Ur är Nioosha Shams andra diktsamling; jag var mycket förtjust i Teshne, som kom i fjol, och hon har också skrivit en imponerande ungdomsroman. Kort sagt: det här är en författare med synnerligen utvecklad språkkänsla, och med en stor dos insyn i det som gör oss till människor – hur intellekt och känslor korsbefruktar varandra.
”Ur” är också en homonym, alltså ett ord med multipla betydelser. (På fredag skriver jag om en annan nyutkommen diktsamling som leker med homonymer, Mara Lees Min tunga moder). Det här gör Shams ingen stor grej av, men hon låter ibland ”ur-” bilda ett prefix till ord som ”ursprung”, ”ursinne” och ”urläcker”. Och ordet ”ur” blir både det som går att ta bort, ”ur” något, och klockan som tickar sin poetiska beat i dikterna.
I debuten som poet skildrade Shams en passionerad kärlekshistoria. Även här finns ett kärlekstema, men det är till största del inte lika uttalat. De första dikterna ger oss ett skapande läge med ord som går från enstaviga till tvåstaviga och upp till femstaviga: ”ur / berg / et / kar / vas / en / li / ten / bild / fram. […] stammarna / låter sig bindas / kanske välter / blir till annat / ur en lista / på sådant / man kan vara.” Är det ett språk som föds, eller bara ett liv, en tillvaro? Det är en tillvaro som inte vågar slappna av: ”fanns döden i att veta / och ändå släppa in”.
Det är annars en lycklig tid, för denna tillvaro är länge nog idyllisk. Det fiskas, och en älskad blir kysst. Det badas nakenbad, som för att understryka att vi befinner oss i ett paradis. Men vi har inte ens från början tillträde till de ursprungliga människornas oskuld: när diktjaget ser mannen naken undrar hon blygt: hon ”undrar hur hans kön”, där hon hejdar meningen, som för att vägra låta tanken nå fram och – sorry, penetrera henne. En av bokens visdomar lyder: ”det tar tid att lära sig ömhet”.
För platsen håller definitivt på att gå förlorad, något som Sepidar Hosseinis vackra och medvetna omslag förstärker med sina överstrykningar med kolpenna över titelns ord. Dikterna rör sig från idyllen till de skändliga krig som härjar oss i nutid. Dessa dikter som kommer sent i samlingen landar inte som en chock – de är skrivna ur en nödvändighet.
De bästa dikterna i boken är de som laddas med osäkerhet. De sämsta är när Shams tyvärr fastnar i klichéer och truismer: ”ur mig ska inget växa / förutom kanske några fler dikter / och ett och annat barn […] i början lärde vi oss vad kanter är / vi lärde oss den hårda vägen”. Jag imponeras inte heller av en lång dikt där diktjaget tolv gånger vädjar om att få släppa fram sitt ”inre djur”, där jag vill teaterviska: ”men vem hindrar dig? släpp fram det bara, och låt det inte stanna vid ett inre djur – bli djur fullständigt, utan att ta omvägen genom en billig metafor!” Det här är för tillrättalagt, helt enkelt, och jag hade önskat ett större risktagande, att hon satte mer på spel.
Även när Shams har en benägenhet att bli för beskrivande når hon fram till en angelägen dikt, som inte riktigt liknar någon annan jag har läst, och därför är så välkommen. Hon refererar till berättandet som en ursprunglig akt, något att ta sig tillbaka till. Det är förstås meningen att avslutningen ska lämna en med besk eftersmak: ”i början fanns det inga barn som begravde andra barn”. Där och då lyckas Shams skriva en poesi med stark kontrastverkan som skär rätt igenom mediebruset och det som avtrubbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.