Vem var min mor på jorden, Jila Mossaed, Norstedts

 

Först vill jag bara säga att det här är Jila Mossaeds elfte diktsamling på svenska, där hon nu har bytt förlag till Norstedts efter att sedan 2009 ha publicerats på Lejd. Det betyder att boken Vem var min mor på jorden utöver den nya diktsamlingen också innehåller ett generöst urval från de tidigare, med undantag för den i fjol publicerade Jag tillhörde vindarna. Så här kommer verkligen (nästan) alla dikterna på en och samma gång.

Mossaed har ett långt författarskap på persiska bakom sig – två romaner och tolv diktsamlingar. Med sina svenska diktsamlingar har hon vävt samman två kulturer, med ett unikt resultat. För här blir det verkligen inte ett plus ett lika med två, utan resultatet är alltid föränderligt, oförutsägbart, och något som i grunden måste kallas poetiskt. Vad betyder det? Jo, på senaste tiden har många frågat mig vad de ska börja läsa för lyrik, för de har blivit nyfikna på poesi. Tja, testa Nils Ferlin, brukar jag häva ur mig, men jag kan förstås också ge Jila Mossaeds namn.

Hon skriver på ett nytt språk, men dikterna visar att poesi är ett modersmål. Om det inneburit en kamp att erövra detta språk – ”erövra” är ett ord som både säger för mycket och för lite – syns inte det i de sömlösa dikterna. Det hon skriver om är en erfarenhet som delas av många, och flera gånger i de tidigare diktsamlingarna berör hon exilens tematik. Anders Olsson har skrivit ett fint och inkännande efterord som bland annat ställer Mossaed jämte Nelly Sachs. Jag förstår vad han menar, och ännu mer efter att ha läst en dikt från Orden är försenade, från 2021: ”Vi bär vår kista på ryggen / Tålmodiga / Oemottagliga”.

Både Sachs och Mossaed låter osäkerheten bli en samhörighet. Men att jag utan att tveka vill anbefalla Mossaeds dikter – den här volymen är förstås en dröm-introduktion – beror också på tillgängligheten i hennes språk, som ändå inte saknar anspråk eller högt ställda ambitioner. Hon skildrar en vardag som hemsöks av det mystiska. Det finns inte heller något tillkämpat över hennes dikter.

De nya dikterna visar ett avskalat idiom som kan få en att tänka på Lars Noréns sena dikter, från Stoft och Fragment-böckerna. Men det här är inte ett material som i första hand är menat som underlag för komparativa studier – det handlar mer om att följa en enhetlig linje genom ett singulärt författarskap. Hon står för en riktning mot en hemkomst. Och vi som läst Mossaed sedan innan kan känna igen hennes sätt att besjäla världen, med knep som är enkla men effektiva:

Vinden klär av sig

utanför mitt fönster

Jag blundar

[…]

Vinden snurrar runt

som ett sårat djur

Jag gömmer mig

bakom en saga

berättar högt

Vinden somnar lugnt

I famnen av mina ord

Hon visar också att en poet både är alltid på väg och alltid framme; i dikterna kan hon tillåta sig att vara både vilsen och hemmahörande. I spännvidden mellan exilens otrygghet och hemkomstens stabilitet existerar hennes säregna dikter. De nya dikterna visar en fullkomlig koncentration. Med undantag för en handfull dikter saknas titlar – en om Karin Boyes grav är ett undantag, i en vacker dikt som ger Boye röst, och den undrande frågan varför hon måste fortsätta blöda efter sin död. Mossaeds dikter undersöker om det finns befrielse eller bara lindring, men hon rör sig obestridligt mot det som befriar.

Här finns också dikter som på allvar diskuterar hyckleri, svek och falskhet. I en av dikterna vänder hon sig till män som går till prostituerade: ”Blunda när du trampar på / din själ”. Men skriften är också ett sätt att göra sig osynlig, verkar hon mena, att man utplånas i det man skriver. Där finns en kollektiv sömn, en passivitet och tystnad inför världens orättvisor också implementerad i de nya dikterna.

När man senare läser de tidigare samlingarna så snart efter att ha tagit sig an den nya boken blir det uppenbart hur hon rört sig bort från det narrativa mot det mer renskalade och nästan fragmentariska. Inte heller är det endast högstämt och eteriskt, utan hon rör sig mot olika poler, däribland det vardagliga. I en tidig dikt från den första samlingen på svenska – den kom 1997 – skriver hon:

Nu är jag här

namnlös, naken och trött,

jag blöder överallt

och det är bara ord bara ord

som rinner

bara ord.

Ja, det må så vara att det endast är ord. Men vilka ord! Här uppmärksammas vi på att hon sedan 2009 inte längre använder punkt i dikterna. Hon hade nästan fyllt femtio när hon debuterade, och det vore en truism att kalla dikterna för ”mogna”, en glosa som kan få en att tänka på styrdans och andra antikviteter från 1900-talet. I sanningens namn är det här dikter som tillhör vår egen tid, och det som ger dem dess säregna kvalitet är blicken på världen.