Död idyll och andra dikter, Eva Neander, Vendels förlag

Namnet Eva Neander torde inte vara obekant för den som följt den svenska 1900-talslitteraturen, även om hon saknades i Olsson/Algulins stora Litteraturens historia i Sverige som var min följeslagare när jag pluggade litteraturvetenskap på 90-talet (en bok som fick kritik för dålig representation och sedermera reviderades). Hon föddes 1922, hann ge ut ett par prosaböcker och endast en diktsamling innan hon begick självmord i februari 1950.

 

Den här debuten, Död idyll, ingår i den samlingsvolym som Vendels förlag nu ger ut, som också innehåller den postumt utgivna Lilla bror och lilla syster (minus prosatexter därifrån), samt nio dikter från Västgöta-Demokraten och Borås Tidning som tidigare inte utgetts i någon bok. Resultatet är en behändig bok, där också Staffan Söderblom bidrar med en kort minnestext och Johan Jönsson med en kommentar om främst det redaktionella arbetet.

 

Liksom med Norstedts imponerande böcker av Anna Greta Wide från i fjol kunde man med visst fog hävda att en renässans för Neander är att vänta. Men det är kanske lite för magert utfall. Död idyll är en bra diktsamling från 1947, även om den på gott och ont är tidsbunden. Främst i de rimmade dikterna, som oftast förhåller sig till två fyraradiga strofer med rim på varannan rad (lite som Emily Dickinson ofta gör). Det ter sig en smula käckt, något som inte enbart är Neanders fel:

 

Jag kan ej vara dej nära

i allt ditt övermod

men dina nätters ångest

finns i mitt eget blod

 

så drivs jag i redlös vaka

bort till din huvudgärd

och tigger sjukt att få dela

din trötta, älskade värld

 

Det är inte alls oävet. Mycket handlar om kärleksbesvikelser, om dödsångest som övergår i dödslängtan. Det blir till viss del kuslig läsning, speciellt när de jobbiga tankarna tvingas in i bundna verser. Självföraktet är en gäst som det är svårt att bli av med: hen vägrar lyssna på dina önskemål om att ta sitt pick och pack och gå. Ändå bjuder vi in självföraktet, och det gör Neander påfallande ofta i sina dikter. Hon smakar förtvivlan och spottar inte ut den. Hon går rakryggad men brusten. Hon ställs inför en nollpunkt i dessa dikter som strävar mot att uppnå någon slags definitiv hållpunkt.

 

Ungefär så här: ge mig något att hålla fast vid, även om det är något som förgör mig. Neanders dikter landar med hård kadens. I den postuma samlingen har rimmen till större del fått ge vika för ett flyktigare tilltal, som om den bundna formen är på väg att överge henne. Det är skrivet i denna transit, och det är en underdrift att spekulera i vad som kunde ha skett om hon inte hade övergett livet och poesin vid så ung ålder.

 

Samtidigt upptas hon i dessa sena dikter av en större oro, en starkare oro, i dikter som ofta frammanar en cell, för att illustrera det bildliga fångenskapet. Friheten är ännu mer inskränkt här, och det är lika naivt som det är bittert. Rimmen kan bli lite väl enkelt utförda: ”Syster, onda andar / plågar min själ / de vill mig inte väl / de vill mej slå ihjäl”.

 

Som helhet bildar dessa dikter om ångest, ensamhet, om oförmågan att kunna förlita sig på något varaktigt, en typisk bild av ”40-talsångesten”, som varit så väldokumenterad i historieskrivningen av svensk poesi. En dikt med titeln ”Episod” från de tidigare ej samlade dikterna visar tydligt både hur hon skriver och vad hon förmår:

 

Hon drog förbi mej

håglöst blek

med stjärnor

dem jag svek

i kränkande kontakt.

Men jag …

 

Vem friar mej

från dessa ögons

grå förakt.

 

Dikterna kan läsas som ständiga rop på hjälp. Det är klart att det är bra, i den givna formen. Men mer tänker jag på vad som kunde ha blivit. En tänkbar utveckling finns registrerad i dessa dikter.