att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 aug. 2018

Stå fast; Ta ställning för ett meningsfullt liv, Svend Brinkmann, översättning Ninni Holmqvist, Norstedts


Självhjälpsböckerna är inget nytt fenomen. Redan de gamla grekerna … Men det var ändå lite roligare på den tiden: inte lika egocentriskt som nu åtminstone. En som lackat ur på de positiva tongångarna är danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann, som skrivit en handfull böcker som kan ses som en reaktion på de populära böckerna som ska lära oss … tja, ta hand om oss själva, ungefär.

Ett par av hans böcker har översatts till svenska, och jag letade upp Stå fast (på svenska 2015) och Ta ställning för ett meningsfullt liv (på svenska 2017). Efter att ha läst Thomas Eriksons Omgiven av idioter kanske jag behövde det här som en motvikt. För det här är ändå ett alternativ, där Brinkmann försöker ge perspektiv och nyans till den ensidiga medicin som lanseras av populistiska böcker.


Det här är då en motståndsrörelse. Främst Stå fast är skriven i den andan, där Brinkmann med sardoniskt leende i mungipan leker Farbror Tvärtom. Hans metod innebär att man bejakar nejet, att man tillåter sig gnälla, och kort sagt att man slutar att känna efter så förbannat mycket. Brinkmann byter ut positivt tänkande mot negativt tänkande. Alltihop givetvis mycket tilltalande för den surgubbe jag varit sedan typ femårsåldern. Eller, som jag brukar säga när någon frågar om glaset är halvfullt eller halvtomt: jag ser inte ens glaset … 

Många av hans råd är lätta att ta till sig. Att ”stå fast” betyder att uppskatta sina rötter. ”Sitt still i båten”, minns jag var rådet jag fick som relativt ny lärare av den mest rutinerade, när det vankades oro på skolan. Det är faktiskt det bästa man kan göra: förr eller senare blir det ändå helt okej.  

Att tänka tvärtom kan vara det enda som räddar oss. En hel generation har ju blivit intutade att du har alla möjligheter, att alla dina drömmar kan förverkligas. Det är bara bluff. Med den antika stoicismen som mall går Brinkmann till storms mot den moderna uppfattningen att man ska satsa på sig själv, att man ska ”förverkliga” sig själv, och kanske också ”hitta” sig själv.

För en pessimist är det här som sagt enbart goda nyheter. En markant skillnad mellan Brinkmann och de charlataner som han invänder mot – Erikson är bara en av många – är att han utgår ifrån namngivna forskare, medan de lutar sig mot anonym forskning. Att säga att det därmed blir mer auktoritärt och trovärdigt är förstås en underdrift. Den typ av självhjälpsböcker som han kritiserar odlar en hejaklackskultur (fråga mig vad som händer om du kritiserar den). Brinkmann visar att positivismen leder till depression. För vad händer när man söker efter mening, och bara hittar tomhet?

Det som Brinkmann då predikar är balans: man kan inte förlita sig på en ensam teori, hur gullig eller attraktiv den än är. Han visar indirekt att det enda förhållningssättet är mångfald, att låna idéer från olika håll. Det blir eklektiskt, men så måste livet kanske levas.

Nu saknar inte Brinkmanns tankar brister. Ibland raljerar han, ibland är han motsägelsefull. Nåväl, inskärper han trotsigt, det ingår i konceptet: här är det tillåtet att tvivla, att vara skeptisk, och det ska finnas utrymme för paradoxer. Låt gå för det: det är ofta i paradoxerna sanningen frodas. Filosofin är tvivlandets konst.

Det visar han tydligt i Ta ställning för ett meningsfullt liv, som inte är lika polemiskt skriven. Där Stå fast utgick från sju behändiga pragmatiska råd är Ta ställning en guide som tar sitt avstamp i tio filosofiska begrepp, där varsin filosof med ett citat ger en ingång till en kortfattad diskussion. Eftersom han klagar på att det finns så få kvinnliga filosofer är jag lite besviken att han missar chansen att byta ut någon av gubbarna mot kanske Simone Weil eller Simone de Beauvoir.

I den här nyare boken kritiserar han vår instrumentella syn på allt: om allt görs i avsikten att det ska ha ett uttalat syfte, nyttan, och oftast att vara till gagn för oss själva, blir vi i slutändan bara besvikna. Hans motmedel är att förminska sig själv. Ja, hans väg går från självinsikt till självutsikt: det är inte inom dig svaren finns, utan i det yttre. (Här går han visserligen i polemik mot en av sina idoler, Marcus Aurelius, som anbefallde att man sökte svaren inom  sig själv …) Litteratur läser man för att lära sig tvivla.

Här blir Brinkmann mindre skojfrisk. Jag kan beklaga att analyserna är i grundaste laget, när han gör sina hastiga nedslag i ämnen som egentligen inte är lika självklara som han låter oss tro i sina presentationer. Hans begrepp, exempelvis Värdigheten, Sanningen, Ansvaret och Förlåtelsen är ju så svåra att de förtjänar varsin bok. I stället fungerar hans bok väl som en uppmuntran att själv läsa vidare: den som inte läst Nietzsche tidigare, borde skyndsamt ta sig an hans böcker efter att ha läst det här, och själv vill jag gärna börja läsa Derrida efter den här korta presentationen.

Det blir också väl opersonligt, väl neutralt. Tycker jag, tills han med ord och inga visor visar vad han tycker om samtida politikers försök att se individers värde endast i instrumentella termer, apropå en tidigare dansk regerings poängsättning av invandrare, utifrån saker som utbildningsnivå och språkkunskap: ”Människan är ingen resurs på samma sätt som olja eller järnmalm, som ska utnyttjas och optimeras så mycket som möjligt. Människan är en autonom varelse som besitter värdighet, och hon bör därför aldrig reduceras till att enbart bli ett medel, ett instrument eller en resurs.” 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar