Parad, Rachel Cusk, översättning Niclas Hval, Bonniers

 

Det är inte helt klart vad Rachel Cusks nya bok Parad ska kallas: novellsamling eller roman. I fyra separata kapitel berättas om olika konstnärer, där var och en endast getts initialbokstaven G. Liksom Virginia Woolf i romanen Mot fyren skapade konstnären Lily Briscoe som ett alter ego, har Cusk också laborerat med konstnärer – senast i Andra stället som kom för ett par år sedan.

I första kapitlet, ”Stuntmannen”, får G en briljant idé. Han börjar måla sina motiv upp och ned, och erhåller genast gott renommé. Att ställa världen på ända är ingen dum förutsättning för en konstnär. Det fungerar också som en indirekt kommentar till konstens återvändsgränd, för vad återstår för konstnären att ta sig för när allt redan har gjorts? I samma kapitel blir den kvinnliga berättaren överfallen på gatan av en annan kvinna – helt opåkallat. Hon som stått för attacken vänder sig om för att beskåda sin prestation, och det ser på något sätt ut som en konstnär som betraktar sitt verk.

Ja, eller en författare: Cusk hör till den skara orädda författare som inte räds attacken. Hon har en omsorgsfull stil och en skarpsinnig blick på människan. Med små försåtliga hugg närmar hon sig oss, vi som läser. Tänk dig motsatsen till Kanye Wests versala utfall på twitter: rasistiska, homofoba, misogyna. Där West skriver som en högstadieelev, hög på provokationen, är Cusk subtil och tillbakadragen, och just därför så farlig – vi märker det knappt när hon skär sina vassa snitt i oss.

Samtidigt är Cusks stil både smidig och osmidig, både raffinerad och krånglig. Hon hamnar ofta i kategoriska slutsatser som ändå är nyanserade. Det är orättvist mot översättaren, men Niclas Hval lyckas inte alltid överföra det som är direktheten i hennes prosa. På engelska är hon definitivt mer rakt på sak, mer konfrontativ, och på svenska tyvärr mer omständlig. Ändå lyckas Hval rätt ofta med att förmedla tätheten.

I den här boken förekommer flera resonemang kring manligt och kvinnligt, där det inte alltid går att klarlägga vad som är ironi och vad som är uppgivenhet – och det är ingen dålig utgångspunkt. Därmed vidgar Cusk ens syn på världen. Hon lyckas också skriva självcentrerat utan att det blir navelskådande. Jämför för all del med tv-serien Trolösa, som nu går på svt, efter Ingmar Bergmans manus: den är helt livlös och statisk i jämförelse med Cusks bok, som också handlar om hur svårt det är att förena konstnärligt skapande med relationer till andra människor.

Hur bra jag än tycker Bergman är – han har gjort många filmer som vida överträffar Trolösa – klarade han aldrig av att nå lika långt som Cusk. En mening som denna – ”Konsten är en pakt mellan individer som inte vill ge samhället sista ordet” – skulle aldrig ha formulerats av honom. Här ger Cusk ämnet företräde framför det egna jaget.

I flera av texterna handlar det om samspelet mellan konstnär och kritiker. I många av de sanningar som utsägs blir resultaten förbluffande. Hon undviker skickligt allt som närmar sig det programmatiska, även när hon skriver om det manliga och det kvinnliga som antagonistiska krafter. Hon lyckas också framställa något som måste kallas motsatsen till vår tids svåraste folksjukdom: cynismen. Hon visar hur vi begär det som kanske inte direkt förgör oss men som är skadligt för oss. Konst är till sin natur våldsam, och Cusk underskattar inte denna mörka, dionysiska funktion som bland annat Camille Paglia skrivit om (Sexual Personae), och blundar inte heller för att det finns självförvållat våld, som det antyds i tredje delen, ”Dykaren”.

Läsare som hävdar att de aldrig eller sällan läser om böcker har alltid förvånat mig. Jag undrar om de läser fel, eller bara läser fel sorts böcker. Cusks böcker hör definitivt till de jag förväntar mig läsa fler gånger, för att upptäcka hur flera av hennes tankar verkar gripa in i olika skeden av ens liv. Men också för att hon skriver saker som kommenterar samtida fenomen. Det här årets första kultursidesdebatter har i hög grad sysslat med Alice Munros vandel, när hon skyddat en pedofil som förgrep sig på hennes dotter. Cusk skriver: ”Varför var ett verk tvunget att gå att identifiera med en person när det i lika hög grad var en produkt av en delad erfarenhet och historia?”

Det är nog en gängse bild att Rachel Cusk är en exklusiv författare för finsmakare, en ”författarnas författare”. Men så sa man länge också om Virginia Woolf, inte minst i det efterblivna Sverige, som bara hade översatt tre titlar när det gått drygt 35 år efter hennes död. Nu verkar hon få fler och fler läsare för varje ny generation. Läsekretsen ska inte underskattas: ibland är vi svältfödda på intelligent skrivna böcker. Ändå är jag inte helt nöjd med Parad. Den första delen om konstnären som målar upp och ned är klart överlägsen de andra, som bleknar vid en jämförelse.

Då kan hennes omtalade immunitet mot missklädsamma klichéer svikta (”en blixt av fasa”, ”en avgrund av skräck”). De fyra delarna speglar sig i varandra, men inte alltid med glasklar blick. Litteraturens öde är att vara både fönster och spegel, och det talas ofta om dess funktion att utgöra ett fönster mot en yttre värld. Fördenskull ska vi inte underskatta dess funktion av spegel: minns de speglar som teatersällskapet ställer fram mot publiken i Woolfs Mellanspel. Cusk framför också indirekt sådana speglar mot sin läsare.