Besvärja världen. En ekopoetisk studie i Inger Christensens alfabet, Sofia Roberg, Ellerströms

[Not: eftersom Sofia var min elev på gymnasiet och ger mig ett känslofyllt tack för detta i sitt förord blir detta en något jävig recension, som får läsas med en nypa salt.]

 

Inger Christensen gav ut sitt mest förtrollande verk alfabet 1981, i spåren av den oro som världen levde i under det tidiga 80-talet. Dels kalla krigets MAD, hotet om ömsesidig garanterad förstörelse, och dels kärnvapenolyckor som den i Harrisburg i mars 1979. Världen tedde sig instabil, och Christensens långdikt var en reaktion på denna osäkerhet inför bomben och kärnkraftsverken.

 

Nu 40 år senare står världen inför nya hot som främst rör klimatet, och ur denna dubbelhet hämtar Sofia Robergs avhandling i litteraturvetenskap sin näring. Besvärja världen. En ekopoetisk studie i Inger Christensens alfabet är en prismatisk undersökning som kombinerar närläsning med helhetssyn. Där visas också att klimatet är en del av bombrädslan. I korthet: bomben har tagit sönder all naturlyrik och Christensens verk visar konsekvenserna av denna ödelagda värld.

 

Det var en kris som utlöste alfabet, och Christensen skriver i en reaktion på de aktuella händelserna. Den som inte stiftat bekantskap med denna danska författare (1935-2009) kan ändå lätt orientera sig i Robergs framställning och presentation av detta verk, som publicerats i tre olika svenska översättningar (1986, 2000 och 2014: Roberg citerar ur den danska texten). Liksom Christensen reagerade på krisen har poeter under 2000-talet fortsatt reagerar på hennes verk, och publicerat versioner av hennes alfabet – i denna studie undersöks då Ida Börjels Ma, Juliana Spahrs Denna förbindelse mellan alla med lungor, Agnar Lirhus & Rune Markhus Hva var det hun sa? Men fokus ligger i första hand på Christensen själv, i de fyra inledande kapitlen om verkets relation till Fibonaccis talserie, apokalypsen, subjektets förhållande till språk och värld, samt namngivandet. 

 

Avhandlingen hämtar idéer från romantikens poeter, främst Novalis men även John Keats och William Blake, vars målning av Newton pryder omslaget. Christensen har i en essä diskuterat denna majestätiska målning, med vetenskapsmannen som helt sonika vänder ryggen åt naturen för att helt försjunka i de konstruktioner han har framför sig på pappret. En bild vars symbolik har förstärkts genom de drygt 200 år som gått sedan Blake skapade den. Att lära sig saker innebär att vi också måste ta itu med all ovisshet som följer i dess spår. Med Christensens ord: ”Ju mer sanningen växer i omfång, desto mer växer sanningens skugga.”

 

Den ekokritik Roberg tillämpar har sin grund i synen på naturen, som tidigare präglats av ett hänsynslöst och egoistiskt utnyttjande av dess resurser – en syn som allt mer har ifrågasatts av teoretiker och poeter, och som lett till en intensiv rörelse som kombinerar förtvivlat tankebygge med desperat aktivism. Och till viss del blir också Christensens poesi aktivistisk. Hon vill åstadkomma genuin förändring.

 

Roberg menar att den till sin natur också utnyttjar riten och besvärjelsen och därmed antar performativa drag. Synen på naturen vidgas, liksom definitionen av natur som något inte frikopplat det mänskliga, utan en integrerad del av oss som leder till en djupare samvaro, som bygger på ömsesidighet. Där reser Roberg anspråk på en intersektionell ekokritik, där hon ifrågasätter vanan att ge naturen status av objekt, något som gör den till en del av patriarkatet och kapitalismen, och gör det lättare att sanktionera exploateringen.

 

Med sin studie visar Roberg hur Christensen låter slump och system samarbeta. Det finns i den här studien en känslighet för ambivalenta intryck, som leder till ett på flera plan spännande och dynamisk tolkningsarbete som respekterar dikten. Det som åstadkoms är då eklektiska och pluralistiska läsarter, där olika synvinklar och perspektiv anläggs. Roberg talar om slumpens mönster, och lånar en tanke från Christine Seedorff att Christensen befinner sig mellan utopi och dementi. Det är ett verk som respekteras också som ett exempel på litteratur som kunskapsform, och tillåts agera i sin funktion som tankearbete. Därmed utgör avhandlingen ett försök att tänka tillsammans med Inger Christensen.

 

Det finns i arbetet som Roberg utför en förmåga att skriva i lojalitet med Christensens samspel mellan subjektivitet och objektivitet. alfabet är skrivet utifrån hårt styrda regler, med alfabetet och talserien som ordnande principer, men i första hand är det rytmen som Christensen väljer som definierar hennes dikt och gör den så djupt originell och fängslande. Det är poetens urval som styr diktens utformning, och boken heter inte heller Fibonaccis talserie, eller något dylikt. Ur detta urval skapas utrymme för trollformelns potential att skaka om oss både intellektuellt och känslomässigt. När diskussionen rör samarbetet mellan rytm och andning finns nog mer att säga, hur detta har påverkat utformingen av Christensens bok.

 

Fantasin har dubbla identiteter, och Roberg visar att vår moderna föreställning om fantasin som en kär vän inte har långa anor; traditionellt såg man på fantasin som en osund kraft för individen. Det finns konstruktiva saker att utvinna ur ett välkomnande av den dubbelheten hos fantasin, att uppmuntra både dess gynnsamma och dess skadliga effekter. Christensen vill försonas med apokalypsen, låta människan nöja sig med sin dödlighet. Här finns existentiella tolkningar av hur detta slut ska se ut, i underförstådd polemik med det slut T.S. Eliot föreslog i ”The Hollow Men” (inte med en smäll men med en snyftning): ”Inte en plötslig smäll, inte en hastig och fruktansvärd död som den atombomben utlovar. Utan istället en långsam insikt om att vi behöver bemöta våra spöken innan de kväver vår planet.”

 

Då kan man ställa frågan: varför skriva när allt ändå ska upphöra? Christensens dikt är trotsig och förtvivlad när hon ger naturen röst och agens, och kort sagt åstadkommer hon en levande egen röst, dubbelverkande mellan den egna och den allmänna. Dikten är skriven i protest mot en Gud som tillåter kapitalismens förstörelse av jordens resurser, och Roberg låter Christensens förtvivlan speglas i egna funderingar kring världens framtid, i en omsorg om världen. Hur kan Gud tillåta detta? Det sker genom att göra Gud gemen (gud), i att använda ordet dug (dagg) baklänges som gud. När Gud blir gud upptäcks att det vi tror är en omfattande entitet utanför oss reduceras till en etisk dimension inom oss.

 

Sådana närläsningar ger många spännande insikter, som när Roberg låter Blakes ordspråkliga sandkorn (”To see the world in a grain of sand”) möta danskans märkliga förmåga att korsställa (kiastiskt) sand med sanning i ordet sandhed, och att i duerne (duvorna) ingår ordet du. Låter det godtyckligt eller långsökt? Nej, för alfabet är extrem i sin noggranna språklighet, och Christensen är ute efter att visa hur världen (och sanningen) finns i det minsta, i detaljerna. Och hennes diktverk består av detaljer som prickas av, och agerar i spänningsfältet mellan långdikt och centrallyrik. I det avslutande kapitlet redovisas hur tre poeter tagit sig an alfabet under 2000-talet. Agnar Lirhus redogör för den norska oljeindustrin, där Rune Markhus bildsättning av haven förstärker intrycket av en ABC-bok. Svenska Ida Börjels sotsvärtade Ma ger en ännu mörkare bild av framtiden, och dess intryck förstärks av kopplingen till en individuell sorg, där det privata samverkar med det allmänna. Amerikanska Juliana Spahr korsställer 2000-talets krig mot terrorismen med mänsklighetens krigsföring mot planeten. Alla tre skriver motståndsdikt i Christensens anda, men Roberg identifierar Spahrs poetik som mer affirmativ.

 

Det är underbart att läsa ännu en svensk avhandling som utgår från Inger Christensen – i fjol disputerade Gabriel Itkes-Sznap i litterär gestaltning med Nollpunkten, där en av de tre författarna som exemplifierades var Christensen. Båda dessa avhandlingar premierar ett essäistiskt och tillgängligt skrivande, som torde appellera på var och en som har intresse av poesi men som kanske räds av avhandlingsformatet. Därmed: om du som sagt inte ännu stiftat bekantskap med denna danska författare är det en underlåtelse som lätt kan åtgärdas, bland annat eftersom det finns oerhört fina svenska översättningar främst signerade Marie Silkeberg (just alfabet i samarbete med Ida Linde). I Besvärja världen ges också ytterligare förutsättningar för att du ska lära dig mer om både detta unika verk och denna unika poet.