På relativt kort tid – lite drygt tio år – har Lina Hagelbäck etablerat sig som en av de viktigaste poetiska rösterna i samtiden. Bok efter bok håller på att bygga ett författarskap som allt mer liknar ett hus. Inte konstigt då att hennes nya bok heter Hus i bläcktillstånd.
Men det är ett författarskap som kan vara svårt att följa, då böckerna utkommer på antingen halvstora eller helsmå förlag. Som Trombone, i vars utmärkta serie Svavel tidigare har publicerats bland andra UKON, Eva Ribich, Leif Holmstrand, Jonas Ellerström, Jonas Rasmussen. Samt Hagelbäck själv. När den förra, Låt oss aldrig tala ut, kom i samma serie, skrev jag: ”I bok efter bok har hon uppvaktat fantasins möjligheter i dikter som låter lyriska eruptioner möta narrativ som inte erkänner några begränsningar. Kort sagt: underbar poesi som befinner sig mittemellan det levnadsglada och det ångestfyllda.”
För så är det. Min ännu oskrivna essä om Hagelbäcks poetiska böcker har som arbetstitel ”Balansen mellan abstraktion och konkretisering”. Det glatta humöret ges alltid mörka stråk. Tristessen är alltid närvarande, men hur ska den hållas stången – ska den hållas stången? Hur ser ett liv ut om vi helt motar bort det som är tråkigt? Nå – vill du ha mindre tråkigt finns det många saker som är värre än att leta reda på Hagelbäcks diktsamlingar.
Svavelböckerna är sextonsidiga häften, och den här gången samlas Hagelbäcks dikter under fem titlar eller byggnader, där strofindelade korta dikter ingår: ”1. JÄRNHISS, 2. UTOMHUSPOOL, 3. PARHUS I BRAND, 4. SOLITÄRA BIN, 5. ETTA I ANDRA HAND”. Det pigga skrivandet som Hagelbäck anlitar här visar att hon kan hantera också det korta formatet, att jämföra med några av hennes tidigare mer narrativt inriktade böcker – den senaste, Poetskötsel, lanserades som ”diktroman”. Hon anpassar sig till det valda uttryckssättet.
En av de saker jag gillar med Hagelbäck – det finns många saker att gilla – är hur hon låter tingen väckas till liv i dikter där det finns en lekfullhet av Gunnar Ekelöfs snitt. Jämför bara de här tre raderna av Hagelbäck: ”kakelugnen med grön blyglasyr / har svårt att sova ensam / i praktsalongen”, med Ekelöfs ”blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus / i hörnet spinner katten yllegarn att sova med / på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag”. Här hos Hagelbäck finns en värld som vibrerar av oro, där lugnet vägrar infinna sig. Eller om lugnet bara är en av livets många illusioner.
Kort sagt skriver Hagelbäck excentriskt men igenkännbart, med en besk humor som inte räds satiren, eller vad sägs om den här kartläggningen av nutida litteratur:
röd tråd skräms
i natursköna essäer
akribi eftersträvas
i återhållsamma noveller
på knuttimrad prosa
Lina Hagelbäck tar ut svängarna i dikter som utgör en injektion av livfullhet. Det är mycket inspirerande att läsa henne även i en bok som är så tunn som denna. Hon skriver fantasifullt, med sinnena vidöppna. Som läsare kan man bara känna tacksamhet inför böcker som denna. Den är så tillgänglig och inbjudande att jag börjar tycka att det enda obegripliga består i att vi är så få, vi som verkligen gillar denna balansgång mellan ljust hopp och mörk förtvivlan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.