17 feb. 2025

Visioner i gyttja; Det döda landet, det levande landet, det enda landet; Revolutionen är inställd; ”KUNST” under klarblå kadaver; Vinröda dödsord. Pamflett # 30-34, Herkulesgatans poesiklubb

 

När något har funnits i ett år kan det väl ändå sägas att det har blivit en institution? Åtminstone uppfattar jag den anonyma poeten från Göteborg som går under namnet Herkulesgatans poesiklubb som ett allt mer etablerat uttryck. Nu har fem nya pamfletter anlänt, numrerade från 30 till 34, och med den senaste har det också hunnit gå ett år sedan det hela inleddes med den första, med den betydelsebärande titeln ”Drömmen är oåterkallelig”.

De här fem utgavs från perioden 11 december i fjol till 13 februari i år. Här finns både variation och förnyelse. Några strödda iakttagelser? I nummer 30 dominerar ett visst självförakt. I nummer 34 – samskriven med Aya Kanbar – är sidantalet utökat från de vanliga 12 till 20. Jag ser att detta nummer till skillnad från de övrigas tariff på 30 kronor betingar ett pris på 30 000 kronor: en snygg kommentar kanske till Per Hagmans förhoppning att Ann Jäderlunds poesi ska tryckas i lyxutgåva och vara lika dyr som ett konstverk.


Nu ligger Herkulesgatans poesiklubbs dikter både nära och långt ifrån Jäderlunds sprött eteriska poesi. Det är handgriplighetens poetik, skulle man kunna säga. ”Det här får under inga omständigheter bli en dikt!” heter en av dikterna i nummer 30, ”Visioner i gyttja”. På ett plan verkar dikterna vilja placera sig bortom mening, betydelse och avsikt. Drömmen är kanske att kapa banden till marknaden, så gott som det går. Det är ju en uttalad ambition med detta projekt, att verka vid sidan av det etablerade. Pamfletterna saknar ISBN-nummer, och är svåra att få tag på för den som inte har vägarna förbi Göteborg (fast jag har sett något exemplar i Stockholm också).

Poesins grundförutsättning är väl också den, att inte spela på marknadens pekuniära villkor. ”Baudelärdomar” lyder en annan titel från nummer 30, och skvallrar väl något om upphovspersonens hemvist i Göteborg? Nummer 31 är en cover på T.S. Eliots Det öde landet. ”Det döda landet, det levande landet, det enda landet” har tillkommit som en replik på Eliots död, som inföll för 60 år sedan. Här utlovas många fler volymer, ”max 50 eller minst 100”, med en stolt programförklaring, som jag gärna skriver under på: ”till poesin finns ju inga alternativ”.

Här anspelas på Malte Persson, med anagrammet där ”trams” blir ”smart” baklänges. Är Persson inblandad i Herkulesgatans poesiklubb? Kanske indirekt: det finns ett släktskap i kombinationen av respektlös lekfullhet och sträng lärdom. Möjligen är den nya Det öde landet också en kommentar till Aftonbladets nya giv att sätta plus på sina recensioner, genom att i sviten ”Rysk roulette” ge ++++ till kriget.

Det finns sprängkraft i dikterna, alldeles oavsett. De infiltrerar och ställer till med oreda. Jag uppfattar nummer 32, ”Revolutionen är inställd” som en uppmaning att överge passiviteten, till förmån för ett agerande:

den infernaliska klängtan efter att springa ut i trädgården

och plocka ett äpple och äta det och njuta av dess

sötma och sedan plocka upp enorma massor av

rutten fallfrukt och kasta dessa ruttna frukter i

ansiktet på alla som säger ”jag tänker att”

Sluta tänk, och bara gör i stället. Det behövs nya utopier, och nog tycker jag att Herkulesgatans poesiklubb bistår med några godartade sådana. I nummer 33, ”KUNST under klarblå kadaver”, tydliggörs något av en surrealistisk reträtt. Dikterna hålls ihop av sin oförskämda vilja till förändring. En av dikterna är en ekfras på Dorothea Tannings ständigt aktuella målning ”Insomnias”, som nu går att se på Moderna museet i Stockholm, deras surrealism-utställning. Den är underbar.

Och visionerna upphör inte, utan stegras i det senaste numret, utgiven dagen innan Alla hjärtans dag. Med öppet hjärta finns där sex nya dikter av Aya Kanbar. Om Herkulesgatans poesiklubbs projekt inleddes med en dröm, finns anledning att ställa frågan om allt bara är en dröm, i Calderóns och Schopenhauers anda. Eller om det handlar om att uppvakta det möjliga. Helt sömlöst blir Kanbars bidrag ett inslag i något som liknar ett symbiotiskt skrivande, i skarven mellan det håglösa och det euforiska, i arbetet att ”tänja gränsen tills den blöder”, som det står i en av de vackra dikterna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.