Hudens avigsida, Jeferson Tenório, översättning Örjan Sjögren, Tranan

 

Henrique är lärare i litteratur i det brasilianska skolsystemet. Eleverna är mindre än måttligt engagerade. Han har ett misslyckat äktenskap bakom sig, och en tjugotvåårig son, Pedro. Det är Pedro som berättar historien om pappan i Jeferson Tenórios roman Hudens avigsida, som är den första av hans romaner att översättas till svenska.

Namnen Henrique och Pedro är sekundära. Här riktar sig sonen till ett ”du”, som då är fadern. Men att det är en roman om en far är inte ens halva sanningen. Dels handlar det i inte obetydlig utsträckning också om mamman, och dels rör sig romanen med ett allt starkare fokus mot områden som berör fattigdom, rasism och drogmissbruk. Det blir en roman som verkar på flera nivåer: både som ett inkännande psykologiskt personporträtt, och som en kritisk samhällsskildring.

 

Tenórios syfte blir att skriva en krönika om pappan, där han minutiöst återskapar dennes liv. De relativt korta kapitlen är skrivna utan styckesindelning, en stilistisk egenhet som skärper ens sinnen och underlättar den egna inlevelsen. I den avslutande delen intensifieras kapitlen genom att vara korta som prosadikter. Här ska inte spekuleras i vad som är fiktivt och vad som är biografiskt; jag nöjer mig med att konstatera att författaren i bokens korta tacklista nämner mamman men inte pappan. Just saying. Det som liknar spekulation kan också vara en fråga om total inlevelse.

 

Som förklaring på vad rasismen åstadkommer visar Tenório genom att demonstrera pappans insikt: ”kroppen överväldigades av passivitet”. Definierad som svart upplever han hur dörrar stängs och hur misstankar föds – det här är en roman som också visar med vilken självklarhet rasismen normaliserar förföljelse, och dess orättmätiga konsekvenser. Utan att det blir inklistrat får rasismens pionjärer Carl von Linné (svensk botaniker och artbestämmare) och Johann Blumenbach (tysk zoolog med böjelser för hudfärger) sina fiskar varma.

 

Det är ett intimt porträtt av en mansfigur i dagens Brasilien, ett människoöde som inte alls ter sig främmande eller annorlunda, och med en osäkerhet som delas av far och son, en ovilja att såra och just av den anledningen sårar desto värre. När livet är avskyvärt får en ta fasta på den kärlek som kommer i ens väg utan att syna den för mycket i sömmarna. Bilden av samhället är inte så gynnsamt, med starka inslag av rasism och misogyni. Och var lärare verkligen det bästa han kunde bli? Hans bild av det brasilianska skolväsendet väckte åtminstone i mitt lärarhjärta en viss igenkänning (du kan hoppa över det här stycket om du inte är lärare):

 

Enligt dig placerade sig föräldrasamtalen högst upp i rangordningen, ingenting kunde jämföras med föräldrasamtalens alla bortkastade timmar. […] När man börjar ett föräldrasamtal öppnar man dörren till ett sinnessjukhus, brukade du säga. Då förvandlas man till en sorts psykolog eller psykiater, inte till eleverna utan till föräldrarna. Kanske är det för att jag genom dig fick uppleva allt detta som jag aldrig har övervägt att bli lärare. Att ha sett dig ständigt bekymrad när du rättade prov och uppsatser, när du klagade på skolbyråkratin, klagade på de ouppfostrade eleverna, klagade på skolornas brist på struktur och klagade på föräldrasamtalen, fick mig de facto att avstå från alla tankar på att någon gång gå in i en skola i egenskap av lärare.

 

Jag kände mig bitvis aningen ställd när jag läste, osäker på hur jag skulle hantera berättartekniken som rör sig så ostrukturerat över olika tidsplan, där pappan och sonen verkar leva i olika universum. Det blir också kaotiskt när fokus ibland ligger på pappan och ibland på mamman, och stundtals också på sonen, som dock mestadels är en bifigur i sammanhanget. Men Tenório märker när han går på tomgång och lägger då varje gång in högsta växeln i sitt skrivande, och det är en högintensiv roman som trots tempot ändå behåller förmågan att uppfånga nyanser och skiktningar i sitt ämnesinnehåll.

 

Det är många trådar att hålla i för Tenórios allvetande berättare, och det är ett gott betyg till romanen att den trots det inte blir snårig eller att mönstret blir diffust. Som författare uppmuntrar Tenório ett stort risktagande, och stilen går åt det hypnotiska hållet. Så här kan också en roman se ut, verkar han vilja säga. Det som till en början ter sig excentriskt normaliseras också under läsningens gång, och då kan jag inte konstatera annat än att ”jaha, så här kan en roman alltså också se ut … hm, fler författare borde skriva med lika hög insats”.