Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

22 aug. 2011

Min kamp, Karl Ove Knausgård

Bernur läser Min kamp i Berlin, vid minnesmärket för judeutrotningen: vad kan vara mer symboliskt?

Eftersom Karl Ove Knausgård blivit så hyllad i Norge och Sverige för sin romanserie Min kamp är det först efter stor tvekan jag börjar läsa. Det som ser ut att vara bra för mig är sällan det, så jag stålsätter mig, medveten om att det inte finns något så opålitligt som bokläsares smak: där finns en ängslighet över att tycka rätt, som får mycket av den litteratur som blir mest hyllad att efter en kort tid ge ett helt bedagat intryck.

Så lyssnar jag på Knausgårds sommarprogram, som till största del handlar om den olyckliga dagen i Norge 22 juli i år, med bombningen i centrala Oslo och massakern på ungdomar på Utøya. Med en röst som pendlar sävligheten och koncentrationen rör han sig i cirklar kring problemet, och med samma pendling skriver han i sin monumentala roman, vars första installation jag alltså har läst.

Tidigt demonstrerar han vad han är ute efter: ”Att förstå världen är att ställa sig på ett bestämt avstånd till den.” Så enkelt, så självklart, så definitivt. Men någon måste påpeka det! Och jag gillar hur Knausgård genom hela boken är så där kategoriskt självklar, samtidigt som han hela tiden är känslig för nyanser och tvivel. Det finns en märklig tyngd i allt han säger. Ja visst, det har jag ofta tänkt: det rätta avståndet.

Bra litteratur ska vara en utmaning. Den har en förvandlande kraft, en förmåga att hjälpa dig fram till något, en ny världsuppfattning. Och det gör ont att överge de trygga åsikterna, det gör ont att sluta tro på något som du inte behöver ifrågasätta, för du har vetat det så länge, att det har cementerats. Knausgårds bok handlar här i första delen mest om tonårsperioden, och så dråpslaget, som ändå är ett förväntat dråpslag, då fadern dör.

Nyfiken och ödmjuk och megaloman: så kanske Knausgård bäst ska sammanfattas. Han skriver som ett barn: ohämmat, kaxigt, men som sagt med tvivlets hårda pekpinne ständigt pickande på sin axel. Det är också en skicklig utforskning av själva romanbegreppet, där självbiografin ibland skapar sina egna rökridåer, och ibland skingrar dem, förklarar allt i ett skarpt ljus, som lyser upp och lyfter fram ett förflutet detaljerat . Likheten med Proust är nästan löjligt uppenbar, och Knausgård kan liksom inte låta bli att nämna hans stora projekt, och även här är musiken och minnet och åtrån stora inslag. Liksom Proust utnyttjar Knausgård romanformen som en tillåtande och öppen genre, där han reflekterar, och lyfter in essän, och uttrycker sig med starka åsikter, som den att författare med en stark stil ofta skriver svaga böcker (det är en uppfattning som är helt (o)sann, skulle jag säga). När han bosätter sig i Stockholm väljer han mellan två olika vägar, precis som berättaren gör i Prousts första volym. På ett sätt skriver han i stor vördnad för Proust, på ett annat i fejd med honom.

Knausgårds otillräcklighet kompenseras med det här stora projektet: sex delar ska det bli, där den försenade sjätte delen lär vara på väg. En kamp? Ja, en prestation är det i vilket fall. Det är otåligt skrivet, i furiöst tempo. Uppväxten är den vanliga, med den obligatoriska upptäckten att vara annorlunda. Han bildar ett band, de misslyckas, han träffar tjejer, lyckas bättre där, men fortfarande på ett lite valhänt sätt.

Som läsare kan jag på ett plan förstå exakt vad han gör, hur infernaliskt manipulativ han är: han lockar med detaljer, för att ge minnet en kontur, men jag förstår också hur mycket som är resultatet av efterhandskonstruktioner, att hans skrivande är en aktiv handling, att han minst av allt är en passiv sensor som uppfångar signaler från det förflutna. Världen laddas med innebörd och symbolik, allt skrivet på en böljande, betvingande prosa, ibland maklig (en krusning), ibland pulserande (stormig) – alltid med skärpan rätt inställd.

För tonåringen är succé och fiasko tvillingar. Skickligt återger han tonåringens pendling mellan salighet och misär, mellan upphöjdheten och förödmjukelsen. En nyårsaftonsskildring innehåller stor grovkornig komik, där han och kompisen Jan Vidar blir som luffarna i Becketts I väntan på Godot, med snörök och förfrusna fötter som sällskap.

Det är inte heller svårt att dela Knausgårds förtjusning i själva skrivögonblicket, att han upplever en extatisk känsla när han skriver. Därför blir hans Min kamp också en vittnesbörd om lyckan i skrivandet. Men allra mest kanske det handlar om hyperkänsligheten, om hur intryck kan registeras. Men i stället för att säga att det är exceptionellt kanske man hellre borde säga att det borde vara så här – jämt. Att vi blivit helt bedövade, helt blasé, när vi i stället borde lyfta våra nedtyngda själar, vara mer tacksamma och ödmjuka inför det liv vi har, och inte underskatta det som vi gör av ren slentrian; sådant gör att jag inte tvekar ett dugg att utse Min kamp till en av de mest religiösa upplevelser jag har haft av läsning.

11 kommentarer:

  1. Jag har inte läst mer än inledningen av Min kamp del 1 men det var en mycket suggestiv inledning. Han börjar med slutet; kampen är över, hjärtat har slutat slå. Och samtidigt finns det något slags driv framåt i inledningen.
    Har även bläddrat i Min kamp del 2 och funnit avsnitt som varit fascinerande, främst dialogerna med Geir. Jag är såklart imponerad över projektet, kan man vara något annat?, men känner samtidigt ett visst motstånd som inte bara har med bokens omfång att göra.
    Jag tar hemskt gärna del av dina tankar och hoppas att du återkommer när du läst fler delar.

    SvaraRadera
  2. Det är möjligt att jag följer den här serien som pocket, dels av ren snålhet, men också för att det är behändiga böcker att ha med sig, när de nu är så tjocka, och inte så tunga i bagaget.
    Jag håller med, och är nyfiken på hur han har burit sig åt, för att skapa det där suget, det där drivet, som var mycket påtagligt också i hans sommarprogram, ett sätt att berätta som är väldigt STARKT, och samtidigt milt.

    SvaraRadera
  3. Jag tänker på det där inledande raderna i Min kamp del 1 och jag tänker på dina ord om avstånd, hur viktigt det är.
    Det är en väldigt bra iakttagelse. Jag tänker på hur Knausgård närmar sig döden i inledningen som en obducent, snarare än en son. Väldigt konkret, objektivt och fysiskt. Och hur det ur den detaljrikedomen skapas en …väldig närhet. Mycket märkligt. Som att han både zoomar in och zoomar ut samtidigt. Det är kanske det som skapar en känsla av förtätning hos läsaren?

    SvaraRadera
  4. Men ja, så är det väl, att det är väldigt närgånget, samtidigt som jag som läsare apterar någon slags misstänksamhet när jag förstår hur han gör, väljer med omsorg detaljer, lyfter fram, gottar sig i att återge med exakthet smaker, känslor, repliker.

    SvaraRadera
  5. Musiken i Karl-Ove Knausgards sommarprogram stärkte den där känslan av avskalad förtätning. Lätt att känna sig hemma i melankolin hos Midlake, Fever Ray, Iron and Wine...och David Sylvain var nog också med, tror jag.

    SvaraRadera
  6. Visst, David Sylvian, och Fever Ray, lätt det bästa sommarprogrammet utifrån musikvalet, och han skriver - liksom Proust - en hel del om musik i boken också.

    SvaraRadera
  7. Jag ska, istället för att stämma in och säga något om bokens förträfflighet (det gör ni så bra själva), påpeka att det var lite otaktiskt av dig att läsa boken där (trots den fantastiska bakomliggande symboliken), för det kan ju ha verkat anstötande för den berlinska befolkningen - i och med att boken har både ett identiskt namn och är snarlik typografiskt (knausgård har skrivit i gemener medan H. i Versaler; men han försöker efterlikna!), bildkompositoriskt och färgmässigt sett som den mer ... (ö)kända upplagan.

    http://www.amazon.co.uk/Mein-Kampf-Adolf-Hitler/dp/817224164X

    Det är eventuellt både klumpigt och felaktigt av mig att anta att tyskarna inte är så bekanta med vår käre nordman, men man ska nog trots det fråga sig om den berlinska befolkningen förstår att reagera. Ditt läsande var nog inte så farligt trots allt, men jag undvek själv att läsa den när jag antog att någon kunde tolka det fel.

    SvaraRadera
  8. Det är Sara R. Acedo som har gjort omslaget, och givetvis gör Knausgård något oerhört när han döper sin bok till Min kamp. Hur vågar han! Och hur vågar jag! Läsa den i Tyskland?
    Den tyska översättningen lär vara på väg, och boken kommer nog att bli diskuterad där, kanske på ett annat sätt än här.
    Fast för mig betyder inte litteratur ett undvikande av konflikter: det är konfronterande litteratur Knausgård har skrivit.
    För mig är det viktiga vad vi FAKTISKT gör, hur vi motarbetar den ondska och idioti som finns i rasism och i allt våld, i all likriktning och i all terror(ism) och då är det viktigt att vi inte GÖR SKILLNAD. Att vi i stället tar emot världen med så vidöppna hjärtan som möjligt, som jag tror Rilke sa.
    För övrigt har jag inga problem med att Hitlers Mein kampf också ges ut, att också den ska läsas som litteratur. Liksom Breiviks manifest, för den delen, även om jag själv är måttligt intresserad. Men vore jag exempelvis psykolog eller samhällskunskapslärare skulle jag nog läsa det.

    SvaraRadera
  9. Början var så otrolig, fick mig att tänka.. det han skrev om döda kroppar, att människor inte ligger döda överallt, att "man" genast försvinner bort, någon lägger en duk över.. att begravningsbyråer är nära marken, att förvaringen på sjukhus är i källarkulvertarna (har jag aldrig tänkt på), att det är operationer som sker högt i huset. Också första (?) berättelsen om hans far, dofterna utanför när han gräver (?).. Jag har aldrig sett en död människa, det är väldigt konstigt. Första delen är min favorit av de 2 hittills. Flödet är så imponerande, exakta beskrivningar och är det 3000 sidor? Furiös takt.. enorm känsla musikalitet.

    SvaraRadera
  10. Knaugårds Min Kamp kommer säkert att diskuteras på delvis annat sätt i Tyskland när den översätts till tyska. Litteraturkritiker Jonas Thente tyckte – med tanke på delar av innehållet i Min kamp del 2 – det var välkommet att Knausgård bestämde sig för att prata om Utöya i sitt sommarprogram.
    http://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2011/08/14/knausgard-och-nagra-aktuella-fragor/

    SvaraRadera
  11. Ajdå, med mig har jag alltid en dikt av Olav H Hauge (Det är den drömmen). Man kan både vara ängslig kosmopolit och svag för Hauge, tydligen...

    SvaraRadera