Den tyska stjärnsociologen Hartmut Rosas bok om hårdrock är en lite ojämn samling texter om en populär men bespottad musikgenre. Det är en initierad redovisning, om än det kan bli lite för många poänglösa personliga anekdoter.
Om du läst svenska kultursidor de senaste åren – chansen är stor eftersom du läser detta – har du givet stött på sociologen Hartmut Rosas begrepp ”resonans”. I flera böcker har han låtit det vara ett samlingsbegrepp för att ”träda-i-relation med världen”, eller att bli tilltalad, berörd och förvandlad. Nu tillämpar han det på musikgenren heavy metal.
Monstervrål och änglasång är en bok som i nio kapitel utforskar denna lågstatusgenre. Många som Rosa har varit i kontakt med betraktar musiken som kitschig, ointelligent, och skränig. Hans egna meriter ger honom trovärdighet, efter att ha spelat keyboard i flertalet tyska heavy metal-band.
Inkörsporten skedde för Rosa 1980, då han var femton, och då bland annat Black Sabbaths ”Heaven and Hell”, Judas Priests ”British Steel” och både Ozzy Osbourne och Iron Maiden släppte sina debutalbum. I Sverige skulle några år senare en moralpanik utbryta – minns Siewert Öholms famösa intervju med Anders Tengner! – och något liknande skedde i Tyskland. Den tunga hårdrocken skulle överleva detta, liksom de svåra åren på mitten av 90-talet då många band blev överkörda av grungeband som Nirvana och Pearl Jam.
Det är ett av Rosas huvudargument, hårdrocksfansens lojalitet. Det kan likna fotbollsfans som följer sina favoritlag trots att halva truppen kan bytas ut från en säsong till nästa – för hårdrocksbanden gäller det mer att gitarrister eller trummisar kommer och går. Rosa skriver som ett fan, och det är på gott och ont.
Det som är fördelen med den metoden är hans djupa förtrogenhet och entusiasm. Nackdelen är att han ibland hade behövt lyfta blicken. Lite väl ofta landar de personliga anekdoterna i generella slutsatser, som att den och den skivan är bra, den och den skivan mindre bra, och att ingen som går på en konsert med ett visst band kan undkomma gåshud (tillåt mig tvivla).
Men jag uppskattar ändå ganska mycket i boken, som när han skriver om de transcendentala krafter som ligger i hårdrocken (även om den så klart också finns i annan musik). Det transcendenta blir en slags andlig tonartshöjning, som Rosa finner i hårt distade gitarrsolon hos bland andra Yngwie Malmsteen och Randy Rhoads. Eller i de skivor med kyrkoorgel som Anna von Hausswolff gjort.
Rosa hittar också spår som leder bakåt till den romantiska epoken, det vill säga början av 1800-talet. De ideal som då förekom, exempelvis det androgyna, det extrema och det mörka, har hårdrocken förvaltat med nit och nitbälten. Kombinationen mellan det medvetet fula och det sköna, som ligger i bokens titel, är ett huvudspår i Rosas undersökning. Kanske det är så enkelt, att charmen med hårdrocken är att det onda så sällan – med undantag för den norska mördaren Varg Vikernes i Burzum – helt uppgår i det onda.
Det här är en bok som bekräftar fansens uppfattning om hårdrockens förmåga att väcka starka känslor. Vem är jag att ifrågasätta vare sig Rosas eller andra fans upplevelse?
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/9 2025)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.