Hälen och hjärtat, Fredrik Nyberg, Norstedts

 

Omslaget till Fredrik Nybergs nya diktsamling Hälen och hjärtat visar ett bleknat foto från cirka 1970 (jag kan lätt identifiera det ungefärliga året, då det finns otaliga foton på mig som barn från den tiden). Annars saknas, som så ofta när det gäller diktsamlingar, annan kontext: inte med ett ord får vi veta något om vad det är för bok från poeten som också skrivit en pågående utforskning av ruiner. Men det bilden illustrerar – ett barn som lyfts av vuxna händer – återfinns i dikterna. En läsare vill gärna ha en (led)tråd att förhålla sig till, hur tunn den än är.

Det rör sig om 22 dikter med 22 rader vardera. Då blir det en dikt på 484 rader, plus 69 raders inramande prolog och epilog. I Danmark sysslar poeterna gärna med systemdikt, medan det på svensk mark mer kallas konceptuell poesi, fast i grunden handlar det bara om hur du som läsare behöver tillägna dig dikten, lära dig läsa den på dess egna villkor. ”HUR HÖR ATT TRO OCH ATT BLI TRODD / egentligen IHOP?”, som en av dikterna retoriskt frågar.

I någon mån handlar det om en mamma som håller på att dö. Där finns fru och herr Svindel, och barnen Älvan och Elefanten. Tidigt etableras en situation av hjälplöshet och dess upphörande: ”Som på gamla fotografier blir jag aldrig mer från marken / längre lyft.” När upphör man att vara barn? Här gör juridiken skillnad från känslorna, och vi människor har begåvats med flytande identitet.

Nybergs barndom är vertikal, och upprätthåller en balans mellan avstånd och närhet till sorgen. Dikterna försöker söka en ny slags logik till förlusten: ”En elefant plus älva blir 22.” I dikterna finns ett humoristiskt och ibland knasigt tilltal som samtidigt pekar ut bråddjup av svartare känslor – det kan påminna om de nyss aktualiserade bob hunds eller Olle Ljungströms quirky texter, eller dikter av de något yngre kollegerna Pär Hansson, Malte Persson och Linus Gårdfeldt. Men Nyberg låter sällan språkekvilibrismen eller humorn få överhanden, även om det är spänst i dikterna som uppehåller sig vid livets återvändsgränder.

På avdelning 22 på sjukhuset håller ett liv på att tyna bort. Vi människor blir också ruiner, tids nog, verkar dikten säga. Mamman ges olika namn, lånade från Lars Mikael Raattamaa och Jenny Tunedal, som ”Lilla mamma i modden” och ”Kung mor”. Även andra(s) röster hörs, i en intertextuell väv, som illustrerar att allt som skrivs står i beroendeställning till det som skrivits – tricket består i att skapa något originellt ”ändå”, och det lyckas Nyberg med: det här är dikt som aldrig sladdar fast i slentrian eller prålar i lånta fjädrar.

I en av dikterna, ”Fantomsmärtorna”, inramas lidandet av skräckfilmsrekvisita: ”Som ett benrangel utan ben / […] I spökronden tycks diagnoserna lottas ut.” Genom sagomotiv kan dikterna mota bort det som är för tungt att bära. Parallellt med kroppens ruinerade tillstånd ställs en sjukvård som fallerar, med kölappar och kulvertar att gå vilse i: ”Det tycks inte vara någon ände på eländet”, som det konstateras med en snedställd lakonism. En annan lyckad formulering finns i enskildheter när Nyberg väcker upp det insomnade ordet ”översiggiven” och låter det falla med tung kadens över boksidan.

Gränserna mellan sjukt och friskt, liv och död, sår och läkedom, de verkar finnas till för att de ska upphävas. Nybergs motstånd är milt – han rasar inte mot det döende ljuset precis – men det är ett tonfall som ändå inte är belevat, bara stilla konstaterande, som om det vet med sig att det är när röstläget sänks som den mer övertygande argumentation kan inledas. Fast, det går ju inte att köpslå med döden, för det här är skrivet i väntan på det obönhörligaste av allt:

Det allra sista ANDETAGET följs emellertid av ännu ett.

Och sedan av ytterligare ett antal.

Går på tå och itu.

Älvan fick turligt nog nummer elva i kön.

”Så besvärligt det kan vara att svälja”, säger Elefanten,

som är ännu tyngre än den jättetunga ANDNINGS-stenen.

Fredrik Nyberg råkar dela namn med en halvt berömd utförsåkare. Men hur var det nu den mer kände slalomåkaren Ingemar Stenmark sa? ”He löns int förklar sej för den som int begrip”. Poesi kan inte reduceras till en karta i storlek 1:1. En förenklad karta skulle peka ut att det handlar om nedräkningen och nedmonteringen av ett liv, men vad futtigt det låter ställt i relation till hur läsningen kan skänka styrka eller bara förmåga att uthärda svåra stunder. Nyberg skapar en ordning i det synbart oordnade som sorg medför.