Nästan tjugo år efter vad som länge såg ut att bli Kristina Lugns sista diktsamling utkommer nu en bok med efterlämnade dikter. Det här är långt ifrån en fullbordad samling, eftersom mycket ger intryck av att inte vara färdigredigerat, eller ens färdigskrivet. Ändå måste det sägas att det är poesi som slår det mesta på fingrarna, i sin osvikliga förmåga att utföra tvära kast mellan trams och allvar. Vad som gör dikterna så bra är att hon sysslar med sanningen: hon saknar förmåga att ljuga och försköna. Det är inspirerande att läsa så rättframma och ärliga dikter, som hjälper oss att bli kvitt ängsligheten. Här är någon som säger som det är. Ja, livet är ganska hemskt, en får bara stå ut med det.
I vanlig ordning skriver hon om döden, ensamheten, ångesten, det dåliga samvetet, vissa livsval som det är för sent att ångra. Allt framfört med en sad girls galghumor. Hon är bra på att vara Kristina Lugn, helt enkelt, men den folkkära idolbilden får utstå viss rannsakan. Det ser okonstlat ut, och titeln Inte alls dåligt visar exakt vad du får: en tilltufsad människas kontaktförsök, där önskningarna är inlindade i taggtråd. Boken består av osorterade dikter, men det som ser nonchalant ut uttrycker samtidigt djupa och beska sanningar om hur det är att vara vid liv. Det spontana intrycket förstärks ibland av de lösryckta ord som i kursiv stil står jämte dikterna, som påminnelser om den uttryckliga ”tomheten mellan raderna” som bildar kusliga hållplatser för den unika desperationen hos Lugn.
(Också publicerad i Vi 10/22)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar