Med sina autofiktiva romaner håller Hanna Hallgren på att rita om kartan för hur ett självbiografiskt skrivande kan se ut. Det är frigörande och inspirerande att läsa om en uppväxts sorger och glädjeämnen.
Förra året kom Hanna Hallgrens första prosabok efter ett tiotal diktsamlingar, den autofiktiva Hallelujaflickorna, som nu får en uppföljare. Återigen möter vi den skeva huvudpersonen Hanna, i egenskap av barnet, flatan, poeten, och akademikern. Kronologin löper kors och tvärs, men en sällsam symmetri uppstår.
Sällan har jag läst ett självbiografiskt skrivande som har övertygat så starkt. Jag vet: på senare år har vi fått oss till skänks horder av dagböcker och romaner vars enda ärende är att berätta om det egna livet. Men Hallgren gör något originellt av stoffet, och det handlar om något så enkelt som att hon har hittat en form som passar det hon berättar om. Därmed bryter hon ny mark för ett självbiografiskt skrivande.
Det hon berättar om är då en uppväxt där nynazister målar hakkors längs vägarna. Där det ska dröja många år innan hon som lesbisk räknas som en fullvärdig samhällsmedborgare. Och där hatbrotten bildar en skändlig kedja som förföljer berättarjaget, som kommer till rätta med sin egen identitet som queer i en frikyrklig miljö (Frälsningsarmén). Hon kallar sitt skrivande för ”speak bitterness-prosa”, men jag kan inte riktigt tycka att hon skriver bittert. Frejdigt frigörande, absolut, och högst läsvärt, och mestadels faktiskt oerhört optimistiskt och humoristiskt.
Det är skrivet i en stil som tillåter sig två saker. Dels att lyfta blicken för att ge perspektiv på en erfarenhet, och då undviks en alltför närsynt framställning, dels att skapa pauser – avbrott – som inte nödvändigtvis är tillbakablickande, utan lika gärna framåtsyftande i sina reflektioner. Det ger en bra rytm till berättelsen om Hannas liv, där framgångar (debuten på det största förlaget Bonniers) och motgångar (depressioner och kriser) ges lika stort utrymme. Men det blir också berättelsen om ett Sverige som långsamt anpassar sig och gör tillvaron mindre osäker för HBTQI-människor.
Hur blir det då litteratur av självframställningen? Det sker med den konstnärliga gestaltningen, där hon till exempel skildrar livsstress så att den ingår i romanens kretslopp, som en organisk yttring. Med andra ord: hon låter sin stress spegla sig i texten. Sedan måste det tillstås att Hallgren är en rutinerad poet som skickligt kan strössla med lysande karaktärsbeskrivningar. Så här skildras då den försvunna väninnan Harriet: ”hon slöt sig som blomman för natten, in i sin egen värld, dit berättelsen inte spann trådar.”
Medan Karl Ove Knausgård ägnade sin serie Min kamp åt att bearbeta sin skam vägrar Hanna Hallgren att kännas vid några skamkänslor. Det gör hennes böcker mer inspirerande – mina Knausgård-böcker har jag skänkt bort, medan jag misstänker att jag kommer att spara Hallgrens till döddagar. Det värsta som finns är väl för den delen romaner som tigger om bekräftelse. Den här gör inte det, utan den lever högt på sin självmedvetna stil, som klarar sig utan berömmande klappar på huvudet.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/9 2025)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.