Vox amoris, Eva-Stina Byggmästar, Marginal

I den svenskspråkiga lyriken har Eva-Stina Byggmästar mutat in ett eget område, med dikter som under 2000-talet kulminerat i en slags bångstyrig idyll. Så här bra får man väl inte ha det? Så har nog hennes dikter tolkats som bärare av något mörkt som har liksom sytts in i de ljusa ordklädnaderna. Att det ljusljusa slagit över och blivit hotfullt och ominöst – som om den lycka dikterna gestaltat bara måste hysa sinistra undertoner. För annars skulle det bara vara provocerande och enerverande att demonstrera sin glädje så ansvarslöst.

 

Fan vet. På omslaget till den nya diktsamlingen Vox amoris står ett par i folkdräkt och kysser varandra. Två kvinnor i en samkönad kyss: dikterna berättar också kärlekshistorien mellan två kvinnor, och det är som väntat idylliskt tecknat. Titeln ska förstås utläsas som ”kärlekens röst”.

 

Fast vänta nu. Egentligen visar omslagsfotot något mer än en ömsesidig kyss. Båda kvinnorna knyter sina nävar. Kan det vara så att samtycket utmanas av den högra kvinnans försvarande hand, och den vänstra kvinnans hotfullt greppande hand mot kvinnans överdel?

 

Tänkbart, men inte helt givet. Dikterna rör sig över liknande marker. Det porlar i vanlig ordning om språket, och Byggmästar har en osviklig förmåga att göra sällheten taktil och kännbar för läsaren. Dikterna illustrerar olika slags spel, olika riter, där schack utgör en av komponenterna, och kartan en annan. Kärleken blir en metod för att testa olika modeller. Antingen det här eller det där. Det finns en frihet i hur den lesbiska kärleken tillåts uttrycka sig så oförblommerat, speciellt om man betänker en historisk kontext där den samkönade kärleken kallats ”the love that dare not speak its name”. Här vågar den yttra sig.

Och den yttrar sig oförsiktigt och kaxigt, men inte fräckt. Kärleken blir i samverkan med poesin en möjlig hemkomst för diktjaget, och här finns kärleksförklaringar som är så vackra att de nästan ter sig omöjliga att förverkliga: ”blev hon mitt pojkflickskap – / dubbla frågor dubbla svar hon tas aldrig för given / hon är molnfria nätter över havet och stjärnhimlen / i underjorden hon är grundackordet hon är virvlar / hon är fingertopparna som spelar den bort tonande / pianomusiken som närmar sig trånsjukt / i ett cirkelresonemang”.

 

Det är en dikt som är både enkel och svår. Kanske det helt enkelt är dikt som ska läsas och inte analyseras, utan bara upplevas på sina egna villkor. Det är en saga i folkdräkt, en arkadisk reträtt från en vettlös samtid. Regression? Ja, fast i så fall en regression som bär på den utvecklingspotential som enligt psykologin är förutsättningen för tillbakagången: att vi tar ett steg bakåt för att förbereda ett större steg framåt.

 

Brunstiga kor och hästar ackompanjerar kärleksparet när de hånglar upp varandra. Jag tvekar inte att följa både det idylliska och bångstyriga i dessa muntert skrivna dikter, som ändå inte blundar för att det som gör så himmelskt gott också gör så fruktansvärt ont.