Kärlekspoesi till Alla hjärtans dag

 

”Varför är det ingen som vill ha mig?” Så lyder en av de många korta dikterna i Olja Juléns redan klassikerstämplade diktsamling Orissa från 1999. Det kan inte vara en tillfällighet att tre av den svenska poesins stora namn samtliga var, för att använda en modern term, incels. Det skiljer i runda slängar 200 år mellan Erik Johan Stagnelius och Julén, och precis däremellan hittar vi Gustaf Fröding.

Nu stundar Alla hjärtans dag, och det når mig rapporter om att många män finner det svårt att uttrycka starka känslor som inte handlar om Romarriket eller fotboll. Kan kärlekspoesin vara behjälplig när de ska uppvakta sin partner? Ja, om vi litar på filmen Döda poeters sällskap, där läraren John Keating berättar för high school-eleverna varför språket uppfanns: ”För att uppvakta kvinnor!”

Karin Boye, Stina Aronson, Rut Hillarp

Leta för all del inte efter kärleken i Stagnelius dikt ”Till förruttnelsen”, där han önskar gifta sig med döden, eller i Frödings dikt ”En kärleksvisa”, som handlar om att gå till prostituerade. Inte heller har dagens mest aktuella poet, Bruno K. Öijer, gett oss mycket att hämta av kärlekens lycka, men desto mer av tågräls och rökhosta. Och om du instämmer att samtycke är sexigt ska du akta dig för att citera Hjalmar Gullbergs gamla dänga ”Kyssande vind” (”Vad fäster en vind / sig vid om han får?”).

Nä, sök hellre kärlekspoesin hos några som vågade skriva om begär och åtrå utan att finna det löjligt. Ta en av Karin Boyes mest älskvärda dikter, ”Idyll”, med rader som ”Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag. / Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme. / Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara, / att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.” Hos Boye vet kärleken inga gränser.

Eller ta något av Rut Hillarp, hon som kallade sig ”ett erotiskt geni”: ”Slit väskan från mina värkande höfter / Dina ögons rymd har stöpt mina fåglar i sten / Tag dem ge dem åter deras vingar / För vem har jag fångat dem om inte för dig.” Eller ta en av Stina Aronsons dikter i mästerverket Tolv hav: ”I min nöd ropar jag mitt eget namn/ och lyssnar förgäves efter det trofasta ekot / från jordens berg. / Stanna, min älskade, låt oss ropa, ropa, / låt oss brinna skyhögt / som de skeppsbrutnas eldar.”

Boye, Hillarp, Aronson i all ära, men det här är dikter som har snart hundra år på nacken. Finns det ingen modernare kärlekspoesi, kanske du invänder. Och låt den gärna vara mindre deppig än Ola Juléns! I så fall kan jag tipsa om den pålitliga Ann Jäderlund, fortfarande aktiv poet. Ingen kan som hon förgylla språket med sinnlighet: ”Jasminfingrar mot huvudgärden / Rosa hud som papperstunna / Fuktiga ögon kärleksblad / Som blommor levande huvud tunna / Andas mörka röda kyssar”.

Den som tänder på sådana kåta blomster kan också ha utbyte av Axel Winqvists diktsamling från i fjol, som heter just Kåta blommor: ”i slängkyssarnas rytmik / ska kärlekens eftermäle / nå sin slutdestination / avdragen bryr jag mig inte om / men det finns en värdefull smekning / som pågår i ditt huvud”. Ingen skriver lika omedelbara kärleksdikter som Hanna Rajs, och sno gärna de här raderna från Under månen som kom 2020: ”pirrig e ja för din röst sa nåt / å din röst e mmmmm / fingrarna på egna halsen / de e så man vet va / dina mörka ögonen / dom har ingen botten”. Så kan cirklar slutas: Rajs är lika queer som Boye.

Men om inget annat hjälper: välj antikens Sapfo. Du behöver inte gå till den mest kända, som inleds ”Gudars like tycks mig den mannen vara”. Nä, nosa rätt på något av hennes suggestiva fragment. Nummer 47: ”Eros skakade mitt / hjärta liksom bergvinden drabbar ekarna”. Eller 48: ”du kom, som jag längtade, / och svalkade mitt hjärta som brann av begär”. Och säg den av människa född som kan motstå nummer 54: ”som kom från himlen klädd i purpurmantel”. Om du citerar en sådan rad och inte belönas med minst en kyss är det något fel på hen du uppvaktar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/2 2025)