Äntligen stod han i börshuset. Mats Malm alltså, den ständige sekreteraren i Svenska Akademien. ”Jätteroligt val”, ska nog den samlade reaktionen beskrivas. Och ja, visst, ”jätteroligt” kan jag instämma i, bara jag får behålla de ironiska citattecknen.
Liksom många författare som skriver självbiografiskt värjer hon sig för etiketten ”självbiografi”. Detsamma gäller en annan ofta tippad kandidat, Jamaica Kincaid. Den här gången valdes dock världslitteraturen bort – Kincaids ursprung är Antigua – för ännu en europeisk författare. Tillåt mig därför behålla min skepsis och besvikelse över de kandidater som har ratats i år igen.
Jo, europeisk litteratur har mycket som talar till dess fördel. En av dem är att den ofta översätts till svenska. Ernaux är en produktiv författare, och sex av titlarna finns på svenska – den sjunde – Omständigheter – utkommer om två veckor. Under 2020-talet har Norstedts översatt tre böcker, och fler lär komma nu. Det hör till synergieffekten av ett Nobelpris: när Louise Glück fick priset för två år sedan hade tre av hennes diktsamlingar översatts – nu finns det sju stycken på svenska (inklusive Vinterrecept från kollektivet, som utkommer nästa vecka).
Jag vill helst inte hälla allt för mycket smolk i glädjebägaren. Det är så klart kul med en författare som är läst (även om jag jublade mer förra året när den inte lika lästa Abdulrazak Gurnah fick priset). Men det är sorgligt att priset låser sig fast vid antingen det engelskspråkiga eller det europeiska. För att bara ta 2000-talets tjugotre pristagare: nio skriver på engelska, sexton är bosatta i Europa.
Av de till svenska översatta böckerna har jag endast läst Skammen från 1998. Det är en kortroman, som skildrar ett trauma, illustrerat redan i bokens första mening: ”Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor.” (Översättning Katja Waldén.) Det är skrivet i en fransk tradition, som vi känner igen från Marguerite Duras, som aldrig fick Nobelpriset, ett av Akademiens grövre försummelser.
Liksom några andra samtida franska författare, vars chanser nu tyvärr har minskat, som Nina Bouraoui, Marie NDiaye och Hélène Cixous, skriver Ernaux en monoman litteratur som utgår från de egna erfarenheterna. Det är brutala händelser som återberättas, förmedlade av en monoman berättarröst. Det som gläder många – ”jätteroligt, verkligen” – är att Ernaux är mer omedelbart läsbar än de nyss nämnda kollegerna. I synnerhet skulle ett Nobelpris till Cixous uppfattas som – usch – ”elitistiskt”.
Här finns hos Ernaux en förmåga att göra barnets värld helt levande, och i ”Skammen” har hon övertygande kunna åskådliggöra hur tolvåringen uppfattar världen. Det är skickligt, ja, men jag kan inte skaka av mig känslan att detta är något som görs bättre av till exempel Marieke Lucas Rijneveld, vars Obehaget om kvällarna gör något mer än bara registrerar och dokumenterar.
Det protokollartade skrivande som åtminstone jag hittar hos Ernaux utifrån Skammen kan också finnas hos den mexikanska författaren Valerie Luiselli. Hon har dessutom övergett sin spanska för att börja skriva på engelska med sin senaste roman De förlorade barnen: ett arkiv. Det borde väl falla Akademien på läppen: en latinamerikansk författare som dessutom skriver på engelska? Även hon är i mina läsögon ett bättre val än Ernaux.
Ernauxs sätt att ställa den faktiska verkligheten jämte fiktionen är ändå värd att premiera, och hon gör faktiskt något eget med det som i postknausgård-världen kallas autofiktion. Hennes stil är glasklar, och bär på ett vemodigt temperament som finner sig i allt men gör revolt i det tysta. Hon är trogen en handfast realism, en verklighetsskildring som inte blundar för det ohyggliga eller makabra. Skammen är också en roman som uttalar orubbliga insikter: ”Det värsta med skammen är att man tror sig vara ensam om den.”
Samtidigt blir det allt tydligare att Svenska Akademien blir allt mer avskärmade när de prisar ännu en minimalistisk europeisk författare. Annie Ernauxs böcker påminner lite om landsmannen Patrick Modianos tunna volymer, och dem har jag läst med allt mindre intresse. Förhoppningsvis kommer jag att ha anledning att återvända fler gånger till Ernaux. Det som räknas till hennes storverk är Åren, som utkom 2020 på svenska och nu finns i pocket.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/10 2022)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar