Störande litteraturundervisning. Litteratur, demokrati och värdegrundsarbete, Louise Almqvist, Ellerströms

Läsning av skönlitteratur är alltmer undanträngd i skolan. På gymnasiet är det så mycket som ska hinnas med: språkhistoria, -sociologi, -situationen i Norden, alla referat som ska skrivas, alla infernaliska PM som ska skrivas (vad är ens ett PM?) … Risken med att korta ned tiden för skönlitteratur är att förenklade mallar används, där två saker är viktigare än allt annat. Det ena handlar om att läsa för att pricka av en förståelse, utifrån jakten på det på förhand givna svaret. Det andra handlar om att sprida goda värderingar, utifrån skolans värdegrund.

Den här instrumentella synen på konst gagnar verkligen ingen. Forskaren Louise Almqvist på Umeå universitet utmanar det här med ett arbete kring queertemporala och normkritiska perspektiv. Hennes avhandling från tidigare i höst, Störande litteraturundervisning. Litteratur, demokrati och värdegrundsarbete (Ellerströms), behandlar sex olika litterära verk och hur de kan användas i undervisningen.

Om vi antar att värdegrunden är sluten, det vill säga redan färdig, då uteblir samtalen och utvecklingen. Almqvist förespråkar ett öppnare förhållningssätt till värdegrundsfrågor. Hon efterfrågar ett avbrott från den normala ordning. Det är lämpligt, eftersom all bra litteratur i någon mån är queer: Jeanette Winterson, Clarice Lispector, Virginia Woolf, Sally Rooney, Sara Stridsberg …

Skolans demokratiuppdrag har i Almqvists tolkning lett till en avstickare från kollektiva intressen till individuella intressen. I anslutning till det finns en moralism som antagit formen av en till intet förpliktigande pose, utifrån Wendy Browns idé om ”en urvattnad moral”. Medan moral bygger på en föreställning om godhet står moralism för något obefintligt i förhållande till allt som det vänder sig emot.

Almqvists avhandling tar upp sex litterära verk och hur de kan användas i skolans undervisning. Hon aktar sig noga för att ange åldrar och stadier, men i stort sett är hennes projekt av det åldersövergripande slaget. Där ställs Tove Janssons Pappan och havet jämte Sara Stridsbergs Mamman och havet; där ställs också Pija Lindebaums Else-Marie och småpapporna jämte Stridsbergs Darling River; samt att Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons Kivi & Monsterhunden ställs jämte Mikael Niemis Populärmusik från Vittula.

Eklektiskt? Tja, och som sagt, det vore intressant att se vilka åldersgrupper som kan ta sig an så disparata verk. Å andra sidan: vad är ett barn? En konstruktion – något ovetande som ska bli vetande, om saker som sex, pengar, våld, sjukdom, död. Almqvist uppmuntrar ett arbetssätt som rör sig över olika åldrar, och varför inte testa vilka sanningar som kan utvinnas när till exempel den monstruösa kroppen i Kivi & Monsterhunden jämförs med Darling River.

Den marginaliserade skönlitteraturen ryms inte inom den mätbarhetsnorm som fått råda oinskränkt i skolan. Prov som ger poäng är lättare att hantera som betygsunderlag än boksamtal och godtyckligt rättade uppsatser (Skolverket behöver verkligen justera sina betygskriterier). Den instrumentella synen har av tradition fått starkt fäste i svensk skola. I korthet har det för mycket handlat om att leta efter svar, när alla seriösa läsare av skönlitteratur vet att det är frågorna som är det mest spännande området. Almqvist menar att litteraturen ”är särskilt lämplig för värdegrundsarbete – inte bara för att den förmedlar bestämda värderingar, utan för att den öppnar upp för möjligheter att ifrågasätta dem.”

Almqvist tar hjälp av Aidan Chambers, välkänd brittisk profil inom barn- och ungdomslitteraturen med tillhörande forskning. Hans frågebank kring läsningen av skönlitteratur har varit användbar, just genom att betona de öppna och öppnande frågorna, på bekostnad av de slutna frågorna. Intressant nog har kanonfrågan varit på tapeten sedan åtminstone Lars Brinks avhandling Gymnasiets litterära kanon från 1992. Förlåt om jag säger något helt självklart här, men debatten om kanon underskattar att det redan finns en inofficiell kanon, som demonstreras i alla landets boklådor som har en hylla inriktad mot ”Klassiker”.

Några av de tidigare forskare som Almqvist lutar sig mot är välkända, som Chambers och Rita Felski. Den nederländske Gert Biesta har skrivit om det queera som stör, utmanar och överskrider rådande normer. Med hjälp av främst Judith Butlers matriser diskuterar avhandlingen det som just stör, skevar och skaver. Den psykoanalytiska läsningen av Tove Janssons Pappan och havet tillför kanske inget revolutionerande i sig, men det är spännande när den diskussionen bryts mot en undersökning av Stridsbergs barnbok Mamman och havet, illustrerad av Anna-Clara Tidholm.

De etablerade tolkningarna genomgår en kreativ störning, med fokus på didaktiska frågor. Kanske jag gärna hade sett ännu fler handfasta förslag på hur de sex böckerna kan användas i undervisningen. Å andra sidan fungerar Almqvists metod som ett incitament att börja tänka själv. Jag kanske inte genast kastar ut mina litteraturlistor, men i gengäld börjar jag fundera på hur jag ska jobba med böckerna fortsättningsvis. (Jag läser regelbundet en annan bok av Jansson, Det osynliga barnet, och lika regelbundet en annan bok av Stridsberg, Drömfakulteten – samt att Niemis Populärmusik i Vittula också har tillhört min litteraturlista.)

Med andra ord: Almqvists bok behöver inte följas in absurdum. Men jag inspireras att främst inbegripa de reparativa läsningar hon gör av verk som Darling River. Jag tror dock att den lärare som ens antyder en koppling till Nabokovs Lolita, som ju är denna romans intertext, riskerar att hamna i samtal med föräldrar, rektorer och HR-personal. Det här blundar Almqvist inte för, men menar att det finns en poäng i att skolan uppsöker tabun, att vi inte får fastna i moralism och det hon benämner ”det infantila begäret”, det vill säga det som endast visar hänsyn till de egna reaktionerna och känslorna.

Om vi på allvar tror att skönlitteraturen gör världen större måste det finnas utrymme också för det som stör, och det jag allra mest tar med mig från Almqvists arbete är just denna förmåga att störa. Vi behöver röra oss bort från en snäv litteratursyn som söker efter bekräftelse och fixerade svar.