Alexandrinska sånger, Michail Kuzmin, översättning Alan Asaid; Strött. Skingrade texter i urval, Alan Asaid, Pamphilus

 

Ett av Sveriges flera pamflettförlag (Edition Tegnér, som jag skrev om igår är ett annat, liksom Pamflett och Herculesgatans poesiklubb ett ytterligare), Pamphilus, drivs av arbetsmyran Alan Asaid, som översätter från ryska, franska och engelska. Förlaget har funnits sedan pandemiåret 2020, och till pärlorna i utgivningen räknar jag utöver Asaids egna böcker Marie Tonkin, som i år fått ett välförtjänt större genombrott.

 Nu har två nya böcker utkommit. Dels tolkningar av den ryske poeten Michail Kuzmin och dels en textsamling av Asaid själv, med tolkningar och bearbetningar. Kuzmin (1872-1936) var aktiv under 1900-talets första år, och skrev bland annat en kortroman med homosexuellt tema så tidigt som 1906. Alexandrinska sånger från 1908 är faktiskt första gången ett helt verk av honom översätts till svenska – en aning märkligt då han hölls så högt av exempelvis Anna Achmatova, som förklarat att hennes Poem utan hjälte vore otänkbar utan Kuzmins inflytande.

Kuzmin skriver sina sånger i sann romantisk överspänd anda:

 

Om vinet dricks upp,

all väldoft fördunstar

och de mest dyrbara tyger

efter några sekel

smulas till damm?

Skulle jag mindre älska

allt detta underbara sköra

för att det förgår?

Med andra ord: helt underbar dikt. Kärleken är ett vågspel, något som lyser så starkt att den gör själva solen överflödig. Känns det igen? Jämför med vad Jane Eyre bittert konstaterade när hon upptäckte att hennes älskade Rochester visat sig vara svekfull: ”He stood between me and every thought of religion, as an eclipse intervenes between man and the broad sun. I could not, in those days, see God for His creature: of which I had made an idol.”

Kärlek, religion och poesi blir de staplar som Kuzmin bygger sitt poetiska bygge med. Sämre har väl krigsromantiken åldrats: ”Ljuvt att dö / på slagfältet / till sus av pilar och spjut, / […] dö på fosterlandets altare / och då få höra: / ’Farväl, hjälte!’” Till Kuzmins försvar skrivet innan två världskrig för (otillräckligt) lång tid skulle göra krigsretoriken ogångbar. Men han ställer också kriget mot kärleken, och visar vad som är större och starkare, vad som – om klyschan tillåts – besegrar allt.

Mitt intryck av Kuzmin är att hans dikter är oväntat moderna, så som ganska ofta är fallet när en läser en viss typ av förmodernistisk poesi. Att den betraktades som radikal vid sin utgivning förvånar inte. Asaids poetiska efterord ger viss bakgrund, och påpekar hur Kuzmin utövat inflytande på inte bara Achmatova, utan även Marina Tsvetajeva, en poet Asaid tidigare intresserat sig för.

Den ryska 1900-talspoesin stora namn är ju Achmatova och Tsvetajeva. Majakovskij läste jag gärna som tonåring, men har fått allt svårare att återfå den ursprungliga lyckokänslan när jag läst honom på senare tid. Detsamma gäller Brodsky. Däremot Tsvetajeva, som jag kan läsa när som helst. Fem av hennes dikter ingår som en av ”tydningarna” i Asaids nya bok Strött. Skingrade texter i urval. Det är fantastiskt att få läsa dem, där flertalet inte tidigare översatts till svenska. En slags idiosynkrasi till svenska bör tilläggas, för så här extatiskt skriver ingen svensk poet om hon inte heter Rut Hillarp eller kanske Edith Södergran.

 Även Tsvetajeva visste något om kärlekens pris, och jämför det med att ha solen i bröstet. ”Två solar svalnar – Herre skona mig! – / den ena – där i himlen, andra – i mitt bröst.” Känns det igen? Jämför med Södergran: ”Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen”. Tsvetajevas dikt är från 1915, Södergrans från 1918. Och var är solens brunn belägen, enligt Hillarp? I bröstet, givetvis.

 I häftet finns även en dikt av Sofia Parnok, som kallats ”Rysslands Sapfo”, en dikt som får en att önska att mer översätts. Asaid påpekar försynt att det här är första gången hon överhuvudtaget översätts till svenska. En obegriplig försummelse, om så är fallet. Att läsa dikter från den här tiden, 1932, kunde få en att befara att de skulle ha ett lätt musealt tilltal, men nej. En annan ryss som introduceras på svenska är Ksenija Nekrasova, som Achmatova höll lika högt som hon höll Tsvetajeva.

 Allt det här förstärker uppfattningen att Asaids arbete är så oerhört viktigt. Till översättningarna hör också några bearbetningar i fragmentets form, en slags blackout-poesi av Goethe, samt avlyssningar från samtal i Frankfurt, Köln och Bonn. Dessa samtal tar formen av böner eller besvärjelser, och förmedlar något av samma känsla som översättningarna ger: helt enkelt något som vår tid är i skriande behov av.  

2. "When You Sleep", My Bloody Valentine

 

Adventskalender, Alva Dahl, Syster Enbär

 

En oväntad fördel med att ha slagit ned sina bopålar i Jönköping är den utmärkta kristna bokhandeln Nya musik. När jag såg att Alva Dahls Adventskalender endast skulle säljas i ytterst få boklådor i Sverige och att en av dem var just detta vallfärdsmål såg jag förstås till att förse mig med ett exemplar. Nu är ju poängen att läsa de 24 dikterna i kronologisk ordning, en om dagen, men jag har tjuvläst i förväg för att kunna leverera den här texten i god tid.

 Det rör sig alltså om 24 treradingar, i gränslandet mellan aforism, fragment och dikt. Det är också en bok som kan återanvändas. Idealet är förstås att du kan vända blad och läsa dagens trerading medan frukostgröten tillagas. De levnadsråd som erbjuds ger onekligen goda tillfällen till kontemplation. De korta dikterna kan vara så här korta: ”jag är här / du är här / i det som är”, men är oftast aningen mer omfattande. En klar favorit hittar jag exempelvis i nummer 13, men här ska inte allt citeras, för då går du miste om den belöning som jag antar väntar vid daglig läsning.

I en krönika nyligen i SvD skrev Marit Furn om prepperskulturen och de nya råden om krisen som MSB skickat ut. Kanske vi ska vända vår blick från avgrunden och uppskatta det som finns ovanför allt det hemska som vi matas med. Kanske det går att leva ett alternativt liv, som inte enbart fokuserar på katastroferna omkring oss.

 Tolerans är ju vad kristendomen borde hålla fram och stå för – kanske kyrkans PR-stab behöver vässa sitt budskap? Att erbjuda ett tryggt rum behöver inte innebära att man blundar för allt det problematiska, och kyrkan och kristendomen har förstås bidragit med sin beskärda del av rysansvärda aspekter, missförhållanden och övergrepp.  

 Vad en bok som denna, en kalender som denna, då kan vara är just ett sådant alternativ. Alva Dahl är en författare – vi som läst henne tidigare är inte förvånade efter böcker om språk och de lysande prosaböckerna Längtans flöde och Havandeskapet. Hon bevarar mysteriet i tron, men håller det inte intakt – mer är det frågan om att hon sätter sökarljuset på sprickorna. Hon gör det också med en ganska dråplig humor som är helt oförutsägbar. Det är en vanlig uppfattning: du måste vara innanför boxen för att kunna tänka utanför den. Kristendomen är ett bra exempel på sanningshalten i det påståendet.

 Det du Dahl skriver om kan vara en Gud eller dig själv – varför välja? – och ett incitament att överlämna ditt jag och ingå i något större. Den röst Dahl anlägger är tillitsfull och övertygande. Du litar helt enkelt på den som försynt befaller med sitt tydliga budskap: du behöver det här. Du behöver ljus, hopp och den frälsning som – sorry, alla Hanna Hellquists – inte skänker någon lindring eller befrielse från din oro och din längtan och dina plågor. Nej, men du får något som är ännu mer värdefullt: en uppfattning om att du själv inte är det viktigaste i någons liv, allra minst ditt eget.

 Då kan du ställa de mer relevanta frågorna. Är det liv du lever nu verkligen det som du är avsedd att leva? Är det livet det bästa du kan åstadkomma? Ja, livet är hemskt, men det finns saker vi kan göra åt det, om vi gör oss mottagliga för att det går att förändra.

I östra himlen, Daniel Möller; Elogia Uplandiae, Lars Hasselblad, Edition Tegnér

 

Framför mig ligger två färska böcker från det påpassliga förlaget Edition Tegnér, som i drygt tio år bedrivit en verksamhet vars ena syfte varit att lyfta fram – lyfta tillbaka – poetiska författarskap från förr som av olika anledningar har tystnat. Ett sådant namn är Lars Hasselblad, men där finns även häften från etablerade fortfarande verksamma poeter, som Jesper Svenbro och Lennart Sjögren.

 Förlagets backlist har med några signifikanta undantag, som stjärnskottet Elin Kvicklund, blivit en manlig klubb. I det imponerande stallet finns sedan tidigt datum Daniel Möller, känd också som översättare och som en av redaktörerna för Bonniers tunga antologi Svensk poesi från 2016. Hans bok heter I östra himlen, och består av en prolog, 28 romerskt numrerade kortdikter, samt en epilog.

Temat för dikterna går dysterhetens ärende, och det är för det mesta mörkt, där det redan i tredje dikten konstateras: ”Jag frös när jag sa orden / Och kröp in under spegeln – / Jag väntar väntar på nästa andetag / Ditt namn är is i mitt hjärta”. Samtidigt frammanar Möller ganska stora språng mellan det tungsinta och det lättsamma. Dikterna påminner om ramsor, där kärlek och uppvaktning tar stor plats.

 I dikterna finns en vädjan om att ges chansen att återskapa något som har gått förlorat. Stämningsläget kan kallas för bidande, även om det råder viss oklarhet kring vilken typ av relation det handlar om. Något som förstås är ett av poesins (många) privilegier, att tillåta sig den typen av fruktbar ovisshet. I epilogen sammanställs ett prosaiskt hångel med en religiös tilldragelse, och sättet att så sömlöst föra in sexualitet och trosor med Gud och hans änglar har jag inte sett förutom hos Nick Cave.

 För tio år sedan gjorde Jonas Ellerström en fin insats för att teckna en alternativ 1900-talshistoria för den svenska poesin med boken Under tidens yta. Ett av namnen där var Lars Hasselblad, vars debut från 1967, Moln med lysande kanter, utkom i nyutgåva på Edition Tegnér i fjol. Den bok som nu utkommer, Elogia Uplandiae, är ett särtryck av en dikt från Hasselblads andra bok från 1970 – sedan skulle det inte bli fler diktsamlingar från honom.

 Föreläggande bok/dikt är förstås otillräcklig för att ge en rättvisande bedömning. Gemensamt med Möller finns de tvära kasten mellan olika stämningslägen, med stark betoning på kontrastverkan. Högt och lågt blandas på ett sätt som kan erinra om postmodernismen, men vi ska kanske hålla våra hästar, med tanke på att postmodernismen stampade på den svenska litteraturens marker först under 1980-talet: så blir Hasselblads projekt något av pre-postmodernism.

 Olika stilarter blandas således, men även olika tidsskeenden. 1600-tal med 60-tal (boken utkom 1970). Skickligt balanserar Hasselblad mellan olika positioner, där nostalgin bara är en av flera potentiella metoder att nå – tja, vad vet jag, lindring eller befrielse från det som tynger en. Därmed blir hans dikt i någon mån hymnisk, i någon mån sorglig, som en slags elegisk lovsång.  

 I Elin Kvicklunds fint skrivna efterord påminns vi om de guldkorn som det förflutna kan innehålla, och visst finns det fog för den uppfattningen. På senare år har den svenska poesin vitaliserats med nyutgåvor av bland andra Anna Greta Wide, Sandra Holm och Kerstin Söderholm. Hon föreslår också en utmärkt bild av barndomens dilemma, att vi må drömma oss tillbaka, men når aldrig kontakt med den vi var då: ”Natt efter natt har tid runnit över ängarna. Ändå kan barndomens landskap vara ett hem på jorden för den som behöver en plats att kalla hem. Det om något är värt en lovsång.”