Bättre lycka, Daniel Olsson, Tallbergs förlag

Klädd i en blå onepiece rör sig Sälen genom tillvaron. Klädseln är otidsenlig, men så är också karaktären själv, med svårigheter att anpassa sig. Det handlar om kärlek, om att vara ung vuxen men känna sig för gammal, vara orolig för att tiden bara går medan man letar efter någon att bli förälskad i, någon att ha en varaktig relation med, när tinderdejterna bara blir misslyckanden.

 

Sådana är förutsättningarna i Daniel Olssons seriebok Bättre lycka. Det är en välfunnen titel för en samling betraktelser, försedda med titlar som blinkar halvt ironiskt mot läsaren. Det är korta strippar som ofta utmynnar i ett ”jaha, var det inte mer än så?” Hos karaktären Sälen alltså: för läsaren finns det en hel del mer att inhämta.

 

Inte alltid, kanske. I några av fallen rör sig Olsson farligt nära det poänglösa, men det är å andra sidan förbannelsen med formatet. Detsamma gäller en del andra format som utnyttjar sekvenser, såsom till exempel krönikan: säg den krönikör som inte då och då kör fast i slentrian eller i onödig repetition. Det finns en pigghet i hur Olsson tar sig an ett ganska utslitet ämne – alltså hur man åldras med obehag.

 

Det handlar också om det svåra i att bara vara vid liv, om att känna sig utanför. Olssons serie kvalar nog in som ”ung vuxen”-litteratur, och det är svårt även för en ”gammal vuxen” att motstå charmen i teckningarna, som samspelar fint med berättelserna som formas av texterna. Det finns som sagt en ironi i hur Olsson behandlar kärlekstemat, men det är en ironi som inte kyls ned av cynism eller uppgivenhet.

 

Ambivalensen visar sig när Sälen säger: ”Ikväll ska jag hitta mitt framtida ex”, och blir nästan lika storslaget pessimistisk som när Nick Cave i låten ”Do You Love Me?” sjunger ”I knew before I met her that I would lose her”. Olssons säl är aningen muntrare, men det hindrar honom inte från att falla för olika frestelser: droger och alkohol främst. Men också ”sex & sånt”, som det lite vårdslöst heter. Det blir en del sex, ja, men detta skildras inte så lite neurotiskt. Lite Amy Winehouse förmår inte lyfta vår stackars protagonist från misären.

 

I sanningens namn är det nog lika ofta fyndigt som poänglöst, men det borgar för en ojämn samling. Framför allt framstår Sälen som så oerhört mänsklig, så sårbar, så lik oss alla i vår strävan efter något som kan göra livet uthärdligt. Ångesten kommer vi inte undan. Så kan Sälen inte undgå att känna sig för gammal, för fel, för ute, för förfelad, etc. Han försöker desperat hänga med i den utveckling omgivningen visar. Men varför? kan man inte låta bli att undra. Någon gång kan jag också önska att det fanns något mer pardonlöst över serierna, att de anpassar sig för mycket och blir för intresserade av att infria ens förväntningar och för ängslig med att skapa tillfällen till igenkänning.

 

Det är en seriebok som befinner sig i ett mittemellanläge: man känner sig både utanför och innanför de våndor som Sälen gestaltar. Så här ömtåligt kan livet vara, visar Olsson, och det är gott nog. Den karaktär han har valt för att gestalta sina innersta tankar är lika välfunnen som titeln, och han (den?) blir en ledsagare för oss, kanske något som kan kallas både varnande exempel och förebild.