liv. Den borde läsas av alla som bryr sig om vart vi är på väg, oavsett om vi tror på dystopin eller utopin, på rättvisa eller privilegier.