En fjortonårig tjej
mobbas och blir utsatt för övergrepp. Vad hon gör? Kallar på Djävulen och
förvandlas till Medusa, hon som med sin blick förvandlar fiender till sten. Det
sker i sonettkransen Djävulssonetterna,
anonymt utgiven. Sällan har hämnden varit så här ljuv.
Ända sedan Charles
Baudelaires Det ondas blommor för
drygt 150 år sedan har det funnits en tradition som hyllar det omstörtande och
som gärna skitar ned det sköna. I den här boken kan det se ut så här: ”Låt
ormlikt slingor slingra sig som fan. / Ge håret kobrakörtlar enligt skiss. /
Träd fram, jag är ditt främsta fan för fan! / Nu duger bara djävulusiskt piss
…”
Det är måhända inte
lika formfulländat som hos Baudelaire, men det är ibland åtminstone lika roligt
att läsa den här boken, även om man får ha överseende med en och annan
vulgaritet. Poesin tål sådana här upptåg, speciellt när författaren
(författarna?) låter ord från sonetterna spridas över boksidan i ett appendix
där fragmenten skapar nya kontaktytor för en originell poesi av det magstarka
slaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.