Irenes tillstånd och andra formler, Niklas Qvarnström, Anti

Niklas Qvarnström kommer från framtiden med kärlek i hälarna … Fast det är inte enbart goda nyheter som han anländer med, i sin första diktsamling efter ett par minst sagt kufiska prosaböcker i bagaget. Irenes tillstånd och andra formler lyder titeln.

 

Låt oss rekapitulera. Fast, var börjar vi? Qvarnström gav för två år sedan ut en märklig skrift, Turba, som kallades ”en nittiotalsroman från framtiden”. Framtiden är också det modus som används här, och det är en metod som kan erinra om hur Johannes Helldén skriver sina böcker. Fast i hans fall är det som om tidsförloppet bara har förskjutits en aning, att han har katapultat sig in i den (o)vissa framtiden, och de dystopiska visioner som där undanhålls. Båda skriver från andra positioner än de gängse.

 

Är det här då en pendang till ”framtidsromanen”? Som underrubrik står: ”episka dikter”, något som i vår tid getts dubbel bestämning. Dels Homeros-ordet för berättande dikt, dels tonåringarnas ord för det som är storslaget (det Thåström kallar ”magnifikt”). Nu ska man kanske inte gå så långt som att kalla dikterna i den här samlingen storslagna: snarare är de lågmält resonerande.

 

Nedtonat och ändå livfullt, som i inledningsdiktens kanske omedvetna anrop på Bruno K. Öijers bildspråk: ”Det sägs att somliga hyresgäster / lämnar kylskåpsdörren på glänt / för att salladen är mörkrädd.” Den här typen av troper är ändå sparsamt utnyttjade i samlingen, som hellre lånar ett stillsamt berättande tonfall. Det är cerebralt, originellt, ibland mer än lovligt förbryllande. Turba övertar internet? (Metaverse håller på att ta över Facebook, så vem är jag att ifrågasätta?)

 

Vem är då Irene? Hon är diktjagets tvillingsyster. Eller, det är vad diktjaget inbillar sig. Det är inte helt klarlagt hur det ligger till, och detsamma gäller för en hel del i boken. Hon sägs leva på sydligare breddgrader, att hon disputerat, är polyamorös och behärskar ett piano med vätskefyllda strängar för att kunna spela Chopin baklänges.

 

Hon är också huvudperson i samlingens längsta dikt, ”Om en poet i anden”, där hon möter en handläggare från arbetsförmedlingen. Han har poetiska ambitioner, och ger ut anonyma dikter som erhåller allsköns priser och översätts till 72 språk. Är det Tomas Tranströmer som avses, den blide och anonyme poeten som översatts till i skrivande stund typ exakt lika många språk? Han som förresten arbetade som psykolog i statens tjänst för att samtala med unga brottslingar?

 

Men det kan lika gärna vara nyss nämnde Öijer som avses, då det metaforiska bildspråket återigen tangerar dennes mörkermarinerade värld: ”Viljan satt i träden runtomkring och vinkade. / Han hade till och med offrat svaret på / hur hennes blygdläppar särades / på melankolins altare”.  

 

Allt kan ifrågasättas i de här dikterna. Det kan bli instängt och kalkylerat. Qvarnström har en känsla för musik, som återkommer genom dikterna, och behåller ett teoretiskt anslag. Det skapar en drömsk atmosfär. Vissa dikter, som ”Om en stad under sig själv” kan ge intryck av att poeten har umgåtts en del med en viss herre under namnet Borges. Den drömska atmosfären kan te sig lockande, men ändå …

 

Ändå blir jag inte helt övertygad av vare sig helheten eller de enskilda delarna. Samlingen består av tio dikter som både hänger ihop och bildar egna enheter. Stilen är utpräglat litterär. Vad betyder då det? Tja, för mig blir dikterna sterila, men jag är inte helt säker på att Qvarnströms uppsåt är något annat än just detta. Sterila som i en illustration av vår samtids sterila förhållande till kultur.

 

Den för mig mest suggestiva dikten heter ”Om hur det skulle gå”, som handlar om en filmvisning som avbryts när filmremsan går av. Det får avgörande effekter på kommande skeenden:

 

Redan dagen efter att filmremsan gått av

försvann delar av publiken.

Deras kroppar hittades aldrig.

 

Ytterligare en dag senare

försvann ännu några;

inom en vecka var de borta allihop.

 

Dikten formar sig till en allegori över det obeständiga i tillvaron. Till hjälp tar man matematikern Hugh Everetts flervärldstolkning, som är ett återkommande begrepp i samlingen. Blir man klok på dess funktion? Nja, men allt som får mig att googla fram obskyra matematiker är väl av godo, antar jag. Och den avslutande dikten, ”Om döden”, frambesvärjer ett mindre ansträngt tonfall, och bildar ett mer personligt hållet requiem än de tidigare dikternas övningar i att vara melankoliskt svår.  

 

Qvarnström arbetar frenetiskt med symboler, liknelser och förbindelser, och upprättar korrespondenser mellan olika apokryfiska källor som samsas med det autentiska. Internet är viktigt, men börjar likna en kyrkogård. Därav framtidsperspektivet med en värld i ett skede av avveckling, och jag vet att Ines Uusmann hade mer rätt än fel när hon 1996 sa att internet bara var en fluga. I framtiden kommer vi att ägna oss åt annat.