Nye mytologier, Andreas Vermehren Holm, Tredje september / H//O//F

I senaste numret av 20TAL kunde läsas ett sjok dikter av Andreas Vermehren Holm, översatta av Ann Jäderlund. Han är poet, förläggare och grafiker, och ger nu ut ett veritabelt storverk, Nye mytologier, som nog ter sig svåröverträffat. Det sker i samarbete mellan ett danskt (Tredje september) och ett norskt (H//O//F: House of Foundation) förlag. Han har en examen från litterär gestaltning från Valand i Göteborg, så det hade inte varit opassande om ett svenskt förlag fått vara med på ett litet hörn i den här utgivningen.

 

För en svensk översättning lär inte komma. Det är skrivet på danska, och verket – 680 sidor – är en hybrid mellan konstverk och poesi. En palimpsest, med avbildade boksidor som blandar illustrationer med raderad poesi, det som brukar kallas erasure, med företrädare som Jen Bervin (vars bok Nät bernur skrev om för fyra år sedan). Givetvis har Vermehren Holm översatt Bervin.

 

Med andra ord: övermålad text från olika källor, där vissa ord lämnas kvar. Ibland enstaka ord, ibland ord som bildar meningar. Det kan bli så här fyndigt: ”Jeg tror ikke / Derfor beder jeg”. Det är oväsentligt om den (det?) vi ber till existerar eller inte, eller hur? Huvudsaken är handlingen i sig: att tro är – liksom kärleken – ett verb, något vi gör. Eller det snyggt utförda när en hel boksida är övermålad förutom ett enda solitärt ord längst upp, följt av en lång grå tystnad. Ordet? Effektfullt nog är det ord som avses ”fremtid”.

 

Boksidorna är färglagda och förvrängda. Just förvrängningen är en del av Vermehren Holms poetik, där de enstaka orden lyser starkt, ges en sällsynt emfas. Gud bor i detaljen, heter det ju, och det brukar tillskrivas Gustave Flaubert, men det är ett gammalt judiskt ordspråk. Tyvärr har det förvrängts i vår tid, där Mona Sahlin och Conor Oberst (Bright Eyes på skivan ”Digital Ash in a Digital Urn”) ingick en pakt med Djävulen och fick det till att Djävulen bor i detaljen, och nu tror alla att det är så ordspråket ska lyda. Fan också!

 

För Vermehren Holm använder sig av religionen, av Bibeln, för att illustrera just detaljens avgörande betydelse. Det sker mestadels genom fragmentets estetik, i en linje som löper rakt från Sapfo via Novalis till Lars Norén. Men hans utforskning är både religiös och filosofisk, och estetisk – här finns också en del längre partier med brevväxlingar, och fjorton starka maximer som samlas i en minipoetik, som heter just ”Teori om förvrängning”, där en av de beska sanningarna ser ut så här:

 

Hvorfor nævnes Guds moder ikke? Ifølge dogmet er hun kun beata, salig, og ikke guddommelig. Skabende forbindelser og sammenstillinger på tværs af tid og rum, der opstår i kraft af opmærksomhed.

 

Det här kan vara en både löjlig och sublim fråga. Har Gud en moder? Jag frågar en mig närstående person med större insikt i spörsmålet om Guds eventuella moder, och får svaret att en feministisk tolkning väljer att se Gud som mer förälder än fader, och att det vore fel att ensidigt välja sida. ”Är Gud modern?” blir då min retoriska fråga.

 

Vermehren Holm skriver om författaren och ekot, och frilägger en egen och sällsam poesi ur sin metod. Han illustrerar med Graalsagan, Hamlet, Tarotkort, Buddhas visdomsord, tjurfäktning, sjöjungfrur, bestarium, med mera med mera med mera. Dessa korsläggningar mellan ord och bild påminner om William Blakes färglagda gravyrer. Här skapas också förutsättningar mellan möten mellan motpoler, idyll och katastrof, och båda frigör energin i detta våldsamma möte, som också förstärks av att sidorna då och då är avrivna. Slutsats: skönheten är alltid oväntad, alltid brådstörtad, alltid tillfällig.

 

Det unika dväljs i det allmänna, i denna otyglade men samtidigt strikt kontrollerade dikt. Poesin väntar på att bli upptäckt och vistas i böner som handlar om att göra sig vän med det som gör ont, att lära sig komma till rätta med sin olycka, få fason på sin ångest. När Vermehren Holm hävdar att ”det æstetiske er en moralsk kategori” skulle Oscar Wilde inte hålla med. Eller jag menar, Oscar Wilde skulle helt hålla med.

 

Andreas Vermehren Holm hyllar det som existerar, det som föreligger för handen. Hans poetik förespråkar behovet av förvrängning: att vrida fram den egentliga betydelsen, den mer autentiska betydelsen. Denna betydelse skimrar, gnistrar, glittrar och lyser ur denna mörka bok som hela tiden strävar mot förening, mot det som håller oss samman. Det är en djupt omskakande bok som gör ett oförglömligt intryck, där allt rör sig mot förändring och förbättring. En så himla optimistisk bok, helt enkelt, meditativ och uppfordrande.