att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 feb. 2019

Jag glömmer ingen, Gunvor Hofmo, översättning Eva Runefelt och Staffan Söderbrlom, Norstedts; Innan april, Morten Chemnitz, översättning Mats O. Svensson, Chromata; Omina, Naja Marie Aidt & Mette Moestrup, översättning Jonas Rasmussen, Ellerströms


Glädjande nog utkommer en rätt betydande del skandinavisk poesi i svensk översättning. Bland tillskotten finns norska klassikern Gunvor Hofmo, och de danska samtidspoeterna Morten Chemnitz, Naja Marie Aidt och Mette Moestrup.  

I den norska 1900-talspoesin intar Gunvor Hofmo (1921-1995) en särställning. Hon debuterade strax efter andra världskriget, och visade en värld slagen i spillror. Sedan tillbringade hon drygt tjugo år på mentalsjukhus, men skulle återkomma med flertalet diktsamlingar. Nu finns ett fint urval, Jag glömmer ingen, som påminner om denna ovärderliga poet.

I dikterna är dödsnärvaron lika påtaglig som gudsfrånvaron. Följden blir en sällsam religiös diktning, som upprättar en balans mellan hopplöshet och förtröstan. Inte bara den själsliga oron fångas av pregnanta bilder, utan även miljön är delaktig i en levandegjord dikt: ”Också gatorna stillnar under / det lätta trycket / av dimmans sköterskehänder”.

Det tidlösa förstärks av Hofmos nästan naiva språk, som aldrig får mig att tvivla på äktheten, att dikterna är ett svar på en bokstavlig fråga om liv eller död. Här finns en påtaglig smärta, gestaltad av en kamp för oberoende från allt som tynger individen.   

Dessa dikter om sömnlöshet, sorg, ensamhet, oro och lönlös längtan är lyhört översatta av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Det är en bok som representeras av ett urval från tjugo böcker och femton efterlämnade dikter, och ändå känns frustrerande kort.

Vi har översköljts av en dansk poesivåg de senaste fem-sex åren, och bland de färgstarka poeterna hör Morten Chemnitz till de mer försynta. Han representerades med nio dikter i översättningsantologin Nervsystem som utkom 2015, men först nu finns debuten Innan april tillgänglig på svenska, tack vare Mats O. Svenssons försorg.


Det är frågan om impressionistiska intryck, som förlitar sig på upprepningar av nyckelbegrepp som solen och den blå färgen, isen och träden. Ord som förs ihop visar inre samband och bildar en egenartad värld. Det är beskrivning av ett tillstånd snarare än en sammanhängande berättelse, en slags mönsteranpassad dikt.

Här blir sambanden synliga när orden sammanställs, och senvåren tinar fram: ”De blanka grenarna i trädet på hörnet är blanka av vintermorgonens fukt. I det blå och med lite av solen över sig. Framför vintern med vintern.” Ja, den gör inte mycket väsen av sig, denna dikt, men gör intryck ändå – med hjälp av sina snillrika kompletteringar och subtila förskjutningar av en verklighet som vi lätt känner igen.   

Några andra danskar som svenska läsare sedan tidigare kunnat stifta bekantskap med är Naja Marie Aidt och Mette Moestrup. Deras gemensamt skrivna Omina är fyndig, originell, intelligent – och slagfärdig.

Om man vill kan man ta reda på vem som skrivit vad i deras brevsvar till varandra, men det är oviktigt. Jag läser det hellre som en växelskriven dikt, utifrån en samsyn kring hur livet ska levas. De kommenterar och ger respons, ingjuter mod och kurage: ”du bar ditt mod / ditt högmod / som tiara och övervåld / bygger bo i din hjärna”.

Det handlar i denna korta bok om att leva annorlunda, i samklang med de utmaningar man ställs inför. Här finns en uppmaning att hålla huvudet högt, som amazonerna. Det är en form av aktivistisk dikt, som blir inspirerande och uppfordrande.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/2 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar