En bok om Svenska Akademiens 1900-tal, hur
spännande kan det bli? Faktiskt har det blivit en fängslande berättelse om
plikt och arbetsmoral, och den ligger helt rätt i tiden dessutom.
Det är en bok som
knappast kunde ha fått bättre tajmning, efter det senaste årets enorma
mediepådrag mot Svenska Akademien. Då släpps boken Svenska Akademiens modernisering 1913-1977, där Per Rydén och Jenny
Westerström turas om att skriva om de fyra ständiga sekreterare som i hög grad
bidrog till att Akademien både överlevde och fick större inflytande än tidigare.
När den på många
sätt tyranniske Carl David af Wirsén dog 1912 blev det dags för förnyelse.
Rydén kallar det för ”avwirsénifieringen” när man äntligen kunde bereda plats
åt en annan typ av ledamöter, och nya estetiska ideal. Dock ska vi påminna oss
om att Wirsén på två sätt faktiskt räddade Akademien från något som såg ut att
leda mot dess upplösning i slutet av 1800-talet.
Det ena var att han
skyndsamt såg till att arbetet med Ordboken fortskred, efter att ha legat i
träda. Det andra var att han roffade åt sig Nobelpriset i litteratur, trots att
det lika gärna kunde ha gått till någon annan akademi (Kungliga Vitterhetsakademin,
till exempel). Opinionen var starkt emot att Svenska Akademien skulle dela ut
Nobelpriset, både bland ledamöterna och i pressen, då det ansågs hota den
svenska litteraturens ställning till förmån för den utländska.
De fyra
sekreterarna som är under lupp i denna studie är samtliga diktare, och till
nymodigheterna under 1900-talet är att det är just diktare, poeter och
författare, som profilerat sig bland ledamöterna. Det är då Erik Axel
Karlfeldt, Per Hallström, Anders Österling, samt Karl Ragnar Gierow.
Boken är stundtals
lika spännande att följa som en Netflix-serie, med alla intriger och allt maktspel
bakom ridån, speciellt när det gäller hur Nobelpristagarna utses. Till det
dramatiska bidrar formatet, då varje sekreterares presentation är lika lång som
en hel säsong av valfri tv-serie. Bråk sinsemellan ledamöterna och vägran att
infinna sig på torsdagsmötena är ingen ny företeelse, och inte heller glappet
till pressen eller det ansvarslösa förhållandet till sekretessen.
Två saker är
slående. Dels hur hårt många av sekreterarna faktiskt arbetade, med långa
presentationstexter om Nobelpriskandidaterna och även minnesteckningar av forna
ledamöter. Och dels hur skickligt de navigerar genom de konflikter som ständigt
uppstår. Den typen av konsiliant konflikthantering önskar man ju att de
nuvarande stackars ledamöterna ägde.
Där imponerar den
flitige Österling mest. Han skulle hinna med hela 62 år i Akademien, och dog 97
år gammal, utan att under sin långa tjänstgöring ha drabbats av något mer
allvarligt än en ynka förkylning. Men alla verkar ha prioriterat plikten hårt.
Det här är ju en
bok som man nog får vara mer än lovligt specialintresserad av för att till
fullo uppskatta. Men ambitionen är lovvärd, och både Rydén och Westerström har
minst sagt gjort sekreterarna rättvisa. Även om jag imponeras storligen av
Österling är det kanske Gierow som blir favoriten, inte bara för de coola
solglasögon han tog betäckning under när han på 70-talet presenterade
litteraturpristagaren i tv, utan också för hans föredömliga blygsamhet.
Den blygsamheten
ser jag som ett viktigt bidrag till oss nutidsmänniskor. I den här boken finns
fyra starka exempel på intelligenta människor som underordnar sig sin
befattning. Endast då kan ett genuint konstruktivt arbete genomföras.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 19/2 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar