Sånger till barbröstad Húmanos, Edvin Lindström, Editio prima vel forsan unica L exmplaribus impressa quorum hoc est

 Ödet ville att det första som låg i min nya brevlåda efter flytten var ett litet kuvert med ett kryptiskt häfte i formatet 8X11 cm. Det har viss patina, och en okulär besiktning ger vid handen att den kan ha utgetts 9 juni 1993. Som baksidestextens latin avslöjar – jag anger det som ”förlagsnamn” – är det första och kanske enda upplagan på 50 exemplar. Mitt exemplar har nummer 9/50.

 

Sånger till den barbröstade Húmanos ser ut att vara en bok på sexton sidor skriven av Edvin Lindström. Jag söker förgäves efter boken på Libris, men namnet K. Edvin Lindström har tre titlar angivna där från åren 1970-1992. Denne författare är född 1921, och rimligen inte längre i livet. För en stund får jag en svindel närbesläktad med den jag erfor när jag i våras läste nyutgåvan av Man of Streets udda bok Liv och idéer.   

 

Lindströms titel samspelar på sitt sätt med en betydligt senare bok, det urval med dikter från Sapfo och Alkaios som Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson sammanställde 2018: Sånger till sjusträngad Bárbitos. En bárbitos är en sjusträngad lyra som bland annat Sapfo använde. Var det anakronistiskt när Lindström ”lånade” denna titel, eller visar det bara min inbilskhet när jag antog det, i stället för att ge Lindström cred för att vara så förutseende att han förutsåg Svenbros och Svenssons lån?

 

Strunt samma. I sitt förord till Sapfo-boken menar Svenbro att hon var ”as swinging” as Mick Jagger. Men det är onödigt att gå över ån efter vatten, bara för att hon uppfann plektrumet och leta efter manliga motsvarigheter i vår tid. Det finns åtskilliga kvinnliga artister som till skillnad från Jagger vet att hantera både mikrofonen och gitarren: som Taylor Swift och Phoebe Bridgers. De illustrationer som Jennie Zupan bistått Lindström med liknar för all del också omslaget till boken från 2018, som byggde på en vasmålning som finns i Münchens Antikensammlung.

 

I Svenssons översättning lyder en av Sapfos fragment (118): ”Kom, gudomliga lyra, tala till mig / och bli till klingande röst!” Så gör Lindström med sin bok rättvisa åt denna röst, och låter den ljuda genom det tunna häftet, för att visa hur den kan göras både klassisk och experimentell, och bevara både det våldsamma och det ömsinta anslaget, i en fullständigt ny och modern(istisk) dikt.

 

Det syns allra tydligast i den dikt som inleder häftet, med nummer 31 som stolt pekar ut förebilden. Fragment 31 är som bekant kronjuvelen inte enbart i Sapfos diktning utan i all västerländsk litteratur: ”Gudarnas like tycks mig den mannen vara” i Bernhard Risbergs tolkning. Hos Lindström:

 

Honom, fransarnas rörelse

liknar en levande kropps

sammandragningar

dina ögonbröst, deras

regelbundna

rytmiska

sammandragningar.

 

Hjärta och tänder och benen

skarpa nya smärtlägen

och uterus ben och fingrar.

Vinylarmar,

de trasa kropp.

 

Det är mina snören.

 

Åtrå.

 

Min honung.

 

Radikal omtolkning! Andlöst bra! Men är det Sapfo? Klart det är Sapfo! Lindström lyckas med ett konststycke, för han ger inte bara illusionen av att det är skrivet av Sapfo, utan att det är skrivet med Sapfo, och det är faktiskt ännu större. Här rör sig en extrem version av Sapfo, den stora fienden till all normcore. Denna remix/coverversion är lika kaxigt sexigt kärleksfull som originalet, där leendet växer genom diktraderna: ”En dag, / försöker jag säga dig, / ska alla ord betyda människa.”