Lucy Barton är en romankonstruktion som den amerikanska författaren Elizabeth Strout snillrikt har lagt nära sitt eget liv: Lucy är en romanförfattare som skriver autofiktion. Åh William! är den senaste i en trilogi (tidigare böcker i serien: Mitt namn är Lucy Barton och Vad som helst är möjligt), och hamnade på kortlistan till årets Bookerpris.
William är Lucys första make. I kronologin har hennes nuvarande make David precis dött, men i stället för att fokusera på det hon har framför sig väljer hon att minnas sitt första äktenskap. ”Åh William!” är en av hennes vanliga reaktioner, Lucys alltså. William har åldrats, och det har förstås Lucy också. Det är två äldre människor som ser tillbaka på det de hade i sin ungdom. Dessa två vingklippta figurer är romanens centrum, och ja de har två gemensamma barn, men de är vuxna och inte längre närvarande i deras liv, inte riktigt närvarande.
Men varför vill Lucy inte hellre dröja vid sorgen efter hennes senaste äktenskap? Kanske för att sorgen är så smärtsam, något Strout fångar med precist bildspråk: ”Sorg är en så – åh, det är en så ensam företeelse; det är det som är så fasansfullt, tror jag. Det är som att kana ner för utsidan av en väldigt lång glasbyggnad när ingen ser en.” Mycket kan sägas om stilen här: tankstrecket som indikerar tankens paus, utropet ”åh”, kursiveringen av ensam, semikolonet som visar att det är en författare – Lucy Barton – som för pennan, reservationen i ”tror jag”, och så den träffsäkra bilden av sorgen, med betoning på utanförskapet och oseddheten.
Ja, men också det talspråkliga, som genomgående är Strouts signum. En översättare sätts på svåra prov, att hitta fram till ett lämpligt svenskt idiom för ett språk som faller sig betydligt mer naturligt på amerikansk engelska. Helena Hansson har skickligt gett detta slängiga talspråk en lämplig och läsbar form också på svenska.
Det som också behöver infångas i översättningen är Lucys osäkerhet, hennes vankelmod. I romanen är det Williams nattliga ångest som för dem samman, en ångest kopplat till det andra världskriget, där hans pappa stred för nazisterna. Även Lucy lever med rädslor, inkapslade från en barndom som innehöll fattigdom och övergrepp, en mamma som inte brydde sig om henne. Att kalla det PTSD är inte att överdriva. Det gör bilden av henne mångsidig, trots eller tack vare att hon är så innesluten i det egna.
Fast, en författare ska vara lika bra på att gestalta de egna neuroserna som andra människors känslor: med andra ord, ha en lika skarp blick inåt som utåt. Och Strout är bra på att fästa blicken på annat än sina egna privata vedermödor. Därmed utvecklar hon autofiktionen, gör den mindre snäv och intern. Är det typiskt för författare att vara osynlig i sociala sammanhang? Invisible Writer heter Greg Johnsons biografi om Joyce Carol Oates. Romanens Lucy Barton är också en av dessa osynliga.
Då och då kommer ändå sorgen efter David fram, som när hon minns hur han brukade köpa tulpaner åt henne, för att han visste hur mycket hon älskade tulpaner. Det är en enkel bild, men fångar hennes känsloliv bra. Det är också ett bra exempel på hur show ger en mer heltäckande bild än tell. Och vad säger oss tulpanerna? Uppoffring är ett för starkt ord. Omtänksamhet är ett för svagt ord. Det är något som visar att kärlek handlar om att gå utanför de egna behoven.
Tulpanen återkommer också i romanen, när Lucy får veta att William varit otrogen med en av parets vänner: ”En tulpanstjälk inom mig bröts av. Det var så det kändes. Den har fortsatt att vara avbruten, den växte aldrig ut igen.” Vad betyder det då? Kanske bara att vi söker efter de bilder som ligger närmast till hands.
Och kanske just för att de inte längre lever tillsammans är Lucy och William beroende av varandra. Lucys ”Åh” inför William består av hälften omsorg och hälften genans. Det porträtt av honom som Lucy ger oss är förstås partiskt, men han framstår som självupptagen och bristfällig – med andra ord: mänsklig. Det är bara på ett ytligt plan de når försoning, för det finns djupare skikt i banden mellan människor.
Strout skriver också bra om klassfrågor, om den skam som aldrig helt lämnar den som levt i fattigdom. Åh William! är full av den typ av charm som brukar fästa på beskrivningar av äldre människor inom litteraturen och film – det vimlar av sådana berättelser. Det som ändå gör denna berättelse så läsvärd är hur Strout låter Lucy Barton pendla mellan olika lojaliteter och låter ambivalensen styra färden. Det finns mycket här som bär stor litteraturs kännetecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.