En dramatikers dagbok, 20192020, Lars Norén, Bonniers

 Nu är det oåterkalleligt slut. Lars Noréns projekt som inleddes 2008 med första svarta installationen av En dramatikers dagbok följdes 2013 av en brun koloss, följt 2016 av en vit monolit, samt en himmelsblå lunta så sent som 2020. Nu kommer alltså den allra sista delen, ett gult appendix för åren 2019-2020. Därmed avslutas det projekt som på drygt 6000 sidor har tecknat 2000-talet – den inleds i augusti 2000 – och om någon säger att mer avgörande svenskspråkig prosa skrivits de senaste 22 åren kastar jag handskarna.

 

Den är avsevärt tunnare, blott sisådär 250 sidor. Och även om det mesta är sig likt – han växlar mellan att hämta yngsta dottern S på skolan och att köpa designvaror och läsa Simone Weil – så finns andra tongångar. Om åldrandet i de senaste böckerna kretsat kring värk har den här övergått i smärta – något betydligt värre, med andra ord. Han drabbas av kol, och när Corona-19 slår till våren 2020 blir han som riskgrupp tvungen till karantän. Därifrån dricker han en daglig liten dos Limoncello (drycken nämns så ofta att han rimligen borde ha fått betalt), och går rimligt korta promenader (oftast 2,3 km/dag).

 

Skvallerfaktorn är liksom i de andra böckerna tämligen låg. Det behöver påpekas, då det annars brukar framhållas – inte minst från DN Kultur – att böckerna är smockfulla av dylik dynga. Nå, en och annan kulturarbetare får sin känga när han håller liv i gamla och blåser liv i nya fiendskaper. Orättvist? Jo, det tycker jag nog, men elakheten har aldrig varit den största drivkraften för Noréns skrivande. Mer handlar det om att kombinera en grandios självupptagenhet med en nyfiken blick på omvärlden, en ödmjukhet inför livet i alla dess växlingar och schatteringar.

 

I den här boken blir dagarna kortare. Bokstavligen så, till en början, det vill säga att han inte har så mycket att skriva. Inte heller läser han filosofi i någon vidare mening, förutom Simone Weil. Men pandemin förlöser hans arbetskraft, och när han fyller 76 år samma vår fylls han av ny energi och skriver frenetiskt flera prosaböcker – de utkommer parallellt med dagboken som Prosa 2020 (mer om den inom kort). Han skriver också på flera olika pjäser och mailväxlar med teatrar i Frankrike om samarbeten som ligger långt fram i tiden. För långt fram, tvingas vi elegiskt konstatera, då dagboken upphör 20 december2020, drygt en månad innan han dör.

 

Innan han anländer till denna arbetstopp skriver han om sorgen över två saker. Dels det egna livets upphörande, och dels samhällets alla försämringar. Både intellektuellt och emotionellt bryts samhällskontrakt på daglig basis. Men depressionen ger ibland också vika för en stilla glädje, och den kan ges namn av nåden – oaktat om den kallas religiös eller inte. Iakttagelser kring kärleken och dess paradoxala kraft ingår också: ”Kärleken finns nog där man hittar den”, som han lakoniskt konstaterar vid ett tillfälle. Här är kärleken till S det som ges det starkaste uttrycket, en förbehållslös kärlek, ömsesidig och gullig för den som följer den från utsidan. 

 

Men mycket handlar om arbetet, det oavslutade, det som håller honom vid liv och ger hans liv mening. Att hålla sig sysselsatt med nya planer är förstås också en bra strategi för att undkomma döden (lex Bob Dylans turnéer). Norén kan inte låta bli att fortsätta, och att skriva liknar han några gånger vid att ”tvätta fram” texten.

 

Och så pandemin då, som förstärker hans ensamhet, men som också skapar förutsättningar för en allra sista insats som författare. När han skriver sina prosatexter och pjäser blir också dagboksanteckningarna längre och mer intressanta. Att tvingas till isolering är inte det sämsta för en författare. När Norén befarar en flod av corona-romaner ska vi nog inte ta honom allt för bokstavligt: de verk som skapats under corona-epoken med potential att överleva handlar nog inte i första hand om pandemin i sig, men den skapade goda arbetsvillkor för mången författare.

 

En del humoristiska inslag finns också. Dottern S hittar hans foto i sin tidning Kamratposten, i ett uppslag med kändisar som liknar varandra. Norén liknar Voldemort: ”Båda är vi skalliga. Annars är vi inte lika, tycker hon.” Han skriver också en essä om Birgitta Trotzig (högst väntat) och en om Staffan Hellstrand (något mindre väntat). I essän om Trotzig hävdar han att hon tillsammans med Simone Weil ”är platser varifrån Gud betraktar sin skapelse.” Och en stunds meditation vid en Espresso House framkallar följande vackra betraktelse:

 

Jag tänker på det goda ljus som jag plötsligt har sett då och då vid tanken på min existens. – Jag kan inte glädja mig åt vad jag åstadkommit. Det som är framför mig och som jag ständigt misslyckas med tränger undan varje kapabelt förflutet. Jag är men har inte varit en kapabel människa.

 

Jämte de andra tjockare böckerna liknar den här gula boken som sagt ett appendix. Den fullbordar 2000-talets kanske enda mästerverk, åtminstone det enda oumbärliga litterära verket. Att ha tagit del av detta projekt – att fortsätta ta del av det – liknar i sig en slags nåd. Lars Norén själv skulle nog bara fnysa åt underdåniga ord som dessa, men då får han skylla sig själv. Första bokens stränga slutsats, ”Jag skriver om mig själv tills jag försvinner”, får sägas bli på samma gång både akut sant och sjudundrande falskt. I den här boken flimrar en annan slutsats förbi, en fråga utan frågetecken: ”Finns jag. Kanske.”