2020-2024, Andres Lokko, Modernista

 

Ända sedan jag började läsa kritik – först skivrecensioner, sedan filmdito och till sist litteraturkritik – har det talats om en kris för kritiken. Allt var inte bättre förr, men en sak jag kan sakna är den initierade inhemska kritiken av popmusik, som jag nu måste söka efter på sajter som Pitchfork.

Fast ett undantag finns förstås, och det undantaget bärs nästan på egen hand av Andres Lokkos späda axlar. Tidigare har tre luntor med hans texter utgivits på Modernista, där var och en har samlat en produktion på i runda slängar tio år. Den nya klippbok som nu tillgängliggjorts går på knappt 600 sidor igenom de fem åren 2020-2024. Mönster kan skönjas: dödsrunorna blir bara fler och fler, medan han skriver förhållandevis mer sällan om politik. Men i stora drag liknar det att ta del av någons dagbok – till det intrycket hör Lokkos personliga och förtroliga tonfall, men också att det går att följa ett tidsskede. Här börjar det med Covid-pandemin, och slutar med Saint Etienne.

För ränderna går aldrig ur: Lokko har sina käpphästar som han rider hårt, bland dem popband som Saint Etienne och Primal Scream, och artister som Paul Weller och Björk. Allra starkast glöder hans penna när han får skriva om smala artister, bara han först ger sig själv carte blanche att påpeka att de är smala eller obskyra endast i ”raggarlandet” Sverige, där alla lyssnar på Hov1, Hooja eller någon blues som ”svänger”.

Till det mest sympatiska med Lokko hör hur han med tiden kan justera sina smakpreferenser. Det här antyds också i Kristoffer Leandoers välvilliga förord, där han betonar den närvaro i verket, i sig själv och i tiden som Lokko anger i sina texter, och att det handlar om att ”våga ta risken att också själv förändras med tiden”. De här fyra volymerna texter är förstås ett monument, och ett arkiv – men sällan ett museum? (Bara undantagsvis faller Lokko in i den lite tröttsamma rollen som guide, där han med knarrig röst docerar om saker som han tycker borde vara självklara, som storheten i det anonyma kollektivet Sault.)

Man får kanske ursäkta att inte alla profetior slår in. I januari 2020 hävdar Lokko att artisten Dave är ”samtidens vassaste textförfattare”. Det är ett påstående som tigger om att bli bestritt, likväl som när han strax senare kallar honom ”Europas mest relevanta poet”; ursäkta om jag har fördomar här, men hur inläst är Lokko på det samtida Europas poeter? Hyperbolen är en fiende utklädd till vän, och även om Leandoer påpekar att Lokko använder svaga adjektiv i stället för förstärkande (”smått” och ”ganska”) är det för sina kategoriska utfästelser han tar sitt utrymme. Vän av ordning tycker kanske att en så durkdriven skribent som Lokko borde ha lärt sig att i engelska bandnamn skrivs den bestämda artikeln med gemena bokstäver. När han konsekvent skriver The Smiths, The Sex Pistols, The Clash etc borde det förstås stå the Smiths, the Sex Pistols, the Clash.

Jag kan inte låta bli att störa mig något på det korta formatet. Det märks att lejonparten av texterna är skrivna för det korta krönike- eller recensionsformatet i främst Svenska Dagbladet, med sina smala spalter som tvingar fram korta stycken och en onödig flåshurtighet. Det innebär också en viss likriktning, som förstärks av den sträckläsning som en kritiker nödvändigtvis måste utsätta sig för. Vad jag önskar att Lokko i stället hade tagit paus en smula från sina regelbundna inslag – för hur bra han än skriver blir det en viss förutsägbarhet över den femtielfte texten som berättar hur viktigt det är med bra strumpor eller varför en viss typ av venezuelansk instrumentalfusion är livsavgörande. Under den pausen kunde han skriva en ordentligt lång essä om något av dessa ämnen som han håller så kärt. En sådan bok kunde också sålla bland de överanvända orden ”utmärkt”, ”älskvärd” och ”exemplarisk”, eller variera antalet gånger han ligger ”i fosterställning” (fyra gånger).

En längre text om svensk dansbandskultur ger en försmak av hur en sådan bok kunde bli. Här blir det lite för många texter om Håkan Hellström, texter som i stort sett reduceras till ett brev skickat tusen gånger. Inte heller går det att hålla med om allt Lokko skriver, som när han i en text från september 2020 hävdar att ”samtidens yta sår alltid fröna till framtidens djup”, men i samma månad också att ”[n]ågot som verkade viktigast i hela världen i går är det väldigt sällan i morgon”. Hur ska han ha det? Är popmusiken beständig eller flytande? Och vad menas med orden om medlemmarna i Everything but the Girl: ”Ben och Tracey är en ytterst privat angelägenhet som man högst motvilligt delar med någon annan.” Det är ju precis det han gör med sin text om dem!

I gengäld får vi en underbart elak – och rolig! – krönika om världsförbättraren Bono. Lokko skriver med förtvivlan om vilken liten funktion popmusik har i andras liv. Han skriver med avundsvärd nyfikenhet, och har bevarat den glöd han antändes av när han som liten pojke förtrollades av sina första musikupplevelser (vi är lika gamla, så jag kan relatera). Någon borde ägna Lokko den uppmärksamhet och – ja – närvaro som han själv ger uttryck för i text efter text. En oerhört positiv hyllning, helt enkelt – men den får någon annan skriva. Jag är för upptagen med att, hm, läsa lysande europeisk samtidspoesi (ja, Mette Moestrup heter hon).