att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 feb. 2019

Svenska Akademiens modernisering 1913-1977. Under Karlfeldts, Hallströms, Österlings & Gierows tid, Per Rydén & Jenny Westerström, Carlssons


En bok om Svenska Akademiens 1900-tal, hur spännande kan det bli? Faktiskt har det blivit en fängslande berättelse om plikt och arbetsmoral, och den ligger helt rätt i tiden dessutom.

Det är en bok som knappast kunde ha fått bättre tajmning, efter det senaste årets enorma mediepådrag mot Svenska Akademien. Då släpps boken Svenska Akademiens modernisering 1913-1977, där Per Rydén och Jenny Westerström turas om att skriva om de fyra ständiga sekreterare som i hög grad bidrog till att Akademien både överlevde och fick större inflytande än tidigare.


När den på många sätt tyranniske Carl David af Wirsén dog 1912 blev det dags för förnyelse. Rydén kallar det för ”avwirsénifieringen” när man äntligen kunde bereda plats åt en annan typ av ledamöter, och nya estetiska ideal. Dock ska vi påminna oss om att Wirsén på två sätt faktiskt räddade Akademien från något som såg ut att leda mot dess upplösning i slutet av 1800-talet.

Det ena var att han skyndsamt såg till att arbetet med Ordboken fortskred, efter att ha legat i träda. Det andra var att han roffade åt sig Nobelpriset i litteratur, trots att det lika gärna kunde ha gått till någon annan akademi (Kungliga Vitterhetsakademin, till exempel). Opinionen var starkt emot att Svenska Akademien skulle dela ut Nobelpriset, både bland ledamöterna och i pressen, då det ansågs hota den svenska litteraturens ställning till förmån för den utländska.

De fyra sekreterarna som är under lupp i denna studie är samtliga diktare, och till nymodigheterna under 1900-talet är att det är just diktare, poeter och författare, som profilerat sig bland ledamöterna. Det är då Erik Axel Karlfeldt, Per Hallström, Anders Österling, samt Karl Ragnar Gierow.

Boken är stundtals lika spännande att följa som en Netflix-serie, med alla intriger och allt maktspel bakom ridån, speciellt när det gäller hur Nobelpristagarna utses. Till det dramatiska bidrar formatet, då varje sekreterares presentation är lika lång som en hel säsong av valfri tv-serie. Bråk sinsemellan ledamöterna och vägran att infinna sig på torsdagsmötena är ingen ny företeelse, och inte heller glappet till pressen eller det ansvarslösa förhållandet till sekretessen.

Två saker är slående. Dels hur hårt många av sekreterarna faktiskt arbetade, med långa presentationstexter om Nobelpriskandidaterna och även minnesteckningar av forna ledamöter. Och dels hur skickligt de navigerar genom de konflikter som ständigt uppstår. Den typen av konsiliant konflikthantering önskar man ju att de nuvarande stackars ledamöterna ägde.

Där imponerar den flitige Österling mest. Han skulle hinna med hela 62 år i Akademien, och dog 97 år gammal, utan att under sin långa tjänstgöring ha drabbats av något mer allvarligt än en ynka förkylning. Men alla verkar ha prioriterat plikten hårt.

Det här är ju en bok som man nog får vara mer än lovligt specialintresserad av för att till fullo uppskatta. Men ambitionen är lovvärd, och både Rydén och Westerström har minst sagt gjort sekreterarna rättvisa. Även om jag imponeras storligen av Österling är det kanske Gierow som blir favoriten, inte bara för de coola solglasögon han tog betäckning under när han på 70-talet presenterade litteraturpristagaren i tv, utan också för hans föredömliga blygsamhet.

Den blygsamheten ser jag som ett viktigt bidrag till oss nutidsmänniskor. I den här boken finns fyra starka exempel på intelligenta människor som underordnar sig sin befattning. Endast då kan ett genuint konstruktivt arbete genomföras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/2 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar