Selektering – smaka på det ordet, kanske ett av svenskans fulaste. Om detta handlar mycket om debatten efter de senaste årens gängvåld, och den utsiktslösa desperation som är dess förutsättning. När jag diskuterar frågan med vita hävdar de att privilegier är avskaffade, att strukturell rasism inte existerar i Sverige, att meritokratin tillåter vem som helst att bli vad som helst, bara hen är tillräckligt duktig. Med blodig panna läser jag Duraid Al-Khamisis uppgivna text i DN från i torsdags, om hur förföljelsen mot rasifierade ser ut från den drabbades perspektiv: ”En tid i vilken politiker genom sin retorik och sina beslut underblåser ilska, hat till och med, mot människor som redan exkluderas, diskrimineras, segregeras och utsätts för sociala orättvisor.”
Fiktionen kan utgöra en lämplig yta för att debattera sådana aspekter av samhället, och så uppfattar jag Felicia Mulinaris roman Ackumulation av ursprung. I något som förefaller vara ett dystopiskt framtida Sverige är befolkningen inrättad i zoner. I fyra berättelser speglas erfarenheten av att befinna sig utanför den där omtalade meritokratins gunster. En mor berättar om sin dotter som flydde hemifrån vid tretton års ålder och nu återvänt, tio år senare – stum, sovande, apatisk. En bror berättar om sina problem, om hur det är att torteras så att kroppen blir ödlelik. En poet skriver till Carlitos Marx i ettriga versaler om förföljelserna, besvikelserna, och hoppet. Ett slags centrum eller mittpunkt är Dorothy, dottern som passiviserats till sömn.
Det Mulinari har åstadkommit är en märklig hybrid mellan romanen, dikten, myten och sagan – samt förstås samhällskritiken, inlindad i transparent science fiction. Det är en svindlande roman om det tänkbara och om det sannolika. Dottern Dorothy må vara döpt efter poeten (och geniet) Dorothy Parker, men hon har också lånat drag av hjältinnan Milde i Balsam Karams dystopi Händelsehorisonten. Att Mulinari är poet märks i allitterationerna och i bildspråket: debuten Det som inte kan utplånas var en övertygande uppväxtskildring som tog den egna erfarenheten och gjorde den kollektiv.
Det här är en roman som liknar besvärjelsen och bönen. Det är en vädjan. Mulinari skriver om hunger och ömhet, om svarthet och utanförskap. Hon skriver om skral ekonomi och överlevnad, om svarta vaggvisor och trötthet. Hon skriver om misstänksamhet och rasism, om prövningar och omsorg. Hon skriver om pragmatism och efterapning, om tillit och svek. Hon skriver om tystnad och utopi, om flykt och förvandling. Hon skriver om åldersbedömningar och klasskamp, om tacksamhet och att lovas ETT LIV MED STORA BOKSTÄVER. Hon skriver om Europas stölder och att vara en värdkropp för ett kolonialt system, om ursprung och Attentat. Hon skriver om historia och framtid, om bortkittlade tårar och att leva på en remsa av brist. Den är tillägnad barnen, som en uppenbar varning: akta er, så inte det här blir er framtid. En av kvinnorna i romanen skildras så här: ”Hon ser ut som någon som har överlevt och tänker fortsätta överleva, och de vet alla att överlevnad inte har rum för sorg.”
I familjen är mormodern död, men närvarande hos främst den trasiga dottern, med förmaningar och varningar. Genom hela romankroppen skär budskapet om ambitioner, om önskningar, om visionen av en bättre värld än den vi håller på att skapa. För tillfället nedmonteras demokratin i USA av en galen president. I rask följd ersätts statlig myndighetspersonal av lojala lakejer, och allt vad mångfald och HBTQ+ undanröjs. Vad talar för att något liknande inte kan ske i Sverige?
I Mulinaris tänkta framtida värld visas hur drömmarna är nödvändiga men också nedbrytande. Den onda politikens främsta trick är att göra befolkningen hopplös, i ordets fulla bemärkelse. Mulinari är frikostig med starka kursiveringar i sin roman, och jag läser dem som appeller från en värld som håller på att gå sönder: ”gräns är ett ord som bara existerar i plural […] Om maktlösheten hade haft en gräns så hade den varit placerad runt vår strupe. Om gränsen hade haft fötter hade den använt dem för att stampa mervärde ur oss.” Tendensen är tydlig: vi är på väg mot ett mer cyniskt och segregerat samhälle.
Det här är en finurlig och påhittig roman, vars språkliga energi smittar och kan få en att vilja göra revolution. Mulinari går ut hårt, och upprätthåller detta tempo. Det här brukar ses som en svaghet, eller jag kanske bara förväxlar svensk litteraturkritik med dålig läskondition. Den ilska som bultar genom hela denna roman är besläktad med hur Maja Lee Langvad skrev sin adoptionsbok Hon är arg. I ett land som berömmer sig av inte bara meritokrati (gäsp), utan också av värdet av konsensus, brukar vrede räknas som en karaktärsbrist. Låt mig, med den här romanen som bevismaterial, redovisa en avvikande uppfattning.
Bra romaner ska skava och irritera, och vara motsatsen till inställsamma. Det kan inte tillräckligt inskärpas hur angelägen Mulinaris vackra och sorgliga roman är, hur mycket av puls, blod och nerver den innehåller – kort sagt: liv. Den borde läsas av alla som bryr sig om vart vi är på väg, oavsett om vi tror på dystopin eller utopin, på rättvisa eller privilegier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.