att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 aug. 2018

Dikter, John Ahsbery, översättning Tommy Olofsson, Vasilis Papageorgiou, Göran Printz-Påhlson och Ragnar Strömberg, Natur & Kultur


I John Ashberys dikter finns ett tilltal som är både behärskat och besvärligt, både självbiografiskt och mystifierande. Det är lika intelligent som det är känslomässigt, och ibland rentav förtröstansfullt.

I den amerikanska 1900-talspoesin träter två skolor med varandra. Dels den öppet självbiografiskt bekännande skolan, representerad av exempelvis John Berryman och Anne Sexton, och dels den mer distanserat berättande skolan, representerad av exempelvis Elizabeth Bishop och Wallace Stevens. Vilken man föredrar är en smaksak: stor poesi lyckas för den delen överskrida gränser, och befinner sig oftast i båda lägren.


Till de riktigt stora poeterna hör John Ashbery (1927-2017), och det är inte helt lätt att säga att han skriver antingen självbiografiskt eller distanserat opersonligt. Nu kan man läsa ett generöst urval på svenska ur tretton av hans diktsamlingar i boken Dikter, med fyra olika översättare.

Ibland kan Ashbery låta chockerande avslöjande, ibland bara tillkrånglat kryptisk. Han blandar också tankeskärpa med att tillåta sig vara disträ – något som kan uppfattas charmigt, eller störande. Här finns en blandning även av tankedikt och upplevelsedikt, där det är lika mycket känsla som förnuft.

De mest spännande resorna är de som företas inombords – in i det egna psyket, som utforskas utan att det blir för självbiografiskt. Den form av behärskning Ashbery odlar är nog det som fått många av dikterna att åldras med behag (de äldsta är från 50-talet). För det är en behärskning som unnar sig diskreta inblickar i ett psyke.

Som han skriver i den långa dikten ”Skridskoåkarna”: ”Allt ändar i ett leende någonstans. / Anteckningar att göra om allt detta / och du kan se i mörkret, till vilket natten / utgör en fortsättning av din extas och din förskräckelse.”

Det är just de långa dikterna som är något av Ashberys signum, och det är imponerande hur han lyckas behålla koncentrationen genom flera hundra rader. Även om översättarna generellt har gjort ett gott jobb blir det svenska idiomet ibland något för högstämt litterärt. Att läsa Ahsbery i original innebär ofta en häpnad över hur talspråklig han låter. Den som bäst fångar detta svåröversatta tilltal är Ragnar Strömberg, som översatt den långa ”En våg”.

Något annat som kännetecknar dikterna är att Ashbery är lärd utan att känna sig nödgad att docera. På så sätt kan han påminna om en Lars Gustafsson på sitt mest uppsluppna humör, där det finns utrymme för ett och annat lågmält skratt. Inte för att Ahsbery alltid är munter. Dock finns en förtröstan här, som visar att hur tryckande omständigheterna än är finns det något som tar hand om oss: ”att somna före kvällen och sova långt in på natten / Som alltid lirkar ut oss, slätar ut vår oro och stoppar oss i säng igen.”

Som helhet är det lite snålt att urval gjorts från endast fem böcker från Ahsberys sista trettio produktiva år. Jag hade gärna läst fler av de riktigt starka dikterna därifrån. Å andra sidan innehåller denna tjocka bok så många av hans fina långa dikter att det är synd att klaga.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/8 2018)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar