jeg bor i en hemmelig drøm. tidlige digte, Inger Christensen, Gyldendal

 

När det för fem år sedan utkom en bastant lunta med Inger Christensen-material från arkivet i Det Kongelige Bibliotek (verden ønsker at se sig selv) hoppades utgivaren Marie Silkeberg att utgivningen skulle generera ytterligare dikter. Och så blev det, bland annat tack vare en väninna som sparat brev från 50-talet. Det är till hennes och medutgivaren, Christensens son, Peter Borums glädje – och allas vår glädje, vi som gillar Christensen mer än allt annat (och vi är många).

 

jeg bor i en hemmelig drøm lyder den lockande titeln. Och just hemligheten är Christensens signum: hennes sista bok var essäsamlingen Hemlighetstillståndet. Och titeln är hämtad från en av flera förtjusande dikter i den här nya boken: ”Jeg bor i en hemmelig drøm / hos mit hjerte. / Om natten betror vi os / tavse til vinden.” Dikterna härrör från perioden 1955-1960, under den tid Christensen utbildade sig till förskolelärare och gifte sig med Poul Borum, legendarisk författare, kritiker och initiativtagare till Forfatterskolen. Så bildar den här boken ett supplement till den större volymen (som ju i sig innehöll 47 dikter som skrevs innan den egentliga debuten med Ljus 1962).

 

En del av dikterna återgivs här i faksimil, och det äger förstås sin charm att se hur hon tillverkade diktsviten ”Et chimiria” (en chimär) som ett häfte i hjärtform med tio handskrivna dikter inuti varje hjärta, bland annat en felstavad sonett. Här finns också en del teckningar som återigen visar vilken sällsynt mångbegåvad konstnär Inger Christensen var. Men redan när hon debuterade var hon en färdig poet, 27 år gammal. Hon gör det svåra enkelt, och så enkelt är det att beskriva hennes storhet. Det är helheten som imponerar mer än enskildheterna.

 

Begriplighet behöver inte innebära förenkling. Dikterna kretsar ofta kring kärlek i en vidare och mer allomfattande mening, och en natur som vilar i sin självklarhet. Inga originella teman i sig, men ibland behövs inte mer, och ibland kan språkliga tricks och tillkämpade liknelser bli helt åsidosatta inslag. I några dikter på rim blir det kanske som det gärna blir med dikter på rim, det vill säga lite förutsägbart. Det kan tyckas naivt, näpet, banalt, men det finns något av det oförstörda i dikternas närmande av det idylliska, även när det vidrör det barnsliga:

 

Da skal den ventende vide:

jeg våger den samme nat –

vide: et sted på den samme jord

går der en anden vagt

 

Ensomme skulle vi vokse,

kende vor ensomheds vækst,

skænke dens soltunge blomster

til andre ensomme hen

 

I dikterna finns inslag av något som ingriper, något som ser och förstår vår ensamhet, bekräftar att det är något som vi delar och som utgör den mänskliga erfarenheten. Christensen skriver myndigt utan att det blir högtravande och pompöst. Hon förlitar sig på styrkan i de känslor som hon beskriver, och de räcker långt.

 

Det är också starkt ljussatta dikter det är frågan om, ett ljus som lyser allt starkare ju närmare vi kommer förgängligheten. Då kan dikterna utforska de fält som skapas i mellanrummen mellan längtan och bävan, mellan vad vi förtjänar och vad vi får:

 

Det er netop

i timen

førend det længe

forventede sker;

lad fare da angst,

lad følges den drift,

som farlig vil røve mig alt

eller skænke mig mer.

 

Och den hemlighet som titeln utlovar lever Christensen upp till i sina dikter, som upprätthåller poesins självklara vistelse i det förborgade och kryptiska. Samtidigt bevarar hon en särart som har med det kommunikativa att göra, i dikter som inte så mycket talar till läsaren som de snackar med en: ”Det er en sær støj af ting, / som kører tværs gennem mit hjerte. / Hvorfor er jeg central, / når ingen ser mig?” Här finns till exempel sju förtjusande Paul Klee-ekfraser, av allt att döma tillkomna efter en Klee-utställning på Statens Museum for Kunst i januari 1959.

 

Inger Christensens sex diktsamlingar finns i en ganska nätt Samlade digte-volym på under 500 sidor. Det skulle nog vara lätt att införliva den här bokens knappt 200 sidor, men det vore samtidigt en björntjänst. Juvenilia är alltid juvenilia, och hur mycket det än är en glädje att läsa den här, rekommenderar jag läsaren att sedan slå upp valfri sida i första diktsamlingen Lys, och bara häpna över vad som sker:

 

Jeg tænker mig en sorg

og hvor den faldt

har fuglen atter

hængt en rede op

så stor som himlen

til mit sind at bo i

Det at vokse

er måske det samme

som at bo i drømmen

Ingen sorg kan hindre

fugl og fantasi