Sevastopol, Emilio Fraia, översättning Örjan Sjögren, Tranan

Vad gör man när allt redan är gjort? Vad är egentligen meningen med alla dessa nyutkomna böcker om syftet inte är att tillföra något unikt, eget och originellt? Nästan all nyutgiven skönlitteratur vill bara bekräfta fiktionens etablerade innehåll och inte utmana dess gränser och pröva andra grepp. Givetvis finns det undantag: just nu håller flera sydamerikanska författare, såsom Samanta Schweblin, Valeria Luisielli och Fernanda Melchor på att omförhandla romanens villkor, med egensinniga bidrag som undersöker nya sätt att skriva fiktivt.

 

Från samma kontinent kommer brasilianska Emilio Fraia, vars tredje roman Sevastopol från 2018 nu har utkommit på svenska, genom Örjan Sjögrens varsamma översättning. Men vänta nu, är inte titeln en anspelning på Leo Tolstojs klassiska verk Från Sevastopols belägring? Liksom den ryske författaren innehåller Fraias bok tre tematiskt sammanhållna noveller, så vad är det nya med det?

 

Till att börja med är det ett sätt att skriva som gör mig konfys. På Louisana höll just Schweblin och Luiselli för några år sedan ett intressant samtal om att det finns två typer av författare – de som premierar en rak intrig, besatta av vad som händer hela tiden, och de som premierar känslan, mer inriktade på att uppnå en viss stämning. Fraia hör givet till den senare kategorin, som inte vill veta svaren på förhand.

 

Omslaget använder tre papperslappar, med attribut av varsin månad: december, maj, augusti. Så berättas i tur och ordning om tre människoöden. Lena, som har gjort en bergsbestigning i Nepal med ödesdigra kroppsliga konsekvenser, Nilo som jobbar med en swimmingpool, och Nadia som samarbetar med en regissör för att sätta upp en pjäs om Krimkriget. Ja, samma krig som Tolstoj skrev om i sin novellsamling.

 

Lena har räddats från en svår expedition vid Mount Everest. Fraia berättar ingående om vedermödorna med att klättra i berg, ett ämne jag har begränsat tålamod med. Kvinnans monolog fylls dock med en form av osäkerhet som väcker intresset. Hon ser en dokumentärfilm och känner igen sin egen historia: regissören har helt sonika knyckt hennes berättelse. Om det här låter extremt kan jag upplysa att det är något som ofta händer, om än i mindre skala. Du säger något fyndigt, bara för att upptäcka att det senare sprids av andra, antingen att de skriver det i en bok eller säger det i ett sammanhang där du råkar höra det, och du tänker: ”varför tar andra åt sig äran av min idé?”

 

Och berget? Eftersom det här är litteratur undrar man kanske vad det har för symbolisk funktion. Berättaren görs till en tom behållare, den typ av ytliga äventyrare som man inbillar sig att dessa kicksökare är. Liksom, vad är grejen med att klättra i berg, det känns ungefär lika onödigt som att hoppa fallskärm eller bungyjump. Varför klättra på höjden när man kan klättra på djupen, i bildlig form?

 

Hennes berättelse pendlar mellan förnekelse och bekräftelse, och det görs oklart hur pålitlig hon är som berättare när hon konstant underminerar det hon säger. Något liknande sker i den andra novellen, om Nilo. Något har hänt med honom; han håller på att bli gammal, men han haltar på ett betänkligt sätt. En kompis har övergetts av sin hustru, men köpt ett hus och en bil som kompensation. Nya saker tillförs i historien, men klarhet uteblir. Här återberättas en barndom, ett försvinnande, ett Peru från 1980-talet, och trauman binds ihop med Lenas trauman.

 

I sista berättelsen är det Nadia som hjälper till med att sätta upp en pjäs som utgår från belägringen av Sevastopol. Den ska handla om konstnären Ivan Trunov, vars metod liknar det som Schweblin och Luiselli diskuterade, och kan ses som en illustration till Fraias stil. Trunov gjorde inga skisser, och målade utan någon förutbestämd plan i huvudet, ”vilket ger dem en annorlunda psykologisk dimension och gör tavlorna drömlikt tvetydiga.” Denna egenskap av drömlik tvetydighet gäller också för Fraias noveller, som är motsatsen till trivsamt lättsmälta betraktelser. Trunovs försvinnande kopplar ihop denna novell med främst den föregående, med motellgästens som kommer på avvägar – men också Lena från första novellen är en sådan tillspillogiven varelse.

 

Det tar sin tid att komma till rätta med hur Fraia skriver: det är ett tålmodigt arbete som långsamt mejslar fram en form. Hur denna form ser ut är något som du behöver upptäcka under resans gång, här räcker det med att säga att det är oförutsägbart och att den färdiga textskulpturen inte liknar det du förväntade dig. Helt enkelt därför att du tar vissa saker för givna. Du förväntar dig en viss typ av intrigmakeri, en viss typ av dramaturgisk kurva. Fraia släpper sådana ambitioner, och vill i stället utforska vad som sker när berättarna själva är osäkra på vad de berättar. Där skapas ett existentiellt tomrum, ett skarpt ögonblick som gör hela ens tillvaro instabil.

 

Då blir läsningen knepig, även om det är skrivet som ett slags reportage blir den skönlitterära kryddan stark och påtaglig. Det är stora anspråk att så tydligt skriva i Tolstojs fotspår, och det är en modig premiss som Fraia anger för sin bok, när han ersätter hans krigstema med ett trauma-tema. Det är långt ifrån lättläst – lite som att klättra i ett av de högre bergen, inbillar jag mig. Men det är också modigt av förlaget Tranan att ta sig an författarskap som detta: ”läsning från hela världen” lyder deras motto, och det är en bra påminnelse om att vi kan hitta alternativ till överflödet av anglosaxiskt översatt litteratur.