Det har varit ett hårt år: krig, lågkonjunktur, extremväder och värmerekord, arbetslöshet, SD i allt starkare ställning i riksdagen. Och vi är bara i början av oktober. Men om man drar upp större linjer för den tid vi lever i är det bra om vi börjar ställa oss frågan hur dessa dagar kommer att framställas av en (potentiell) eftervärld. Det är en given fråga mina elever kommer med när vi talat om upplysningen-romantiken-realismen-naturalismen-symbolismen-modernismerna-postmodernismen: vad heter vår tid?
De goda nyheterna först: spanska filosofen Marina Garcés har ett svar. Men det är dåliga nyheter hon kommer med, och du kommer inte att gilla domen. Hennes bidrag lyder: ”den postuma epoken”. Det sker i en bok som utkom 2017 som Nueva illustración radical, och som nu har översatts till norska som For en ny radikal opplysningstid av förlaget H//O//F som komplement till Møllebyens Litteraturfestival. Penibelt nog finns inte boken på svenska, men något säger mig att hade den varit skriven på engelska kunde vi ha läst den också på vårt språk.
För att vår tid ska förstås använder sig Garcés av begreppet ”upplyst analfabetism”, där vi vet för mycket för vårt eget bästa. För några år sedan talades det mycket om fomo, alltså fear of missing out, men det har mist sin aktualitet. Det kan sägas att åtskilligt har skett sedan 2017 avseende de tre p-orden prekariatet, pandemin, polariseringen. I synnerhet i Sverige har gapet mellan de rika och de fattiga ökat markant. Bokens redaktionella förord tar också upp 2022 som ett vägvalens år, med en olycksbådande profetia: ”hvis Minervas ugle flyr sin vei denne gang, flyr den for godt.”
Gemensamt för vår tid är känslan av att hoppet är något vi har lämnat bakom oss. Att röra sig från modernism till postmodernism vidare mot det Garcés vill kalla den postuma epoken sker inte smärtfritt. Men hon vill att vi ska reagera mer aktivt mot populismen och det som Zygmunt Bauman i sin postuma bok kallade ”retrotopier”, alltså vanföreställningen som många politiker bygger sin ideologi på, att längta tillbaka till det forna samhället som ses som en oproblematisk utopi. Hennes form av upplysning hittar också spår som leder tillbaka till 1700-talets upplysning.
Det är faktiskt inte så långsökt som det låter. Det liknar det arbete som Malte Persson utförde i sin hittills enda roman, Edelcrantz förbindelser. Där visade han tydligt hur vår tids speedade kommunikation hade sin motsvarighet i en svensk upplysningskontext. Och Garcés hittar flera exempel från fransk upplysning och dess arbete med encyklopedin som parallell till vårt informationssamhälle.
I korta drag har vi tagit steget från Kants myndighetsförklaring av människan till det senila samhället, med medborgare passiviserade av överflödet av information. Låt oss ändå komma ihåg att Garcés inte är den första att proklamera tidernas slut. Men för oss som har olyckan att leva i en tid som upplever år som 2022 har det allt mer blivit frågan om hur länge till innan allt brakar samman. Främst handlar det om när resurserna sinar, när den begränsade jorden har tömts på sina tillgångar. Vi kan inte uppmuntra och upprätthålla evig tillväxt.
Katastrofscenarierna har också förändrat dödens roll i vårt samhälle, från undantag till norm. Och i linje med döden löper tiden i zick-zack med sitt tick-tack. Garcés skriver om tiden, i samspel med Svetlana Aleksijevitj, och hur Tjernobyl 1986 blev ett tidsavgörande ögonblick i en serie med andra orter: Verdun, Auschwitz, Hiroshima, Nagasaki, Bhopal, Palestina, New York, Sydafrika, Tjetjenien, Tijuana, Lesbos: ”en endeløs geografi av død som har fortært tiden og gjort den til en katastrofe.” Om något ska Garcés temperament nog bäst beskrivas som verserat ursinne.
Uppenbart är hon inspirerad av en mer radikal form av upplysning, och den vill hon ska bilda skola för oss. Helt enkelt en upplysning som är mindre drömmande och mer kamplysten och som uppmanar till och tillåter oss att göra motstånd. Begreppet kunskap har ersatts av information, något den som arbetar i skolan kan vidimera. Problem med det? Ja, till att börja med löser ny kunskap inga problem: ”Hvis vi potensielt sett vet alt, men ikke kan gjøre noe, hva skal vi da med denne kunnskapen?” Passiviteten inte bara avstår från att lösa problem – den skapar nya problem.
Det här insåg de redan på 1700-talet, och om det någon gång finns anledning att reboota historikernas gamla klyscha om att studera historien för att lära sig av gamla misstag är det dags att återställa klockan till 1751, när Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers började utkomma. Redan där infann sig kunskapsmättnad, och behovet av sållning av materialet.
Därav anlände kritikerna. Garcés poäng är att de krafter som arbetar för att neutralisera kritiken är en fyrdelad fiende: uppmärksamhetsmätning, segmentering av publiken, språkets standardisering och lösningsideologins hegemoni. Det är inte svårt att hänvisa till clickbaits (Expressens kulturs rubriksättningar till exempel) och tio i topp-listor, till hur kunskap reduceras till förenklingar, hur språket nöjer sig med att nå förståelsens medelvägar, och hur besatta vi har blivit av att lösa saker utan att sätta oss in i mekanismerna bakom.
Hur ska vi då göra? Garcés avslutar med fem hypoteser om en tänkbar framtid för oss som inte helt försvär oss till pessimismens moras. Där nyanserar hon också den mindre insmickrande bilden av oss som passiva mottagare och visar att det finns alternativa förklaringar till bakgrunden. Det blir hoppfullt, och jag inbillar mig att memet med hunden som sitter i ett eldhärjat säger ”This is fine” strax kan ersättas av repliken ”This will be fine”. Hypoteserna i korthet:
Att vår avsaknad av intresse är kapitalismens fel, som har förstört humanismens och bildningens funktion. Att vi har lärt oss mer om förhållandet mellan kunskap och makt än om förhållandet mellan kunskap och frigörelse. Att vi borde överge en expanderande globalisering till förmån för ett mer ömsesidigt utbyte. Att vi måste hitta tillbaka till en kontinuerlig relation mellan natur och kultur. Att även om vi har förlorat framtiden kan vi inte fortsätta förlora tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.